Åh, mina barnbarn, lyssna på en gammal själ… De säger att det är tyst på ålderdomshemmet, men för mig påminner den tystnaden bara om hur livet en gång surrade runtomkring. Och vet ni vad jag minns starkast? Inte högtiderna, inte gåvorna, utan just de där dumheterna som får familjer att falla sönder.
Det var ett par jag kände en gång Birgitta och hennes son, Erik. De levde stilla, tills han drog hem en ung tjej. Hon hette Lovisa. Söt som en smörblomma, fullsminkad, naglarna slipade som knivar men tyvärr var hon inte mycket för arbete eller hushållsbestyr.
Redan vid första mötet pressade Birgitta ihop läpparna och viskade till mig:
“Det här fråset gillar jag inte.”
Och inte utan skäl. För första gången Lovisa diskade blev tallrikarna snarare mer flottiga än rena. Och hon förklarade stolt:
“Jag tänker inte smutsa ner händerna, det här är inget för mig.”
Svärmodern svarade skarpt:
“Och jag tänker inte städa efter dig. Det här är inget hotell!”
Men Lovisa ryckte bara på axlarna. Jag tänkte att det här skulle inte hålla länge. Men Erik envisades:
“Jag älskar henne! Jag gifter mig!”
Birgitta försökte övertala honom på alla sätt, men det var lönlöst. Inom två månader var bröllopet avklarat, och en vecka senare överlämnade hon nycklarna till lägenheten.
Men glädjen var kortvarig när hon en dag kom på besök var det… Herregud, barnbarn, sådan röra att man kunde tro att huset blivit stormat! Damm, smutsiga tallrikar i diskhon, kläder överallt. Och Lovisa, istället för att ta en trasa, satt och filade på naglarna och sa:
“Jag söker mig själv. Jobbet hittar mig när det är dags.”
Svärmodern himlade med ögonen:
“Det är inte jobbet som hittar dig, utan kronofogden när Erik blir indragen i skulder!”
För Erik hade redan två lån och tog nu ett tredje för hennes nycker. Och Lovisa, kan ni tänka er, ville ha en bil.
“Varför då?” frågade Birgitta.
“För att man blir tagen på allvar med en bil!” svarade hon stolt.
De grälade högt tills Birgitta, medan hon torkade av dammet från kylskåpet, sa med iskall röst:
“Jag känner min son. Du kommer inte att sitta länge här.”
Men Lovisa fnös bara:
“Han älskar mig!”
Birgitta hade redan bestämt sig inte en krona till deras skulder. Och hon hade rätt. Inom en månad kom Erik springande inte för en bil, utan för att be henne ta på sig ännu ett lån.
“För vår skull, mamma! Jag ska betala tillbaka!” bad han.
Men hon svarade kallt:
“Jag vet vem du lovat den bilen. Men på min bekostnad aldrig.”
Han gick därifrån med sänkt huvud och berättade för Lovisa att det inte skulle bli någon bil. Då exploderade hon! Ett skrikande drama, som om hela världen rasat samman.
Och det var då Erik inte stod ut längre. Han packade ihop Lovisas saker och satte henne på porten. Sen skickade han in skilsmässopapperen.
Så går det, barn. Man tror att kärleken varar för evigt, men så blåser den bort som löddrigt vatten. För kärlek är inte som en nagellack utan arbete och respekt spricker den fort.
Ska jag berätta hur det gick sedan? För det är också en lärorik historia…
