Löftet Dennis körde lugnt och säkert på motorvägen, med kompisen Kalle bredvid sig; de var på väg hem från ett jobb i grannstaden som chefen skickat dem på i två dagar. – Kalle, vilken grej vi lyckades med! Kontraktet är på en jättesumma, chefen blir nöjd, sa Dennis med ett leende. – Absolut, vilken tur vi har, svarade Kalle och log. De jobbade båda på samma kontor. – Det är en särskild känsla att komma hem när någon väntar på en, sa Dennis. Min Arina är gravid och har besvär med illamående. Jag tycker synd om henne, men vi ville ju så gärna ha barn, och hon är beredd att stå ut för vår lilla skatt. – Barn är något fint, men vi har haft det kämpigt jag och Malin. Hon har svårt att bära ett barn, nu gör vi ett nytt försök med IVF… Förra blev misslyckad, sa Kalle lite nedstämt. Han och Malin hade varit gifta i sju år och längtade efter barn, men… Dennis gifte sig sent, vid trettiotvå, och hade haft tjejer men aldrig blivit riktigt kär. Men när han träffade Arina blev han så förälskad att han inte såg någon annan. När Dennis presenterade Arina för Kalle och de sen ordnade bröllop så var Kalle, som vän, också bestman – och kunde inte låta bli att lite avundsjukt tänka att Dennis hittat en av de där kvinnor man blir blixtförälskad i. Småregnet duggade mot rutan, och vindrutetorkarna gick då och då. De skrattade och pratade när Dennis telefon ringde, han svarade: – Hej Arina, ja, vi är på väg, hemma om ett par timmar. Hur mår du? Ta det lugnt, lyft inget tungt, jag fixar allt när jag kommer hem. Puss, vi ses snart! Kalle lyssnade och tänkte på sin Malin och insåg att hon aldrig oroade sig för honom, hennes liv kretsade kring hem och jobb. Annorlunda än Dennis och hans Arina. Plötsligt slet Dennis hårt i ratten, en lastbil kom rusande mot dem, kollisionen var nära, men de gled in mot en stolpe på Dennis sida och for av vägen. Kalle vaknade upp med huvudvärk och blod på armen, bilen stod på hjulen och hans dörr var öppen. Han såg att Dennis låg orörlig. Folk kom springande, bilar stannade. Kalle låg på våt mark, väntade på ambulans. Dennis blev utlyft på bår, Kalle böjde sig ner, och Dennis viskade svagt: – Hjälp Arina… De kördes till sjukhus, Kalle med bruten arm och hjärnskakning, och han frågade hela tiden: – Hur mår Dennis, min vän? Men senare kom beskedet från sköterskan: – Dennis avled… Kalle föll i chock. Han kunde inte gå på begravningen. Malin berättade att Arina grät mycket, kunde inte fatta att han var borta, stod knappt upp vid kistan. När Kalle fått lämna sjukhuset åkte han med Malin till kyrkogården, stod länge vid vänens grav och lovade: – Oroa dig inte, jag ska hjälpa din hustru, som du bad mig om… Några dagar efter åkte han hem till Arina, ringde på och möttes av hennes tårar. – Jag kan inte leva utan honom… Hur ska jag klara mig? – Arina, jag lovade din man att hjälpa dig. Ring mig, säg vad du behöver, jag finns här för dig. Tiden gick. Arina återhämtade sig lite, oroade sig för missfall och blev varnad av läkaren. Kalle kom två gånger i veckan, handlade mat och vitaminer, körde henne till vårdcentralen när det behövdes. Arina utnyttjade aldrig hans vänlighet i onödan. – Kalle, jag känner att jag är till besvär, sa hon ibland. – Det är inget, jag lovade Dennis. Kalle kände något mer för Arina – hon var hans drömkvinna, men omständigheterna var ju inte som någon hade önskat. Medan Arina kämpade med graviditeten, gick Kalle och Malin genom tunga utredningar och nedslående besked. Barnlösheten blev deras vardagliga smärta. Malin visste inte att Kalle hjälpte Arina, han dolde henne i mobilen under ”Välgörenhet” – ifall Malin såg vem som ringde. Efter ännu ett misslyckat IVF-försök blev det sprickor i relationen. Malin trodde Kalle var skyldig. Han hade slutat bry sig. Malin såg att han var annorlunda – stressad, frånvarande, åkte iväg på egna ärenden. Otrohet trodde hon dock inte på, på den punkten funkade allt. Kalle insåg att privatlivet haltade, men jobbet gick riktigt bra. Han återvände till projektet han och Dennis börjat, och de fick fram ett framgångsrikt kontrakt. Arinas graviditet gick framåt. Hon blev tröttare, hennes föräldrar bodde långt borta i norra Sverige, och hon hade ingen närstående i staden. Hon drabbades av huvudvärk och svullna ben men klagade sällan för Kalle. En dag kom han med mat och fann henne stående på en stege, skulle hänga nya gardiner. – Jag har putsat fönster, sa hon glatt, nu ska jag bara hänga upp gardinerna. – Ner med dig, sa han bestämt och såg på hennes stora mage. Ramlar du så… det är inte värt risken. Han hjälpte henne ner, kom nära – och kände rysning genom kroppen. – Tack, Kalle, sa hon, och sen rusade hon till badrummet för att kräkas. Kalle suckade och torkade svetten ur pannan. Tänkte: – Ser Dennis det här, där han är nu? Det här gör jag ju för att han bad mig. Next gång bad Arina om hjälp med barnrummet, så Kalle satte igång med renoveringen – han vägrade låta henne göra något själv. De fixade rummet tillsammans, mest moraliskt stöd från Arina, och mellan Malins depression om barnlöshet och Arinas väntande barnafödsel blev det slitsamt för Kalle. Malin började förstå att om hon ville rädda äktenskapet, måste hon engagera sig i jobbet. Hon skrev för tidningar och fick en krönika i ett känt magasin. Glädje och god inkomst följde med hem, hon kom hem med mat och vin. – Vad firar vi? frågade Kalle när han kom hem. – Jag fick stort arvode, det måste firas! har väntat på det länge. De hade en mysig kväll framför favoritfilmen, med vin och goda ostar – Malin ville få tillbaka värmen i relationen. Mitt i filmen ringde Kalles telefon. Malin såg via hans axel att det stod ”Välgörenhet”, han skyndade ut i köket. – Vad är det? viskade han. – Förlåt, Kalle, men jag tror jag ska föda nu… Har redan ringt ambulansen. – Men det är ju tidigt? – Sju månader, det händer… sa Arina med smärta i rösten. – Okej, jag kommer till sjukhuset! Han slängde på sig kläderna, Malin såg misstänksamt på honom. – Ska du ut nu? – Ja, chefen ringde om välgörenhet, akut ärende. Förklarar sen… Malin trodde honom inte. ”Vadå välgörenhet, vad är det han hittar på?” Kalle for i ilfart till BB, Arina var redan där. Efter två timmar fick han besked: Arina har fött en son. Lättad åkte han hem, utmattad, tacksam över att det gått bra. Malin väntade och såg direkt på honom att han var trött och sliten. – Din välgörenhet har verkligen tagit på dig, sa hon snipigt. Kalle sjönk ner på soffan, fortfarande klädd. – Ja, Malin, Arina har fött en son. Jag lovade Dennis att hjälpa henne. Hon har ingen annan. – Då är det dags för nästa steg – nu ska du hjälpa henne med bebisen också, eller hur? – Ja, det måste jag. – Då vet du… Jag tänker inte acceptera att du lägger tid på någon annans barn, särskilt när vi kanske aldrig får något själva. Så jag ansöker om skilsmässa, och gör som jag vill. Kanske träffar jag någon annan och hinner få barn. Kalle såg förvånat på henne, förstod att Malin ansåg att han var skyldig till deras barnlöshet. – Ditt val, Malin. Jag måste hjälpa Arina med hennes barn. Tiden gick, Malin ansökte om skilsmässa, Kalle flyttade till Arina och hjälpte till med lille Daniel. Efter några år gifte de sig och fick en dotter tillsammans. Tack för att du läste, för prenumerationen och ditt stöd. All lycka i livet!

Löftet

Jag satt lugnt bakom ratten och styrde bilen med säker hand längs E4:an. Min vän och kollega Viktor satt bredvid, vi var på väg hem från ett tvådagars uppdrag i Sundsvall. Chefen på kontoret hade skickat oss dit för att slutföra förhandlingarna.

Vicke, vi gjorde verkligen ett bra jobb där, kontraktet är klart med en jättebudget, chefen kommer att bli riktigt nöjd, log jag brett.

Ja, vi hade tur den här gången, konstaterade Viktor. Vi hade jobbat ihop på samma företag i flera år.

Det känns skönt att vara på väg hem när man vet att någon väntar, sa jag, min Märtina är gravid och har kämpigt med illamående. Jag tycker verkligen synd om henne, men vi har längtat efter barn så länge, hon säger att hon står ut för vår lilla skull.

Barn är ju något speciellt. Jag och min Stina har försökt hur länge som helst, men hon har haft svårt att behålla graviditeten. Nu gör vi ett nytt försök med IVF, förra försöket gick ju inte heller vägen, delade Viktor med sig han och Stina hade varit gifta i sju år, längtan efter barn var stor.

Jag själv gifte mig rätt sent, var trettiotvå och hade väl träffat kvinnor tidigare men inget seriöst. När jag träffade Märtina, var det som om allt föll på plats jag blev så förälskad att jag inte såg någon annan.

När jag presenterade Viktor för Märtina, och han dessutom var min bestman på vårt bröllop, märkte jag att han blev nästan lite avundsjuk. Hon var vacker, varm, och jag förstod honom sådana kvinnor är ovanliga.

Småregnet trummade mot vindrutan, torkarna gick då och då medan vi snackade övervägande glatt om livet och jobbet. Min mobil ringde, jag svarade direkt.

Hej älskling, ja, vi är på väg hem och är nog hemma om ett par timmar. Hur mår du? Samma som vanligt? Ta det lugnt, lyft inget tungt, jag ordnar allt när jag kommer. Vi ses snart, puss.

Viktor hörde samtalet och tänkte säkert på min situation; hur Märtina väntade på mig, brydde sig. Han tänkte på sin egen Stina, som sällan ringde, aldrig oroade sig över honom och mest såg honom bara som en trygg punkt. Hon var ordningsam, hade sitt jobb och sitt hem, men inte som Märtina.

Så plötsligt vred jag ratten tvärt en stor lastbil kom rakt mot oss, krock var oundviklig. I sista sekunden sladdade vi mot en stolpe, där jag satt. Bilen for av vägen. Viktor kom till medvetande, blod rann från armen, bilen stod på hjulen, hans dörr var öppen. Han såg på mig jag låg stilla.

Folk kom springande, bilar stannade vid sidan av vägen. Viktor låg på blöta gräset, medan vi väntade på ambulansen. Jag drogs ur bilen och lades på bår, Viktor lutade sig över mig och jag viskade:

Hjälp Märtina

Vi skickades till sjukhuset. Viktor hade en bruten arm och hjärnskakning, men var vid medvetande och frågade hela tiden:

Hur är det med Erik? Hur mår min vän?

Sen kom en sköterska och berättade:

Erik klarade sig inte

Viktor sjönk djupt ner i sorg. På begravningen kunde han inte närvara. Stina berättade hur Erik’s fru gråtit förtvivlat, knappt kunnat stå bredvid kistan, fortfarande inte fattat att maken var borta.

Efter sjukhuset åkte Viktor och Stina till Skogskyrkogården och stod länge vid min grav. Viktor lovade mig tyst:

Du kan vara lugn, min vän, jag ska hjälpa din fru, precis som jag lovade

Några dagar senare åkte han till Märtina, ringde på dörren. Hon bröt ihop när hon såg honom.

Hur ska jag leva utan honom? Jag kan inte förstå att han är borta.

Märta, jag lovade Erik att ta hand om dig. Vi klarar oss tillsammans. Ring mig, berätta om du behöver något. Jag kommer och hälsar på.

Tiden gick. Märtina kom långsamt på fötter igen, men var rädd att förlora barnet av all oro, läkaren varnade henne också. Viktor besökte henne två gånger i veckan, kom med mat från ICA, köpte vitaminer, skjutsade henne ibland till vårdcentralen och hjälpte när det behövdes. Hon utnyttjade aldrig hans hjälp i onödan.

Jag känner mig lite skyldig, att du lägger tid på mig, sa hon.

Det är inget svårt, Märta. Jag lovade Erik, svarade Viktor.

Viktor kände sig kluven till Märta. Hon var den kvinna han alltid drömt om, men visste att situationen var komplicerad.

Medan Märta kämpade med graviditeten, fortsatte Viktor och Stina med sina sjukhusbesök, provtagningar och ständiga besvikelser. Barnlösheten blev deras ständiga smärta. Stina visste inte om Viktors hjälp till Märta; han hade henne sparad som Välgärning i mobilen, ifall frun kollade.

Efter ännu ett misslyckat IVF-försök blev det spänt mellan Viktor och Stina. Hon trodde det var hans fel, medan han slutade tänka över huvud taget.

Stina märkte att Viktor blev mer frånvarande, lättirriterad, for ofta iväg på ärenden utan att förklara sig. Någon otro misstänkte hon inte det var inget fel i deras relation på det sättet.

På jobbet gick det däremot utmärkt. Viktor tog över projektet vi hade startat och slutförde det, med ett riktigt drömkontrakt.

Ju större Märtinas mage blev, desto mer hjälp behövde hon. Hennes föräldrar bodde uppe i Luleå och hon hade inga närstående i Stockholm. Hon fick ont, svullna ben, men klagade sällan till Viktor.

En dag kom han för att lämna mat och fann henne högt upp på en stege, i färd med att hänga gardiner.

Jag har tvättat fönstret, sa hon glatt nu skulle jag bara få upp de nya gardinerna.

Kom genast ner därifrån, sa Viktor strängt när han såg magen du kan falla och skada barnet, det är inte på skoj.

Han hjälpte henne ner, de stod nära varandra, och Viktor kände hur det pirrade till i kroppen.

Tack, Vicke, sa hon, och rusade direkt till badrummet. Illamåendet kom och gick.

Viktor torkade svetten i pannan och tänkte tyst:

Ser du mig nu, Erik, där du är? Du bad mig om detta själv.

Nästa gång bad Märta:

Skulle du kunna hjälpa mig att ordna barnrummet? Sen kommer jag inte ha tid, såg fina tapeter på min promenad.

Viktor tog tag i renoveringen, kunde inte låta henne göra det själv. De gjorde det tillsammans, mest för att ge stöd; till slut var barnrummet klart. Viktor slet mellan två världar en deprimerad fru som ständigt talade om sin oförmåga och en väntande Märta, nära födsel.

Stina kände att hon behövde återvända till sig själv för att rädda relationen, och började ägna sig åt jobbet, skrev artiklar till olika tidningar. En dag fick hon erbjudande om egen spalt i en stor tidskrift. Hon tackade ja, behövde distraktionen, och fick bra betalt nästan 20 000 kronor i arvode.

Hon kom hem glad, med kassar fyllda av delikatesser och några flaskor vin.

Jaha, är det fest på gång? frågade Viktor, som kom hem efter jobbet.

Ja, jag har fått betalt för min nya spalt, det måste firas. Har väntat länge på det här kontraktet!

De la upp mat på soffbordet, slog på ett av deras favoritprogram på TV och njöt av vinet tillsammans.

Plötsligt ringde Viktors telefon. Stina sneglade och såg “Välgärning” på skärmen, Viktor gick snabbt ut i köket.

Vad har hänt? frågade han tyst.

Vicke, förlåt, men det är nog dags Jag har ringt ambulansen.

Men det är ju för tidigt?

Ja, sju månader, men det kan hända, sa Märta och kämpade med smärtan.

Jag kommer till förlossningen direkt.

Viktor klädde på sig snabbt, Stina såg bekymrad ut.

Ska du iväg nu?

Ja, jag måste. Chefen ringde om ett akut ärende, kopplat till välgörenhet. Jag förklarar sen. Lita på mig.

Stina trodde inte på honom.

Välgörenhet, chef, vilka påhitt, muttrade hon.

Viktor slängde sig ut till bilen och körde snabbt mot sjukhuset. Han kom dit och hörde att Märta redan hade anlänt. Han fick vänta två timmar, tills en sköterska berättade att Märta fött en son. Viktor kände lättnaden strömma genom sig.

När han kom hem var Stina vaken och gav honom en misstänksam blick, såg hur trött och sliten han var.

Din välgörenhet har slitit ut dig, sa hon syrligt.

Viktor satt tungt ner, fortfarande fullt påklädd.

Ja, Stina Märta har fått en pojke, jag lovade Erik att hjälpa henne. Hon är helt ensam.

Nu fattar jag allt mumlade hon, och nästa steg blir att du hjälper Märta med bebisen, eller hur?

Ja, svarade Viktor ärligt.

Jag står inte ut med det här jag kommer ansöka om skilsmässa, du får göra vad du vill. Kanske hittar jag någon annan och får ett barn ändå.

Viktor såg förvånat på henne, förstod att hon ansåg att det var hans fel att de saknade barn.

Det är ditt val, Stina. Jag har ett ansvar mot Märta och hennes son.

Tiden gick. Stina ansökte om skilsmässa. Viktor flyttade hem till Märta och hjälpte henne med lille Olle. Efter ett tag gifte de sig, och två år senare fick de en dotter tillsammans.

Tack för att ni läste, för er prenumeration och ert stöd. All lycka vidare i livet!