Skojig Dröm
– Elin! Elina! Kan du låta mig kopiera?
Lågmälda rösten tillhörde Linnea, men hennes ord svävade ovan bänkraderna och ekade mellan fönstren. Fröken Agneta reste sig upp bakom katedern, hennes penna svävande över närvarolistan.
– Larsson! Lugna ner dig nu, va? Skriv själv!
– Men Agneta, det är ju så svårt! Linnea gav aldrig upp.
– Vem har sagt att livet är enkelt? Och för övrigt, Linnea, Elin har en annan version. Så det lönar sig inte att be henne.
– Hur så?! Hon sitter längst fram!
– Så enkelt är det, – log Agneta, och härmade Linnea. Elin fick sitt eget arbete av mig.
– Åh! Inte rättvist! Linnea dök ner i sin anteckningsbok, men började omedelbart att scanna klassrummet efter andra räddningar.
Ingen märkte hur Elin krympte bakom sin bänk, rädd för att lyfta blicken från bokens marginaler. Alla lärare visste att hon var klassens livboj. Flickan med det klara huvudet, den som tyst och plikttroget blev utnyttjad av den som ville. Och försökte hon säga nej, skyllde de på henne.
Men Elin var inte snål. Hon lät de andra kopiera, men efter sin mammas råd försökte hon dölja det så att lärarna inte skulle märka.
– Elin, du är så snäll och fin, men glöm inte dig själv. Du behöver bra betyg för att komma in där du själv vill. Förstör inte dina möjligheter för att dina klasskamrater slarvar med läxorna.
Rimliga ord, men Elin suckade bara. Om mamma bara visste hur svårt det är att vara bäst i en klass där ingen annan bryr sig…
Hon hade hamnat på den här skolan när mamma, efter skilsmässan, flyttade dem till Stockholm. En ny start, flera anledningar. Men mest för Elins skull, och hennes lillebror, som vuxit fram i pappans nya familj medan föräldrarna fortfarande var gifta.
Ingen förklarade något. De vuxna löste sina problem, Elin satt i sitt rum med ett ritblock och fyllde sida efter sida med svart. Så noggrant, inga ljusa fläckar överhuvudtaget.
Först mormor såg det där.
– Vad gör ni med flickan?! Så mörkt hon tecknar!
Mormor, pappas mamma, tog oväntat mammas sida.
– Hennes pappa var likadan. Vandrade sig igenom relationer, kunde inte hålla sig. Men ändå kom han alltid hem igen, utan nya barn. Du är ändå generösare än jag. Vad hade jag för val? Jag älskade honom. Och du älskar också, jag ser det. Men är det bättre med sanning från början? Svårt är det. Men kanske på sikt enklare.
Så Elins mamma gjorde det ingen väntat: satte Elin mittemot sig, sex år gammal, förklarade rakt ut.
– Elin, jag och pappa kommer inte längre att bo ihop. Vi ska skiljas. Du får träffa pappa på helger. Han är alltid din pappa, älskling. Och jag… jag kommer stanna hos dig.
– Gå inte, mamma…
Där förstod hon vad dottern mest var rädd för att båda skulle lämna henne.
Det tog tid att försiktigt radera Elins rädsla. Möten med fadern blev glesare, men ändå tillräckligt rikliga för att förstå det var mamma de lämnade, inte henne. Pappa bjöd med Elin på sommarstugan i Småland, lärde henne fiska med lillebror, och relationen till pappans nya fru Anna var oväntat smidig. Anna var vänlig, tyckte om barn och Elin kändes aldrig i vägen.
Men ändå. En tagg satt fast. Var det ändå något fel på henne? Kanske pappa hade valt bort familjen för att Elin inte var tillräcklig?
Mamma och mormor upprepade att det inte var så. Men tvivelkaninen gnagde i Elins bröst, särskilt när hon behövde vara helt säker på att hon klarar sig själv.
I början var det osynligt. Vid skolstarten när Elin blev utpekad att läsa dikt, darrade darrande knän. Hela veckan övade hon spegeln, uttrycksfullt, så som de vuxna älskade, men när mikrofonen kom var orden borta. Tårar på kinderna. Men hon vågade inte ett ljud.
Agneta kom ner på huk, strök bort tårarna.
– Du kan berätta dikten för mig sen, va?
Elin nickade bara.
Efter lektionen stod Agneta kvar vid skoldörrarna.
– Här är du! Fram med dikten. Jag vill höra den!
Och för Elin, där på trappan, var det som ett test. Hon rätade på ryggen och rabblade rimmen så de vuxna runtom klappade i händer.
– Vad duktig du är! Så visste jag att du skulle klara det!
– Men jag klarade det ju inte under uppvisningen…
– Såklart du gjorde! Det spelar ingen roll när. Du är duktig! Förstår du?
– Jag tror det…
Den här känslan sparade Elin för evigt. När Agneta år senare blev hennes nya klassföreståndare blev Elin glad det här var någon man kunde lita på.
Och Agneta vaktade verkligen.
– Ni har en speciell flicka där. Klok, men ömtålig. Jag undrar om ni funderar på att sätta henne i en matteklass? Hon skulle blomma i en sådan miljö. Här är det mest vanligt. Och Elin försöker smälta in, men det är att lägga tusen filtar över en ens flammande låga…
Elins mamma förstod. Men kunde inget göra andra arbeten, för litet lägenhet, sliten släkt, och pappa väntade tillökning. Mamma kämpade. Drömde om en större trea.
– Bara stå ut lite till, Elin. Snart ändrar vi på allt.
– Inga problem mamma, jag härdar ut…
I skolan? Det gick väl. Men ofta hörde hon bakom ryggen:
– Elin fjäskar igen! Ingen idé att svara efter henne!
I ansiktet? Inte ännu.
Men en dag förändrades allt.
– Elina! Tio minuter kvar! väste Linnea, och Elin drog motvilligt fram ett utkast.
Agneta var upptagen med ett sms och missade Linneas knep.
Viktor, bänkgranne sen sexårsåldern, sköt tyst fram sin mattebok för Elin att kunna hjälpa Linnea på betryggande avstånd. Hon pekade på felet, han nickade, och rättade till.
Linnéa fick utkastet och hela lektionen var lugn.
Men efteråt bröt helvetet loss.
– Är du dum eller?! Sitter du där som en staty! Slutspurten nu! Linnea hackade hårt mot Elins bänkkant.
– Men du får väl faktiskt göra på ditt håll!
Det där kände Elin att det var hennes mormors uttryck vad i all sin dar använde det i hemlighet, istället för fulare ord. Mormor hade lärt henne:
– Du är flicka, ingen lastbilschaufför! Prata som en dam!
Ibland längtade Elin ändå efter att spotta ur sig något dräpande, men höll emot.
– Släpp det, Linnea! muttrade Viktor och packade böcker. Alla är inte skyldiga dig.
– Jo, vänner hjälper!
– Sanningen är att Elin hjälper jämt. Vad klagar du på?
Elin drog åt sig ryggan och försvann fort, rädd för att börja gråta.
Linnea mumlade för sig själv:
– Nä men titta, nu vet man hur du verkligen är, Elin… Lite mer ödmjukhet, kanske
Efter det talade de inte på en vecka.
Linnea ignorerade Elin helt. Klassen blev tyst och alla undrade vad busfröet Linnea kokade ihop.
Fantasin var hennes styrka. Hon kunde förvandla livet till ett riktigt firande för den som retade henne.
Elin fasade inför vad som väntade. Och Linnea överraskade henne.
– Elin, sluta sura nu! Två veckor har du gått och spänt dig. Ska vi inte bli sams?
Det lät nästan ärligt och Elin slappnade av. Onödigt kanske att oroa sig
Det var då det började.
När Elin hittade en lapp i sin ryggsäck, fattade hon först ingenting.
Elin! Jag tycker om dig! Viktor
Handstilen var verkligen Viktors. Ingen anledning att tro att någon annan skrivit.
Varifrån skulle hon veta att Linnea hade spanat efter skrivstilar på hela skolan under svensklektionen. Och sedan, via kompisar ur parallellklassen, fått tillgång till precis rätt handstil för sin lilla kupp.
– Jaha, nu är det Elins tur att gråta Log Linnea för sig själv, stoppade ner lappen i Elins väska.
I omklädningsrummet övade Elin volleyboll. Linnéas kompisar rörde runt. När Elin fiskade upp lappen låtsades ingen något.
– Vad är det där? Hallå! Viktor har kärat ner sig!
Linnea slet lappen, sprang ut i korridoren och bankade på killarnas dörr.
Elin frös till is. Det där kände bara hennes dagbok till och mamma.
– Mamma, är det farligt att vara förälskad?
– Nej, älskling, det är underbart.
– Är det skillnad på kärlek och förälskelse?
– Förälskelse är som att glänta på dörren till ett rum med glädje och smärta. Det är vackert och jobbigt på samma gång.
Hemligheten bar Elin som ett kristallglas. Men nu blev det inferno.
Killar drog på sig byxorna. Linnea viftade med lappen.
– Vad händer här då?
Agneta dök, som ur tomma intet, in i rummet. Sjuan blev stilla.
– Fröken, vi har kärleksbrev! Linnea kysste lappen och hötte den.
– Jaha, Linnea. Vad är det där?
– Ett brev! Om Elin och Viktor!
Men Agneta mörknade.
– Elin?
Elin minns känslan från skolstartens första dag. Du behöver inte vara rädd! Du klarar dig! Nu gick hon fram till Agneta.
– Linnea tog min lapp. Jag ville inte att någon skulle se.
– Jag förstår. Viktor? nu vände sig Agneta till pojkarna.
– Ja, det var jag. Viktor steg fram, tog lappen från Linnea. Man läser inte andras brev, Linnea.
– Lögnhals! skrek Linnea men förstod nu att skämtet fallerat.
Elin höjde hakan av något nytt inte rädsla, utan stolthet. Det pirrade under skuldrorna, som om vingar ville växa fram under drömmens logik. Människor flyger inte, det visste hon. Ändå kände hon hela sig lätt som fjäder, redo att lyfta över det nyskurade linoleumgolvet.
– Vad har ni för er här inne? Agneta rätade på ryggen.
– Jag skojade bara, – muttrade Linnea, nästan gråtande.
Viktor räckte lappen till Elin:
– Den är din. Nästa gång, visa ingen vad jag skriver, ok? Fröken, blir det svenskauppgift idag? Gitte påminde oss, men jag är inte förberedd
– Ärlighet varar längst! Jo, ni får nytt ämne på tema uppriktighet. Nu snabbt till lektionerna! Rasten är redan över.
Sjuan B rusade ut. Ingen glodde längre på Linnea som rodnade. Elin slöt handen om lappen hon skulle klistra in den i dagboken och aldrig tappa bort den.
Och den där drömmen fortsatte: På sitt bröllop bland björkar och majsol räckte hon dagboken till Viktor.
– Varsågod, min man!
– Vad är detta, min älskade?
– Vår början…
– Och du litar på mig, så att jag får läsa allt som står här?
– Du vet ju redan allt!
– Inte riktigt…
– Vad är då hemligt för dig?
Elin lutar sig mot hans bröst, medan släkt och vänner ropar Kyss! i bakgrunden.
– Kommer du ihåg att jag sa att förälskelsen var bara förmaket? Från första stunden men nu har jag slutit dörren bakom mig. Jag är inte förälskad längre, Viktor.
– Hur menar du?
– Nu älskar jag dig. Förstår du?
– Nu förstår jag. Är brudskålens snaps lika bitter som kärlek, Elin?
– Bitterljuv och sött, svarade Elin och log, medan tuvor av smörblommor dansade omkring dem i vårvinden.
