Elin, har du blivit galen på gamla dar! Dina barnbarn går ju i skolan redan, vad är det för snack om bröllop? sådana ord fick jag höra från min syster när jag berättade att jag skulle gifta mig.
Jag tänkte att det inte var någon idé att dra ut på det nästa vecka gifter jag och Torsten oss, så det var läge att meddela min syster. Att hon skulle dyka upp på själva vigseln hade jag inte räknat med; vi bor trots allt i varsin ände av landet. Vi hade heller ingen tanke på nåt stort kalas med Kyss!-rop som ungdomarna har vi är ändå över sextio. Det blir en stillsam vigsel och en middag för bara oss två.
Vi hade lika gärna kunnat låta bli, men Torsten ville verkligen. Han är gammaldags på det där viset: håller alltid upp porten, räcker mig armen ut från bilen, hjälper med kappan. Nej, han accepterar inte samboliv han vill ha det ordnat. Är jag någon pojkvasker, eller? sa han, jag vill ha seriösa relationer. Men för mig är Torsten ändå en pojke, även om håret är vitt. På jobbet har han pondus, blir alltid tilltalad med för- och efternamn där är han strikt, städad. Men så fort han ser mig tappar han tjugo år: lyfter upp mig och snurrar runt på trottoaren. Det känns både pinsamt och underbart på samma gång. Folk glor! säger jag, och han bara: Vilka folk? Det finns väl bara vi! Och jag känner faktiskt likadant: när vi är tillsammans finns ingen annan, bara vi två.
Men jag hade ju min syster, Siv, och kände att jag måste berätta. Jag var rädd hon skulle döma, det gjorde mig nervös hennes stöd betydde mest av allt. Till slut tog jag mod till mig och ringde.
Elin! utbrast hon med ett slags chock i rösten när jag sa att jag skulle gifta mig Det har bara gått ett år sedan du förlorade Gunnar, och nu ersätter du honom redan! Jag visste att hon skulle bli ställd, men inte att det var just min döde make som skulle kännas jobbigast.
Siv, jag minns det, avbröt jag henne. Men vem bestämmer tiden? Du kan väl inte säga någon exakt siffra, någon slags gräns för när det är okej att bli lycklig igen?
Min syster funderade ett slag:
Jo, men det är ju ändå kutym att vänta fem år, typ.
Så jag ska säga till Torsten att han får återkomma om fem år för jag måste sörja färdigt först?
Siv blev tyst.
Vad skulle det göra för skillnad? fortsatte jag. Tror du att ingen kommer prata ändå? Det finns alltid någon som vill viska bakom ryggen. Men helt ärligt dom bryr jag mig inte om. Men för dig, Siv, skulle jag avstå från detta.
Nej, alltså, gör som du vill! Gift er imorgon om ni vill! Men jag fattar dig inte, Elin. Jag har alltid vetat att du går din egen väg, men att du skulle tappa det såhär på äldre dagar… Ha lite sans, vänta i alla fall ett år till.
Jag gav mig inte.
Tänk om vi bara har ett år kvar att leva, då? Vad då?
Siv snörvlade till.
Gör som du vill, då. Jag fattar att man vill vara lycklig… men du hade det ju redan så bra…
Jag skrattade till.
Siv, allvarligt? Har du också trott jag varit lycklig alla år? Det gjorde jag med, tills nu. Nu förstår jag att jag bara var en arbetshäst. Jag visste inte att det gick att leva på ett annat sätt, att livet kunde vara glädje!
Gunnar var en fin människa. Tillsammans uppfostrade vi två döttrar, och nu har jag fem barnbarn. Han tyckte att familjen var det viktigaste. Det blev aldrig någon diskussion om det först arbetade vi för barnen, sedan för deras familjer, och till sist för barnbarnen. Nu när jag ser tillbaka så har livet mest varit en jakt på trygghet, ingen rast, ingen ro. När äldsta dottern gifte sig hade vi sommarstuga, men Gunnar ville utöka: egna djur för barnbarnen. Så vi arrenderade ett hektar mark, tog på oss ännu mer ansvar som sög ut oss under långa år. Han skaffade får och höns som skulle matas jämt. Före midnatt la vi oss aldrig, och uppe redan klockan fem. Nästan året runt bodde vi på stugan, och for sällan in till stan och då bara för ärenden. När jag skulle ringa en väninna var det nästan alltid någon som precis varit utomlands med barnbarnet, eller gått på teater med maken. Jag hade inte ens tid för en tur till ICA!
Ibland satt vi utan bröd för att djuren band oss så. Den enda trösten var att barna hade det gott. Äldsta dottern bytte bil tack vare köttförsäljningen, yngsta renoverade lägenheten det kändes som det var värt slit. En gång hälsade en gammal kollega på:
Elin, jag kände knappt igen dig. Trodde du skulle vara pigg och fräsch av lantluften, men du ser ut att gå på knäna! Varför kör du så här hårt?
Man måste ju hjälpa barnen, svarade jag.
Barnen är vuxna, sade hon. Lev lite för din egen skull istället.
Då förstod jag inte vad det betydde, men nu vet jag: att sova ut, gå till affären i lugn och ro, bio, simhallen, ta en längd på skidor. Ingen blir lidande barnen saknar inget, barnbarnen svälter inte. Viktigast av allt: det är som om jag fått nya ögon. Lönnlöv på marken, som störde mig förut, ger mig numera glädje. Jag sparkar omkring i högen, och känner mig som ett barn. Regnet, som förr var ett elände på gården, kan jag nu njuta av genom caféfönstret. Jag har upptäckt moln och solnedgångar och den där känslan när snön knarrar under mina stövlar. Vår stad är vacker! Det var Torsten som öppnade mina ögon.
När Gunnar dog gick allt fort. En hjärtattack, ambulansen hann inte, och så stod jag där barnen sålde allt, sommarstugan, djuren. Flyttade mig tillbaka till stan. De första dagarna vandrade jag planlöst i lägenheten, vaknade som vanligt fem på morgonen och undrade vart jag skulle ta vägen.
Så dök Torsten upp i mitt liv. Första gången han bjöd ut mig på promenad, minns jag det så väl. Han bodde i porten bredvid, och hjälpte till vid flytten från stugan. Senare erkände han att han inte hade haft några avsikter till en början, han såg bara en nedslagen kvinna och tyckte synd om mig. Han såg att jag egentligen var livfull, jag behövde bara hjälp ut ur sorgen. Han tog mig ut i parken. Vi satte oss på en bänk, han köpte varsin bägare glass, och sen föreslog han att vi skulle mata änderna vid dammen. Jag hade haft höns och ankor i alla år, men aldrig tid att se på dem, bara mata och hålla ordning. Nu kunde jag stå där, titta på deras små upptåg. Så roligt att se hur de slogs om brödbitarna!
Otroligt att man kan stå och bara titta på änder, sa jag till honom. Mina hade jag fullt sjå att hinna med.
Torsten log och tog min hand.
Vänta bara, jag ska visa dig massor. Du kommer känna dig som ny igen.
Och han fick rätt. Jag började upptäcka världen på nytt, och hela mitt tidigare liv tedde sig nästan som en mardröm. När jag insåg att jag verkligen behövde Torsten vet jag inte, men plötsligt var jag säker: jag behövde honom och det här livet så att jag knappt kan andas utan det.
Mina döttrar tog det hårt. De tyckte jag svek minnet av deras far. Det gjorde ont det var som att vara barn på nytt, och känna skam inför sina föräldrar. Torstens barn däremot blev glada de sa att det var skönt att veta att någon tog hand om pappa. Det var bara systern kvar att berätta för och det ställde jag in i det sista.
När gifter ni er då? frågade Siv efter vårt samtal.
På fredag.
Ja, vad ska jag säga. Lycka till på gamla dagar, sa hon torrt innan vi lade på.
På fredagen köpte vi in lite mat, klädde oss fint, tog en taxi till stadshuset. Och då, när vi klev ut, stod de där: mina döttrar, svärsöner, barnbarnen, Torstens barn och framför allt min syster! Siv höll en bukett vita rosor och log genom tårarna.
Siv! Har du åkt hela vägen hit för min skull?
Klart jag måste se vem jag lämnar dig till skrattade hon.
Det visade sig att de hade ringt varandra i dagarna före de hade bokat bord på ett mysigt kafé.
Förra veckan firade jag och Torsten ett år som gifta. Han har verkligen blivit en del av familjen. Jag kan fortfarande knappt tro att det här är mitt liv. Det känns nästan förbjudet att vara såhär lycklig, att jag nästan är rädd att det ska ta slut.
