**Bluff**
Framför en liten scen dansade gästerna under ledning av jubilaren själv – chefen för Gustav, en sextiofemårig man. »Herregud, vilken man…«, sjöng kvinnorna i kör med sångerskan från det lilla bandet.
Elin och hennes man, trötta på festen, vin och all mat, satt kvar vid det övertäckta bordet. I andra änden av bordet bråkade två kollegor om något, medan en tredje nickade till med huvudet mot händerna.
Elin flyttade sig närmare maken och viskade i hans öra:
– Ska vi åka hem? Alla är fulla, ingen kommer märka att vi går. Jag får huvudvärk av allt oväsen. För att understryka orden tryckte hon fingertopparna mot tinningarna.
Gustav såg sig om i salen med en sned blick.
– Du har rätt, det finns inget mer att göra här, vi går, sa han.
De smet obemärkt ut från restaurangen.
– Puh, så skönt! Elin drog in den friska nattluften i djupa andetag.
– Taxi? frågade Gustav.
– Nej, vi kan gå en bit, få lite luft. Elin tog mannen under armen, och de gick långsamt längs de mörka gatorna.
– Tröttnar du inte i de där klackarna? undrade Gustav.
– Då får du bära mig, som för tjugo år sedan. Minns du? Jag hade nya skor och fick skavsår. Vi gick hem från biografen för vi hade ingen bil och kollektivtrafiken var slut för kvällen. Du bar mig hela vägen hem. Elin suckade.
Gustav tryckte hennes arm till sig, som en bekräftelse på att han mindes.
– Åh, så unga och förälskade vi var. Tjugo år har flugit förbi som en dag. Det känns som igår när vi gifte oss, när jag väntade Agnes, vi var så lyckliga… Elin suckade igen.
– Jag får snart en befordran, det betyder nya möjligheter och högre lön. Snart ger Agnes oss ett barnbarn. Och på hösten firar vi min jubileum. Vi är friska. Är inte det anledning nog att vara lyckliga? frågade Gustav.
Elin hann inte svara, för de var framme vid huset.
Elin duschade först, tvättade av sig sminket. Hon kom ut från badrummet med blött hår, insvept i en mjuk badrock. Gustav jämförde henne i tankarna med Lovisa, mindes älskarinnans släta hy, unga och spänstiga kropp, lockande ögon, yvigt hår… »Vad åren gör med kvinnor. Skulle Lovisa bli som Elin om tjugo år? Nej, det händer inte, hon kommer alltid vara ung för mig, för jag är alltid tjugo år äldre. Om hon bara var här nu…«
Minnena av den unga och passionerade älskarinnan väckte så stark lust att han gick in i badrummet och ställde sig under en iskall dusch för att svalna.
På morgonen plockade han fram en nystrukt skjorta, med en svag doft av sköljmedel, och tog en slips från galgen. Elin brukade alltid välja ut slipsen direkt och hänga den på galgen. Från köket kom lockande doften av nybryggt kaffe.
– Jag tänkte åka till sommarstugan idag. Äpplena måste ha fallit av nu, så jag kan plocka, koka kompott och baka en äppelkaka, sa Elin och ställde en kaffekopp framför Gustav.
– Varför? På lördag kan vi åka tillsammans med bilen, sa Gustav mellan tuggor av sin smörgås.
– Lördag är om tre dagar. Äpplena ruttnar. Dessutom kan jag kolla att allt är i ordning.
– Ja, som du vill. Gustav drack upp kaffet och ställde ifrån sig den tomma koppen.
– Jag stannar över natten på stugan. Orkar inte köra hem i mörkret, och sista bussen går för tidigt. Jag lämnar middagen i kylen, sa Elin till Gustav som var på väg ut ur köket.
Han stannade, vände sig om.
– Ska du verkligen stanna över natten?
– Ja, varför förvånar det dig? Eller har du några planer på mig? Elin log sorgset.
– Nej. Men… var försiktig därute. Gustav gick ut i hallen.
Snart slog dörren igen bakom honom.
Gustav satte sig i bilen och startade motorn. Innan han körde iväg ringde han Lovisa.
– Hej. Väckte jag dig? Solstråle, jag har goda nyheter. Elin åker till sommarstugan idag och stannar över natten. Så vi har hela natten för oss, kuttrade han i luren.
– Jag förstår, älskling, sjöng Lovisas röst tillbaka, följt av en hörbar kyss.
– Du är så smart. Jag väntar på dig ikväll. Saknar dig redan. Gustav stoppade telefonen i fickan och körde iväg med radion på hög volym.
Allt gick precis som det skulle. Gustavs humör steg. »Dags att prata med Elin, berätta allt och sätta punkter. Lovisa har tjataMen när Gustav skulle svara Elin om deras barnbarn, insåg han plötsligt att hans liv utan henne skulle vara tomt som en vinternatt i Norrland, och med tårfylla i rösten viskade han: “Förlåt, jag vet inte vad jag gjort mig förtjänt av att du stannar.”
