Ebba, du är ansvarig för hans död! Hur menar du, vem är det då? Naturligtvis Tobbe! Ja, precis du! Inget konstigt med det! Men vem var den där vackra flickan som satt på bänken i går kväll med blottade knän och lyste upp som en stjärna? Är det verkligen acceptabelt? Tobbe har en skör psyke han har kanske bara sett nakna knän på flickor i idrottstimmen för länge sedan, på en gymnasieskola. Och vad spelar det för roll att hela kvarteret är fullt av tjejer i korta kjolar? Du jämför dem! Ja! Deras knän och dina! Det är en helt annan sak för Tobbe!
Rösten i telefonlinjen blev hård:
Jag hittar på inget: jag ser honom just nu, han skriver ett sista brev Ja! Han säger, för fan, att han inte kan utan henne! Det brinner i hans själ, han säger du förstår mig väl? Så skriver han! Brinner i själen, men han tittar inte på mig, säger han! Jag tror hellre på en kall öl men menar jag, jag kommer dö! Ja, ordet dö syns tydligt! Hur kan jag inte se det? Jag har min farfars kikare! Med den kan jag se vad jag vill!
Telefonen fick ett kort uppehåll, bara Ebbas andfådda andetag hördes:
Åh, mitt hjärta slår som en trumma Vi är för sena, Ebba, riktigt sena, kniven är vass och hon har redan börjat sticka sig blodet flödar Du tror att du hinner? Spring, spring, rädda din prins!
Gammalfru Lundgren, med sina små, listiga ögon, njöt av att se hur den kraftigt byggd Ebba stormade in i Tobbes skrangliga lägenhet, med all den outnyttjade kärleken, vilja att laga ärtsoppa och drömmen om en hel hög barn.
Tobbe hade inga chanser. Den där smala, drömmande ungkarlen bodde ensam; för ett halvt år sedan gifte sig hans mamma om och flyttade till sin man i Malmö, och lämnade honom i en tre-rums lägenhet. Hon hade tydligt beordrat att han omedelbart skulle gifta sig och skaffa barn åtminstone ett barn så snabbt som möjligt, utan dröjsmål.
Tobbe gick med på det: familjelivet lockade. Men att hitta en flicka gick inte alls. Han var ett geni på elektronik, men i sällskapet var han tyst, osäker och blyg. Att ta initiativ var inte hans starka sida, och han sprang iväg från aggressiva tjejer snabbare än ett jetplan. Gammalfru Lundgren var dock enig: hon ville inte bo bredvid en fräck, kaxig granne.
Där hade vi Ebba! En rund, hederlig och omtänksam kvinna. Hon var ingen skönhetsdrottning, men hon hade ett charmigt ansikte med fräknar som gjorde henne behaglig. Man behövde bara ta sig tid att lära känna någon men de unga männen hade ingen aning om hur man gjorde det!
Alla deras prylar vad ett äckligt ord! bara gav korta meddelanden. Ett foto eller en kort video och då var det som Nina i TikTok, men Tobbe fruktade de påträngande tjejerna som en eld. Smink? Som häxor på en kittling! Moderna tjejer skiljde sig från Ebba som en clown på en cirkus från en biljettförsäljare i kassan. Även om biljettförsäljaren var söt, minns man clownens ansikte, inte säljarens. Med clownen hade man knappt ett ord att byta, men med kassatjejen kunde man prata några meningar.
Tobbe kastade ibland en blick på grannen Ebba, men han kunde aldrig hitta sin lycka. Så kanske han skulle ha dött, vilsam, enligt gammalfru Lundgren. Varför? Av hunger! Av kyla! Av brist på kvinnlig ömhet!
I hemmet liknade Tobbe en förvirrad igelkott i dimma. Han åt Kalles Kaviar och frysta dumplings, om han kom ihåg att ta bort kastrullen från spisen i tid. Han gjorde också mackor han var en mästare på mackor! Och han bryggde kaffe utan problem.
Just då försökte han skiva en gurka till en sallad. Han skar sig, sprang efter förband och grön salva, men då hördes en knackning på dörren. Trots det blödande fingret öppnade han hastigt.
Med stora, skräckblinda ögon kastade sig Ebba in i rummet. Vad hon sade, eller hur hon övertalade, fick inte gammalfru Lundgren att förstå. Kikaren kan inte föra ljud, men den är så synd! Hursomhelst, den listiga lokala Amor, alltså gammalfru Lundgren, såg hur Ebba senare i sin lägenhet matade Tobbe med ärtsoppa, potatis med köttbullar, vinaigrette med surkål och kompott. Enligt hans uttryck smakade han varje tugga som om den vore en delikatess.
Tobbe log brett, ensamheten försvann ur hans ögon och hans liv fick en ny riktning utan osäkerhet och komplex.
En månad senare gifte sig de två. Gammalfru Lundgren fick en inbjudan till bröllopet. Hon fick en bit av den stora tårtan, den största själva. När bruden Ebba, som fnissade, tog farväl frågade hon den gamla damen:
Så han tänkte dö, eller hur? Hur sa du att han började sticka sig i fingret? Ja, rakt in i fingret!!! Åh, gammalfru Lundgren, vet du hur pinsamt det var när jag sa att jag skulle rädda honom från döden, och han räckte mig bara sitt finger! Åh, gammalfru Lundgren!
