Lovisa, jag tror jag har kört över en katt flämtade jag i telefonen.
Ja? svarade Lovisa med ett helt neutralt tonfall.
Vad menar du med ja? Vad ska jag göra?
Åtminstone kliv ur bilen och kolla om den lever.
Jag svalde hårt. Gården var tom, kvällsluften luktade bränt med en metallisk underton en lukt som liknade rädsla. Långsamt öppnade jag dörren och böjde mig fram utan att kliva ut för att titta under bilen. Då såg jag den: den levde. En liten grå tova, darrande, men ögonen var öppna.
Den lever, Lovisa. Den lever Vad ska jag göra?
Vadå? Ta med den till djurkliniken. Du ska ju dit ändå. Men skynda dig!
Försiktigt lyfte jag upp katten den protesterade inte, låg bara där och andades tungt. Jag lade den på baksätet i en skokartong som låg på golvet. Sedan körde jag iväg.
Kliniken låg en halvtimme bort. Vanligtvis. Men inte den här dagen. För den här dagen var den sortens dag som man inte glömmer, och de trettio minuterna kändes som en evighet.
I bagaget låg redan en hund. En gammal blandras, påkörd av ett tåg. Grannarna på sommarstället hade bett mig ta med den till kliniken låta den somna in humant, så den inte behöver lida mer, sa de. En gatuhund, ingen ägde den egentligen, men vi tyckte synd om den. Jag gick med på det. Nästan som en reflex.
Och nu den här katten också.
Jag körde som en galning på vägen, medan tankarna malde i huvudet:
Vad är det för dag? Vad är det för liv?
På kliniken var det överraskande nog ingen kö. Jag skyndade in med kartongen i famnen, som om jag förde min fru till förlossningen veterinären tog genast emot och bar in den för undersökning.
Hur är det med den? Mår den bra? stod jag och vägade vid dörren.
Vi tar en röntgen direkt nickade assistenten. Det verkar inte vara något allvarligt, men vi måste kontrollera.
Femton minuter. En evighet. Klockan verkade driva med mig och stanna upp. Jag gick runt i cirklar, stirrade på taket, fönstren, affischerna om brittiska katter och Maine Coon
Och inom mig slet något. Ingen vanlig oro skam, skuld. För jag såg den inte. Jag borde inte kört så fort. Så mycket kunde varit annorlunda. Den liten, skör, en sekund senare på vägen och jag som just då tänkte på var avfarten till kliniken låg. Och det var allt. Ett ögonblick. Ett ödesdigert klick och nu står jag här med en klump i halsen och ber inom mig: Låt den leva. Låt mig fixa det här
Till slut kom veterinären ut.
Den måste opereras
Då mindes jag hunden låg ju fortfarande i bilen!
Jag gick tillbaka. Tyst. Ingen gnällning. Ingen rörelse. Jag tryckte på knappen bagageluckan öppnades långsamt.
Två skräckslagna ögon mötte mig ur mörkret. Den levde.
Hej viskade jag. Förlåt vi ska strax se vad vi kan göra.
Jag sprang tillbaka till kliniken. Fångade veterinären en sträng, torr kvinna med genomträngande blick.
Det är en hund också. I bagaget. Påkörd av tåg, bakbenen ja
De ringde om avlivning. De sa att den inte hade en chans.
Jag tystnade, kunde inte fortsätta.
Kvinnans ansikte förändrades inte. Hon tog bara på sig en jacka över rocken och följde med mig.
Vi öppnade bagageluckan. Hon tittade på hunden, sedan på mig. Hennes blick trängde igenom mig som en röntgenstråle.
Har du tappat förståndet? Vem sa att den måste avlivas? Ja, benen kommer inte läka. Men den kan leva. Vi har räddat värre. Ta med den in.
Jag nickade bara. Protesterade inte. Veterinären sa: den kommer att leva. Det räckte.
På kvällen stormade jag in hemma. Lovisa vände sig förvånat från spisen:
Vad är det med dig, Sven?
Utan ett ord gick jag in i rummet, tog fram den gamla boken där jag gömt pengar mellan sidorna. En dröm. En motorcykel. Spelade ingen roll nu.
Sven?! Vad händer?
De kommer att leva! ropade jag. Båda två!
Vem? Har du blivit galen?
Jag ska förklara!
Vi behöll dem. Katten fick namnet Misse. Hunden blev Bamse. Vi klarade allt tillsammans: dropp, sömnlösa nätter, rehabilitering.
Lovisa sa bara:
Om de är våra nu, så löser vi det.
Och det gjorde hon. Matade Misse med kärlek, stoppade om Bamse. Vi grät när Misse tog sina första steg. Skrattade när Bamse for iväg över gården i sin rullstol.
Fem år har gått. De är inte husdjur. De är familj.
Idag när jag kom hem möttes jag av doften av kakor. Lovisa omfamnade mig hårt bakifrån. Och hon darrade.
Vad har hänt? vände jag mig om.
Vi ska bli fler viskade hon och lade handen på magen.
Först förstod jag inte. Sedan gjorde jag det.
Jag är fyrtio. Hon är trettiosju. Vi försökte länge. Nästan gett upp. Nästan. Men en gång sa en besynnerlig kvinna:
Ni kommer få tre barn. Två är naturens gåva. Ett är Guds. För ert goda hjärta. För ert tålamod. Vägen blir svår, men ljus.
Misse låg hoprullad och sov bredvid gosedjuret på fönsterbrädan. Bamse, nu gammal, hasade fram till oss, tryckte sig mot mitt ben och suckade djupt.
Då trodde jag inte på det. Nu gör jag det.
För en gång sa vi ja till livet. Och livet sa ja till oss.
