Löja. Världen inuti.
Jag föddes i ett enkelt, varmt och förvånansvärt lugnt hem. Vi var fyra barn: två äldre bröder, en syster och jag, den yngsta. Alla kallade mig på olika sätt Lillan, Lillanika, Löja men pappa hade ett eget namn för mig, ett som han uttalade som om han gungade mig på mjuka vågor, som om det var sommarens mjukaste bris, helt hemmastadigt. Det namnet betydde så mycket för mig att jag bad alla att säga det så som pappa gjorde.
Mina föräldrar var vanliga människor, men vanliga människor gör världen vacker. Mamma Karin jobbade i en livsmedelsbutik, pappa Gustav var byggnadsarbetare. De levde enkelt men fridfullt, i en tyst samlevnad där höga ord saknades men där stilla, pålitlig värme flöt fritt.
Gustav kom hem med doften av maskinolja, vind och asfalt. I sina händer bar han alltid på några påsar: burkar med inlagda grönsaker från grannar som inte kunde betala, säckar med potatis, vattenmeloner som han lyckades dra med sig i de mest olämpliga ögonblicken. Han kunde inte gå förbi någon som bad om hjälp.
Kostnaderna styrdes av Karin. Det var hennes lilla värld: ordning, räkning, noggrannhet. Hon slösade aldrig, men när det gällde böcker, kurser eller föreningsaktiviteter gav hon utan tvekan. På sina egna rader sparade hon, på oss hennes barn inte.
Varje fredag, som ett ritual, satte hon sig framför den gamla tv:n, tog fram en låda med garn och började mysta. Mamma laga alla våra kläder, med samma tålamod som hon lagade våra hjärtan med sin lugna närvaro. Hon var mjuk, lugn, lite rund i kroppen, med tjockt, mörkt hår som hon alltid knöt i en stram knut. Jag hörde aldrig dem bråka. De kunde prata i timmar, tyst och stilla, som om de delade ett eget, hemligt universum bara för dem två.
Gustav talade kort och enkelt:
Så, gossar, allt bra?
Han klappade oss på huvudet, en efter en. När han plockade upp mig i famnen och kastade mig upp i luften så kände jag världen snurra för ett ögonblick, som om jag flög. Det var mina favoritögonblick.
Jag trodde vår familj var perfekt, som den i bokillustrationerna där allt alltid gick rätt.
***
I skolan var jag annan: högljudd, färgstark, känslosam. Verser flöt lätt, texter ännu lättare. Till femte klass visste jag att jag ville stå på scen. Jag drömde om drama. När jag berättade för Karin, spillde hon nästan te på duket. Gustav skrattade:
Vad säger du, Löja? Vi får se.
Jag följde min egen väg studerade, uppträdde, jobbade på födelsedagsfester, skrev tal, korta pjäser. En dag bestämde jag mig för att skriva en liten bok, en enkel berättelse om en flicka som letade efter sig själv.
Jag tvivlade ända till sista sidan om någon någonsin skulle läsa mitt manus. Jag skrev i tysthet, på nätterna, i spridda pauser mellan vardagens krav. Det kändes för personligt, för ofullständigt. Jag ville bara visa den för en vän. Men när hon läste och sade:
Jag vill ge ett exemplar av din bok till varje kvinna som kommer på min födelsedag
Jag trodde först att jag hörde fel.
Vilken bok? Vad menar du? Det är bara skisser
Vännen, Inga, lutade huvudet och log milt:
Löja, du har gett mig din vänskap i åratal, med hela ditt hjärta. I år vill jag ge bort din bok till alla. Det är mitt sätt att tacka dig. Jag har råd att göra det.
De orden slog mig ur sällskapet. Jag kämpade i två dagar, försökte förklara att det var dumt, att det var för galet. Men Inga hade redan bestämt sig: hon fann en formgivare, kontaktade ett tryckeri och insisterade.
Låt den komma ut. Alla kommer att älska den. Vänta och se.
Boken flög iväg direkt, för den var ärlig, levande, utan falska utsmyckningar. Läsarna såg sig själva i den, sina rädslor och sina drömmar. Den blev en gåva, en beställningsbok.
Sedan bestämde jag mig för att skriva något djupare, om min familj, om rötterna, om dem som gjort mig till den jag är.
Det beslutet öppnade en dörr till något jag inte var beredd på.
***
Jag behövde prata med mina föräldrar, få veta mer om deras förflutna, datum, händelser. Jag ringde Karin. Hon svarade med tunga pauser.
Pappa är borta, sa hon. Han har åkt för jobb.
Jag blev förvånad; Karin brukar veta var pappa är. Jag ringde Gustav, och han svarade glatt:
Hej, Löja! Jag är hos mormor och fixar staket.
Varför hade inte Karin sagt det direkt? På vägen insåg jag att hennes tystnad bar mer än bara en paus. När jag kom in i huset stod Karin i köket. Hon såg på mig och sa mjukt:
Vi har separerat med pappa så är livet ibland.
Pappa och mamma, de jag hållit som ideal.
Jag kunde inte andas eller tänka. Mina bröder och syster hade vetat länge, men de hade inte sagt något eftersom jag just blivit mamma. Vi ville skydda dig
Skydda? Från sin egen familj?
Jag åkte till Gustav, krävde svar. Han satt tyst, såg ner mot golvet. Karin talade sällan, men en kväll brast hon:
Varför tror du att vi hade ett lyckligt liv, Löja? Du var liten, såg inte allt. Vi pratade veckor utan att säga något. Han kan inte älska. Aldrig kunnat.
Mamma, varför säger du så?
Han sa det själv.
Något brast inom mig. Jag slutade svara på Gustavs samtal, slutade tänka på boken, slutade vara mig själv.
När Inga föreslog en resa till Indien trodde jag först att hon skämtade:
Allvarligt? Nu? Jag kan inte och en lista på ursäkter började rulla.
Men när jag berättade för min man om samtalet, log han lugnt och sade:
Åk. Du behöver det.
Jag öppnade munnen för att protestera, men han avbröt mjukt:
Löja, gå. Vi klarar det här.
Och så reste jag.
Retreten leddes av en fantastisk kvinna, Jaya Shanti. Hon ville bli kallad just så hennes andliga lärare hade gett henne namnet under en lång ashrampraktik. Jaya betyder seger, Shanti fred. En seger över världen för att finna inre frid.
Hon var ljus, inte naiv, utan genuint klar. Hon sade aldrig nej. Det var ingen undergivenhet, bara ett djupt accepterande.
Vi reste till templet i Karmakyrkan, som folk kallar råttornas tempel för att hundratals heliga råttor förfäders själar lever där. Vi, unga kvinnor, ryckte ihop. Jaya satte sig på knä och matade dem med frön från sin hand, viskande:
Livet kommer inte alltid i den form vi förväntar oss. Men livet är ändå liv.
Hon njöt av solens strålar, varje löv, varje grässtrå, varje skugga av palm, varje ojämna molnlinje Hon levde i nuet inte som ett slagord, utan som en andningsrytm.
Hennes enkla ord flyttade någonting djupt inom mig.
***
Den kvällen återvände vi från meditation. Solnedgången var tung, dimmig, som om solen smälte vid horisonten. Jaya föreslog att vi skulle sitta i tystnad på taket till ashramen. Alla andra drog sig tillbaka till sina rum, men jag gick med. När jag såg på den brinnande himlen kände jag varken sorg eller ensamhet, utan en vag oro.
Jaya satt bredvid, stirrade tyst mot fjärran. Hon frågade inget. Hon var bara där, så att jag kände hennes närvaro. När jag andades ut för tungt vände hon sig till mig.
I din tystnad finns spänning, Löja sade hon. Du sitter stilla, men inuti blåser en storm.
Jag log snett:
Jag är alltid så. Tänker för mycket.
Nej svarade hon mjukt. Idag tänker du inte. Idag gömmer du dig.
Hon såg på mig utan press, och fortsatte:
Ibland håller människor tyst för att de fruktar att höra sin egen sanning.
Det nådde mig. Jag vände bort blicken, rädd för att hon skulle se hur mina läppar darrade. Men hon fortsatte, som om hon läste mina tankar:
När en kvinna gömmer sanningen, gömmer hon den först för sig själv. Hjärtat vet alltid. Ditt är nu oroligt, som en fågelunge som söker skydd.
Sedan, utan att fråga rakt på sak, frågade hon:
Varifrån kommer den där fågelungen, Löja? Varifrån kommer den här ångesten?
En paus. Hon såg rakt in i mitt hjärta, inte i ögonen.
Det var då Jaya var verklig. Hon behövde inte ställa raka frågor. Hon såg. Hon ledde mig till sanningen med sin närvaro.
Jag berättade allt. Allt.
Hon lyssnade länge, sedan sade hon:
Du älskar dina föräldrar så djupt. Du vill rädda dem från separation. Men barn räddar inte föräldrar. Barn älskar. Barn släpper. Du har tagit på dig deras börda. Det är inte din börda, Löja. Du kan inte hålla dem ihop. Du får inte.
Jag brast i tårar. Jaya strök min hand och sade:
Du är en dotter. Inte domare, inte fredsmäklare, inte terapeut. Bara en dotter. Återta den platsen och livet blir lättare.
För första gången på länge kunde jag verkligen andas ut.
***
När jag kom hem ringde jag först Gustav.
Pappa sade jag förlåt mig, snälla. Jag älskar dig. Hör du? Jag älskar dig.
Tystnad. Sedan ett snörvel.
Jag väntade Löja så länge på ditt samtal
På kvällen besökte jag Karin. Vi satt i köket, och Karin blev plötsligt så som förr: ljus, lite blyg, lite rolig. Vi pratade långt in på natten. För första gången såg jag henne inte bara som mamma, utan som en kvinna med eget liv, egen smärta, egna beslut, egen frihet.
Några dagar senare öppnade jag min laptop och började skriva en ny bok. Inte om den perfekta familjen. utan om den levande. Om kärleken som tar många former. Om vägen, som bara är en väg. Om minnet. Om acceptans. Om att ljuset inte alltid finns där allt är rätt utan där allt är ärligt.
Jag visste: den här gången skrev jag inte som ett barn, utan som en kvinna. Som Löja, som hittat sin egen värld inuti.
