“Tur, va?”
-*Linnea, låt mig förklara!* – På tröskeln stod en flåsande *Viktor*.
-Vad vill du från mig? Gå och prata med din chef istället!
-Du förstår inte… Förlåt… *Ni* förstår inte. Snälla, lås alla dörrar och ring polisen. Tro mig bara!
Linnea gav Viktor en förvirrad blick när han sprang därifrån. Vad var det här för nonsens? Varför betedde sig en vanlig tekniker så skumt?
Plötsligt hörde hon oväsen en våning ner. Höga röster, krossat glas och Viktors skrik:
-*Linnea, spring!*
Hon smällde igen dörren. Hon fattade ingenting, men gjorde som han sagt. Linnea vred om båda låsen och stoppade nyckeln i låset från insidan. Sedan, med darrande händer, ringde hon 112.
Någon knackade på dörren, och Linnea ryckte till. Med mobilen hårt tryckt mot bröstet bad hon tyst att det här skulle ta slut.
-*Älskling, är du där? Vi hör dig. Öppna nu så ska du få vara i fred, lovar*, hördes en obehaglig röst utanför.
Linnea teg och höll nästan andan. Rösterna tystnade, men konstiga ljud hördes istället. Någon försökte vrida om nyckeln utifrån.
-*Hon har stuckit in nyckeln, hörru? Gör det inte svårare för dig själv! Öppna nu.*
-Gå härifrån! Jag har ringt polisen! – skrek Linnea, men höll genast handen för munnen.
-Det var dumt av dig, *sötnos*, sa rösten. – Kom, grabbar. Vi kommer tillbaka, fattar du?
Främmande steg försvann nerför trappan. Ljudet avtog tills det blev knäpptyst. Öronen tjöt, och Linnea sjönk ner längs väggen, fortfarande med telefonen i handen.
Ännu en knackning – hon flämtade till – men då kom lättnaden:
-Öppna, det är polisen!
Linnea satt vid köksbordet och berättade sin historia. En konstapel antecknade, medan hon fortfarande darrade.
-Vem är *Viktor* och var träffade ni honom? – frågade den andra polisen. Linnea visste inte om gradbeteckningar, men hans ton sade att han var chef på plats.
-För ett halvår sen köpte jag en tvättmaskin. Ny. Förra månaden började den läcka. Jag kontaktade butiken, och de skickade mig till en servicecentral. *Viktor* blev utskickad.
-Hade ni träffat honom tidigare?
-Nej, verkligen inte. Första gången var när han kom hem till mig.
-Så ni släppte in en främling?
-Vad menar ni? Det var en auktoriserad firma. Han var anställd. Jag släppte ju inte in vem som helst! – Linnea gav dem en kränkt blick.
Och sant var det – ingen anledning att misstro Viktor. Han kom precis på utsatt tid. När Linnea öppnade stod en lång, vältränad kille i företagets uniform i dörren. Han hade med sig en stor verktygsväska. Viktor granskade maskinen noga, antecknade och fyllde i ett protokoll på ett officiellt formulär. Linnea skrev under efteråt.
Inga misstankar alls.
-Så, nu funkar den som ny igen! – sa teknikern och räckte henne en liten lapp.
-Vad är det här?
-Mitt privata nummer.
-Är inte det mot företagets regler? – undrade Linnea tveksamt.
-Tänk inte så. Det händer att fel uppstår igen. Via firman tar det tid, men om ni ringer mig direkt kan jag komma snabbare.
Linnea slappnade av. Det lät vettigt – det hade ju tagit en vecka bara att få en tid första gången.
Men några dagar senare läckte maskinen igen. Och Linnea hade inget val än att ringa Viktor.
-Jag kommer och kollar. Kostar inget, sa han.
-Jag fattar inte vad som är fel.
-Oroa er inte, jag fixar det. Den här tillverkaren har många klagomål, tro mig.
När han var klar log han och torkade händerna.
-Hopas jag inte behövs mer, sa han helt oskyldigt.
-Det hoppas jag med. Tack så mycket!
Efter allt besvär kunde Linnea finally slappna av. Hon hörde inte av sig igen – ingen anledning. Viktor verkade inte heller intresserad på något konstigt sätt. Men just när hon glömt hela soppan började maskinen *igen*. Den här gången svarade Viktor inte.
Linnea torkade upp vattnet och brast i gråt. *”Dumma maskin!”* – smällde hon igen dörren.
Inget annat val än att ringa servicecentralen. Kundtjänsten blev förvånad.
-Tecknikern rapporterade att felet var åtgärdat. Ni säger att han kom tillbaka privat? Men jag ser ingen ny ärendenummer…
-Ni fattar inte. Han sa att den här modellen ofta strular och att det var enklare att kontakta honom direkt.
Något var skumt. En ny tekniker skickades, men han kunde inte komma före nästa kväll. Viktor svarade inte heller, men de skulle “ta itu med det”. Inga tidigare klagomål på honom.
Samma kväll knackade det på dörren. Och där stod Viktor, blek och flåsande, och bad henne låsa och ringa polisen.
-Det var allt, suckade Linnea. Jag vet inget mer.
-Pratade ni mycket med Viktor under reparationerna?
-Nej. Vad skulle vi prata om? Jag frågade bara om han behövde något ibland.
-Ni sa att han hade egna verktyg? – konstapeln flinade.
-Han hade väl inte med sig trasmattor, försvarade sig Linnea. Har ni ens en tvättmaskin? När man lossar vissa ventiler sprutar det vatten överallt…
Poliserna tystnade och utbytte en blick. Linnea såg det och kunde inte hålla sig.
-Vad är det som händer? Snälla, berätta. De där killarna sa att de skulle komma tillbaka… Vem *är* de?
-Vi vet inte säkert än. Men vi misstänker att Viktor är inblandad i en serie inbrott i regionen.
-Men inget är stulet hos mig!
-Inte än. Vi tror att spanare tar jobb på serviceföretag. De kan då komma in i hem, kartlägga lägenheten. Såna här personer är väldigt observanta. De antecknar saker som inte har med jobbet att göra – antal boende, ålder, rutiner. Ett badrum räcker för att lista ut mycket, förklarade chefen när Linnea såg frågande ut. – T.ex. hur många tandborstar det ligger säger en hel del.
Linnea var chockad. Så de där killarna var alltså inbrottstjuvar. Konstapeln räckte henne ett papper.
-Underteckna här, här och här. Vi hör av oss. Var tillgänglig.
-Vänta – Linnea skrattade hysterisamt och grep hans hand. – Ni lämnar mig ensam? De kommer tillbaka! Vad ska jag göra?
-Lugn, vi har koll, log chefen trött. Linnea släppte handen och sjönk ner på stolen.
-Lås dörren, sa konstapeln lågt.
NNär Linnea senare hörde hur Viktor varnat henne av ren samvetskval, insåg hon att världen var full av både skurkaktiga planer och oväntade gnistor av godhet – och att hon ändå turats med en tvättmaskin som nu äntligen fungerade.
