Solig Överraskning
Maja hade en hund, en man och en granne vid namn Ingvar Lindström. På kvällarna brukade Maja promenera med sin hund medan grannen Ingvar tog en promenad för att klara tankarna. De vandrade runt kvarteret och samtalade.
– Du ser lite glåmig ut, Ingvar, kommenterade den omtänksamma Maja. – Som en orkidé utan vatten. Och det beror på att du är ogift. Igår var du singel, idag likaså… och jag är rädd att jag kommer se en ringlös hand imorgon också.
– Jajamän, det kan du ge dig på! nickade Ingvar, tankarna nån annanstans. – Jag skulle kunna ta hem en kvinna, men det krävs att rätt tillfälle dyker upp.
– Väntar du på den där fantastiska chansen! Maja log medan hon höll koll på hunden. – Men du, kär vän, på det sättet kan man vänta ända till graven. Jag har faktiskt en gudomlig syssling som är helt ogift…
– Låt bli sysslingar, suckade Lindström. – Jag tvivlar inte på din släktings charm, men lyckan kommer inte med tvång.
De gick en andra runda runt huset. Hunden var nöjd, Ingvar var dyster, och Majas humör lystes upp av deras smågrälande.
– Varför tar du inte initiativet, Ingvar? – undrade hon. – Varför funkar inte den gamla vanliga “sedd-möts-kärlek” för dig?
– För att mänsklighetens historia bevisar att stora händelser sker av en slump! envisades den läslystne grannen. – Ta historien till exempel. Columbus upptäckte Amerika av en slump. Forskaren Plunkett uppfann teflon av en slump. Fysikern Röntgen upptäckte strålning…
– …och Ingvar Bertil Lindström gifte sig av en slump? – Maja skrattade hjärtligt. – Bravo! Du skulle fortsätta den listan med ära.
– Att gifta sig med första bästa för att fylla en passageruta – det kräver inget geni, muttrade grannen. – Men jag låter slumpen spela första fiolen!
– Andas, Ingvar! – svarade Maja. – Andas djupt medan vi är ute. Du ser så blek ut, med röda ögon… Min man är ju gift med mig – därför är han frisk och glad.
Grannen andades djupt. Gatljusen kastade ljusfläckar på marken, och de traskade vidare på promenaden i den svala kvällen.
– Trevlig promenad! Åh, min syssling… – fortsatte Maja envist.
– Inga sysslingar! – Ingvar rörde händerna i luften. – Glöm det! Jag vet hur det är: om jag tvingas träffa nån blir det inget. Inga tillfälligheter, ingen överraskning och ingenting kommer hända. Jag kommer inte tänka “oj, vilken tur jag har”.
– Min syssling skulle nog säga emot dig, sa Maja. – Men vi lämnar henne i fred, om du nu insisterar så. Andas, Ingvar, andas.
– Du skrattar åt “turens inverkan”, men du själv? – utmanade Lindström. – Kommer du ihåg hur du träffade din man? Ni letade inte efter varandra, men ändå möttes ni, blev förälskade och gifte er, eller hur?
Ingvar slog huvudet på spiken, och Maja hade inget att sätta emot.
– Ja, jag och Jens träffades av en slump, erkände hon med en gest mot kopplet. – Det var nästan skrattretande. Har jag berättat det för dig? Jag var tjugo och skulle till isbanan…
– Låt mig gissa! – avbröt grannen. – Din blivande man var också där och ni krockade? Kanske ramlade ni ihop, och det ledde till vänskap?
– Tyvärr, det var inte så enkelt! – sa Maja. – Jag var på väg till isbanan, men min blivande man var inte där…
– Ändå, var fångade du honom? – frågade Lindström.
– Efter isbanan, när jag missade bussen, gick jag hem med skridskorna över axeln. Jag genade igenom gårdarna, gled på isen och ramlade bredvid Jens bil. Jag föll handlöst, slog mig rejält och började yla, medan skridskorna flög under hans bil.
Ingvar knäppte med fingrarna – bilden klarnade perfekt.
– Ser du vilka tillfälligheter och lyckträffar! – jublade han. – Du kunde ha valt att inte gå till isbanan den dagen, eller hur?
– Jag ville inte ens gå dit, erkände Maja. – Men jag hade bråkat med min förra pojkvän, blev frustrerad och bestämde mig för att få lite ensam tid.
– Just det! – sa Ingvar triumferande. – Massor av tillfälligheter. Du kunde ha hållit sams med din kille. Aldrig gått till isbanan. Inte missat bussen, inte behövt gå hela vägen hem… Till sist, du kunde ha gått förbi Jens bil och försvunnit i natten…
– Du har rätt, sa Maja. – Men det blev som det blev. Jag landade pladask och började jämra mig, skridskorna rullade iväg och Jens…
– …rusade för att hjälpa till och sa: “Är du okej?” – gissade Ingvar.
– Nej. Han kom fram och sa: “Var det du som nyss sprätte skridskorna?” Och jag sa: “Inte kul, din idiot!” Och han sa: “Samma här!” – och därifrån började allt.
För Ingvar Lindström var det den perfekta belöningen. Majas och Jens äktenskap bevisade ännu en gång hur överlägsen slumpen är jämfört med medvetet planerande.
– Ödet för oss samman med dem det anser vi bör träffa, sa Ingvar. – Du vet ju, granne, jag jobbar på min egen formel för att träffa kvinnor.
– Och för det sitter du uppe halva natten vid datorn, suckade Maja. – Därför ser du ut som en degklump. Jag hade förstått om du letade efter tjejer online, men du har andra mål.
– Dejting online? – Ingvar fnös hånfullt. – Barnsligt. Jag minns en gång att jag såg en tjej med drömlikt utseende där. Hennes ansikte verkade uttrycka mjukhet och mysterium, och hennes leende var fyllt av dämpad sorg.
– Så romantiskt! – berömde Maja. – Om jag inte vore gift skulle jag ha synkat mina steg med din och hundens. Men jag kan inte. Däremot min charmiga syssling…
– Inga sysslingar! – avbröt Ingvar bestämt. – Så, när jag såg denna vackra kvinna online skrev jag: “Det var vid havet, den spetsade vågens kant, där staden sällan sågs…”
– Och hon?
– Denna ängel svarade som Tatiana i Eugene Onegin: “Vad snackar du om, sottomed” och jag förstod att det inte var rätt chans.
Maja skrattade, och hunden ylade i takt med henne.
– Jag resonerar som en matematiker! – Ingvar höjde pekfingret varnande. – Jag sitter uppe om nätterna och beräknar sannolikheten för att okynneligt stöta på en kvinna att älska. Resultaten är blygsamma hittills, men det kommer att komma. En oväntad träff, en tillfällighet, en start på någonting stort…
– Jag önskar dig all lycka med att träffa den där soliga överraskningen! – sa Maja.
Och de gick hem åt vart sitt håll. Maja för att mata barnen, hunden och maken, och Ingvar för att anstränga hjärnan och beräkna formeln för tillfällig kärlek.
***
Denna kväll var också Ingvar ute för att få frisk luft. Maja och hunden syntes inte till, men en flicka cyklade förbi. Hon tappade fokus, föll och landade framför Lindströms fötter.
Ingvar var kanske grinig, men hjärtlös var han inte. Han skyndade sig att hjälpa cyklisten. Hon hade blå ögon, gyllene hår och smala ben.
– Försiktigt! sa Ingvar och hjälpte henne upp. – Varför faller du på hårt underlag? Snart bryter du cykeln…
– Det var en olyckshändelse, – sa den blåögda flickan och stödde sig på sitt knä. – Jag hade inte ens tänkt cykla genom denna gård! Stå inte som ett fån, ge mig en hjälpande hand! Som jag snurrar i huvudet… Vi kanske ska presentera oss: mitt namn är Saga!
Ingvar tog hand om den skadade flickan på en bänk och lagade sedan hennes cykel. Det verkade som om Lindström var ovanligt glad över den främmande flickan som fallit precis framför honom. Hon passade perfekt in i teorin om slumpartade möten.
Maja såg dem genom gardinen. Hon kände till att sysslingen Saga hade slitit två kjolar och skadat sig flera gånger innan hon lärt sig falla vackert och i rätt ögonblick…
