Lyckliga kvinnor ser alltid fantastiska ut
Idag vill jag skriva ner några tankar om vad som hände med min väninna Anna, som jag har känt sedan gymnasiet i Stockholm. Hon gick igenom en tuff tid efter att hennes man, Mikael, svek henne. Vid fyrtio års ålder blev hon ensam kvar deras dotter, Mikaela, pluggade på universitetet i Lund. Jag minns tydligt när Mikael för två månader sedan kom hem från jobbet och sa:
Jag lämnar dig, Anna. Jag har blivit kär.
Vad säger du? Vem är det? blev Anna helt paff.
Tja, som män brukar lämna sina fruar. Jag är förälskad i en annan. Jag mår bra med henne, och då glömmer jag allt med dig. Du behöver inte övertala mig, jag har bestämt mig, sa Mikael utan någon dramatik, som om det bara var ett vanligt måndagsbesked.
Och snabbt packade han sin väska och gick. Det dröjde ett tag innan Anna insåg att Mikael nog hade planerat sin flytt länge, samlat ihop sina saker under flera dagar men just den dagen packade han hastigt det sista och smällde igen dörren.
Anna bröt ihop, grät och tänkte att hennes liv var slut. Ingenting gott skulle hända henne igen, det var hon säker på. Hela tillvaron stannade upp hon ville inte träffa någon, inte prata med någon. Telefonen ringde hela tiden. Dottern ringde, hennes vän Tove ringde, men Anna svarade kort eller inte alls. Hon undvek kollegor på jobbet; vissa tittade med medkänsla, andra med ett snett leende.
Hon hoppades ändå:
Tänk om Mikael tröttnar på den han lämnat mig för? Om han kommer tillbaka, förlåter jag honom. Jag älskar ju honom.
En lördagsmorgon vaknade Anna, låg kvar i sängen länge varför stiga upp? Till slut orkade hon sig upp. Vid elvatiden ringde telefonen.
Vem vill prata nu på morgonen? Jag vill inte svara, tänkte hon och ignorerade samtalet. Men när hon fick syn på det okända numret på skärmen kom en obegriplig tanke: Vad nu, tänk om det är Mikael! Han kanske tappat sin mobil, skaffat nytt SIM-kort. Tänk om han vill återvända kanske borde jag svara.
Medan hon funderade ringde det igen.
Hallå? sa hon, trött i rösten.
Hej! hördes ett glatt och känt kvino-röst.
Vem är det? sa Anna irriterat.
Men Anna, är det du? Vad har hänt med din röst? Det är ju jag, Kajsa!
Hon blev besviken någonstans hade hon hoppats höra Mikaels röst.
Jaha…
Men Anna, hur är det egentligen med dig? Mår du bra?
Nej, sa Anna och la på. Tårarna kom igen.
Hon satte sig på soffan för att samla sig. Det gick en stund och plötsligt ringde det på dörren. Fylld av ett dumt hopp rusade Anna och öppnade.
Kanske Mikael har ångrat sig, tänkte hon för en sekund.
Hej! sa en vacker kvinna. Anna hade svårt att känna igen sin gamla vän och gymnasiekompis Kajsa.
Kajsa var strålande, snygg, med röd läppstift och dyra parfymdoft hon såg ut som någon från en modevisning. Efter gymnasiet hade Kajsa flyttat till Göteborg, de hade bara setts en gång sedan dess, för femton år sedan. I skolan var de alltid tillsammans, delade hemligheter och sprang på ungdomsdiskon.
Men Kajsa, vad snygg du är! utbrast Anna spontant.
Hej, vännen! Jag har alltid varit så här. Du… Kajsa gav henne en avvägande blick tänker du låta mig komma in?
Kom in, sa Anna motvilligt.
Kajsa hade händerna fulla hon gick till köket och packade upp en flaska rödvin (spansk, men det funkade i Sverige), en tårta och apelsiner.
Ge mig glasen, så firar vi vår återförening. Det var ju hundra år sedan sist! babblade Kajsa. Anna sa ingenting, dukade fram två glas, skar upp tårtan.
Kajsa öppnade vinet, hällde upp och utbringade en skål:
Skål för oss! och drack. Anna följde hennes exempel.
Andra glaset föreslog Kajsa att de skulle skåla för livet. Efter det kände Anna att hon behövde prata ut. Kajsa lyssnade utan att avbryta. När allt var berättat höjde hon bara på ögonbrynen.
Men herregud, Anna, jag trodde det var något allvarligt som hade hänt!
Är det inte det då? Du fattar ingenting, din man har aldrig lämnat dig, svarade Anna sorgset.
Nej, tvärtom! Jag lämnade min man när jag fick veta att han hade en ung älskarinna. Skilde mig direkt han trodde väl att jag skulle blunda och låta honom hållas…
Du kanske inte älskade honom?
Jo, det gjorde jag. Men jag tänker inte acceptera att bli sårad. När någon är otrogen, då är det ingen kärlek kvar för mig.
Allt är så enkelt för dig, Kajsa.
Du krånglar alltid till det sån har du ju varit. Var är Mikaela?
Hon pluggar i Lund, bor hos sin moster.
Så Mikael lämnade både dig och dottern och du grubblar fortfarande?
Men jag älskar honom…
Nu räcker det, Anna. Du har en ordentlig depression. Dags att göra något åt det.
Vadå göra åt? Inga tabletter kommer hjälpa.
Snicksnack! Det bästa är att byta stil, gå på shopping och kanske öppna hjärtat för ny kärlek.
Kajsa… suckade Anna.
Klart vi ska ut nu till Gallerian, och efter det till frisören! Inga undanflykter. Förresten, har du några sparpengar?
Sparpengar…? Jo, vi sparade till ny bil åt Mikael.
Mikael får klara sig med det han har du behåller sparpengarna. Ansök om skilsmässa, hoppas inte mer på honom! Ja, du kan till och med se till att han får betala för halva bilen.
Nej, låt honom ha den gamla jag vill inte ha mer med honom att göra. Men Kajsa, har du flyttat hem till Stockholm nu?
Ja, för gott. Göteborg var trevligt, men nu är jag tillbaka. Byt till något snyggt, vi drar till stan! Förresten, Rikke Lundqvist ringde och sa att det är återträff för klassen om en vecka. Vi går dit många av killarna är numera skilda. Kommer du ihåg hur Viktor var förtjust i dig sen sjuan?
Vem skulle vilja ha mig nu? suckade Anna. Jag är gammal och tråkig!
Skärp dig man måste älska sig själv! Vi ska fixa dig så att du blir som ny! skrattade Kajsa och drog iväg mig. Och du, min moster Karin som bor nära din mamma, hon ska gifta sig för femte gången! Hon har svårt att välja mellan två friaren, kan du tänka dig?
Efter några timmar i stadens butiker och på frisören stod Anna hemma och såg sig i spegeln.
Oj, vilken förvandling! Ny hårfärg och kort frisyr har aldrig trott att jag kunde se så här bra ut. Kajsa är en fantastisk vän, tänkte Anna. Utan henne hade jag fastnat i gamla vanor.
En vecka senare var det dags för klassträffen på ett café. Nästan alla var där utom några som bodde långt bort. Flera kände inte igen Anna, och Viktor numera stilig affärsman kunde inte slita blicken från henne.
Anna, jag kände inte igen dig först snyggare än någonsin! Jag har gillat dig sedan gymnasiet, men du valde Mikael framför mig Var är han nu?
Han är borta, han lämnade mig, svarade Anna med ett lätt leende.
Va? Såna som du lämnar man ju inte! utbrast Viktor uppriktigt.
Tydligen kan man det men det gjorde mig bara starkare.
Jag förstår. Själv skilde jag mig för två år sedan, även om vi hade det bra. Jag har företag, sonen är vuxen. Men min ex-fru lämnade mig när finanskrisen slog till hon ansåg mig vara misslyckad och stack till någon yngre. Men nu har jag återhämtat mig, och det går bättre än någonsin.
Två månader gick. Anna promenerade på Djurgården arm i arm med Viktor efter en kväll på Dramaten. Plötsligt fick hon syn på Mikael han hade magrat, såg ensam ut. Han passerade dem, först utan att känna igen Anna.
Antagligen lever han inte lika gott nu, tänkte hon.
När Mikael gick förbi möttes deras blick.
Anna?
Hon vände sig lugnt om, log och sa:
Hej Mikael. Låt mig presentera Viktor min blivande man! sa hon skämtsamt.
Hej, Mikael. Jag kände verkligen inte igen dig, sa Viktor.
Mikael stod mållös. Jag blev faktiskt själv lite förvånad Viktor hade ju inte sagt något än om giftermål.
Hur har du det? frågade Anna glatt Mikael.
Tja, sådär… Du har verkligen förändrats. Du ser fantastisk ut!
Anna log, tog Viktor i hand och sa:
Lyckliga kvinnor ser alltid fantastiska ut.
Så allt är bra för dig? mumlade Mikael.
Självklart. Och det blir bara bättre! sa Anna och gick vidare med Viktor säkrare än någonsin medan hon kände Mikaels blick sticka i ryggen.
Och jag har lärt mig av det här: livet går vidare oavsett vad som händer. Vi är våra egna lyckas smeder och att omge sig med riktiga vänner, att våga förändras, det gör all skillnad.
