Lyckan är när man har sin familj bakom sig
När Johan kom tillbaka från militärtjänsten var han starkare än när han drog iväg. Som den yngste i en stor familj med fyra bröder verkade han ha fått det bästa från alla. Lång, nästan två meter, bredaxlad, med ljust hår och blå ögon som såg vänligt på världen, alltid redo att hjälpa till, och inte utan styrka heller.
Tre dagar efter hans återkomst till sin hemby, Siljanbygden, hade han träffat alla släktingar och vänner. På väg hem från affären fick han syn på Ebba. Han stelnade till när han såg den vackra flickan framför sig, även om hon inte var särskilt lång.
“Oj, vilka skönheter vi har här. Har jag missat något, eller har nya flickor vuxit upp?” hälsade han genast.
“Hej, vackra, jag minns inte att jag har sett dig förut,” sa han. “Vems dotter är du?”
“Hej, jag är min mamma och pappas dotter,” skrattade hon. “Klart du inte känner igen mig, jag är inte härifrån.”
“Johan heter jag, och du?”
“Ebba, Ebba Lindqvist. Jag är lärare i de lägre åldrarna, har varit här i ett år nu.”
“Jaha, jag har precis kommit tillbaka från militären.”
De stod länge och pratade, som om de känt varandra länge. Snart började byborna kasta blickar åt deras håll – i en by går sånt fort… Och Johan och Ebba tyckte verkligen om varandra, så mycket att de inte ville skiljas åt.
På kvällen kunde Johan inte sluta tänka på den vackra Ebba.
“Mamma, var bor den nya läraren, Ebba, som lär barnen i skolan?”
Modern tittade förvånat på honom.
“Hon fick det lilla huset efter gumman Margareta, hon dog för länge sedan, men huset står stabilt. Där har Ebba Lindqvist slagit sig ner. Vadå, har du fattat tycke för henne? Har du redan sett en flicka?”
“Jag har sett och blivit förvånad,” sa Johan och gjorde sig redo att gå.
Från den dagen träffades de oftare, och till slut friade Johan till Ebba, som sa ja. Bröllopet ekade genom hela byn. Många flickor blev sura på Johan.
“Varför gifte du dig med en utböling? Det finns ju så många vackra flickor här!”
Men med tiden accepterade de det, särskilt eftersom Ebba var en omtyckt lärare. Barnen älskade henne, och föräldrarna respekterade henne.
Johan flyttade in till Ebba, eftersom hans brors familj redan bodde i föräldrarnas hus och det inte fanns plats. Han var händig, allt blev bra i hans händer, och han hade styrkan också.
“Ebba, jag ska bygga en tillbyggnad, det är för trångt här, och barn kommer väl snart,” sa han, och hustrun stöttade honom.
På några år byggde Johan ett hus som alla i byn avundades. Han var stark och gedigen, och huset blev likadant. Ebba bara gladde sig. De levde lyckligt. Men en sak tyngde dem – de hade inga egna barn. Ebba älskade barn och gav allt till sina elever, men sina egna fick de inte.
“Varför kan jag inte föda?” tänkte hon ofta. “Tänk om Johan lämnar mig för det här, han vill så gärna ha barn, huset är redan klart…”
“Varför har vi inga barn? Tänk om det är mitt fel?” tänkte Johan. “Tänk om Ebba lämnar mig?”
Båda grubblade, men de gick aldrig och undersökte sig – kanske av rädsla för vad läkarna skulle säga, eller för hoppets skull. Tiden gick. Ebba var trettio nu, Johan två år äldre. En dag såg hon en TV-dokumentär om adoptivbarn, och en idé föddes.
“Vi kan ta ett barn från barnhemmet, så får vi en son.” Av någon anledning ville hon ha en son. Men hur skulle Johan reagera? “Tänk om han inte vill? Det är ju ändå någon annans barn…”
Hon funderade länge, men en kväll vid middagen kom det fram:
“Johan, ska vi inte adoptera ett barn?” och hon såg honom djupt i ögonen.
Han hostade till, harklade sig, och sa sedan:
“Ebba, du läser mina tankar. Jag har tänkt på det länge, men visste inte hur du skulle reagera. Men jag hoppades att du skulle förstå.”
“Herregud, Johan, vad glad jag är!” utbrast hon och kastade sig i hans famn.
Efter att ha tagit reda på allt om barnhemmet åkte de till staden. Barnhemmet låg vid sjukhusområdet, bakom ett högt staket. Till slut steg de in på direktörens kontor, efter att ha frågat hennes namn.
“God dag, Karin Andersson,” hälsade de artigt.
“God dag, sätt er. Jag förstår att det här kommer att ta tid.”
Karin förklarade allt noggrant, frågade om deras liv och vilka dokument de behövde skaffa. Samtalet drog ut på tiden – hon ville veta vilka människor hon hade framför sig.
Till slut föreslog hon:
“Kom, så får ni träffa barnen.”
Det fanns inte så många barn där. Ebba föll för en sjuårig pojke, som på något sätt påminde om Johan. Likadant stark och blåögd. Johan lade också märke till honom direkt. Karin såg deras blickar och förstod. Hon viskade till dem:
“Oliver har en lillebror, Hugo, vi kan inte skilja dem åt,” och nickade mot en treårig pojke.
Ebba kände genast att dessa barn nästan redan var deras egna. Hon såg hoppfullt på Johan, som log ett svagt leende som bara hon förstod. När de kom tillbaka till kontoret sa Karin:
“Era blickar säger mig att ni inte har något emot att ta båda bröderna?”
“Nej,” svarade Johan och Ebba samtidigt.
“Jag är glad, men ni förstår säkert att barn, som träd, inte växer av sig själva. De behöver omtanke, värme och förståelse. Barn kräver tid – barn är ett arbete. Fast vem berättar jag detta för?” skrattade hon. “Du är ju lärare, Ebba. Du vet redan.”
“Ja,” svarade Ebba. “Och när jag ser dessa barn förstår jag att ett barn som övergivits eller förlorat sina föräldrar lever utan kärlek, som en växt utan vatten.”
Oliver och Hugo kom hem med dem efter pappersarbetet och alla samtal. Pojkarna var glada. Oliver gick i första klass, och efter helgen gick han stolt bredvid sin nya mamma till skolan. Ingen behövde säga något om vad de skulle kalla sina adoptivföräldrar. Stor
