I ett litet samhälle vid en flod, där gamla lindar viskade med vinden, lagade Anna blodpudding. Kryddornas doft fyllde köket medan solen gick ner utanför. Plötsligt bröts tystnaden av en telefonsignal. Det var hennes barnbarn, Arvid.
– Hej, farmor! Är det okej om jag kommer över kvickt imorgon? Jag är inte ensam, dock, – hans röst var märkvärdig, som om han dolde en hemlighet som fick Annas hjärta att dra i sig.
– Självklart, kom hit! Vem är det som följer med? – hennes ton var en blandning av nyfikenhet och mild oro.
– Det är en överraskning, – svarade Arvid listigt och la på.
Nästa dag ringde det på dörren. Anna tänkte hastigt av händerna på förklädet och skyndade sig att öppna. På tröskeln stod Arvid, och bredvid honom en främlingskvinna med en blyg leende.
– Farmor, det här är Linnea, – presenterade han henne, och en gnista fanns i hans blick. Anna stelnade till när hon hörde namnet, som om tidens gång stannat.
Vanligtvis sprang barnbarnen till Anna och hennes man, Göran, efter skolan. Den äldsta, Elin, rusade alltid till morfar så fort hon klev in:
– Morfar, jag fastnade i mattematiken! Kan du hjälpa mig?
Göran lade ifrån sig tidningen och log:
– Nå, vad är det som är så svårt? Ta fram din bok, så löser vi det. Det är enkelt, se här: vi har ekvationen, sen flyttar vi över… Vad säger du nu? Hur löser vi det? – Han tittade stolt på Elin. – Bra jobbat, Elin, du klurade ut det själv! Och du sa att det var svårt. Duktig tjej, och så vacker!
Göran beundrade Elin – hon var så lik Anna när hon var ung. Samma envisa gnista i ögonen, samma driv att nå målet även när krafterna tunnades ur. Kinderna blossade, och leendet – precis som Annas för många år sedan, när de precis börjat träffas.
– Nå, ska vi spela dam? – blinkade Göran.
– Morfar, jag förlorade ju förra gången, – tvekade Elin.
– Jaså? Förlorar man så ger man upp? Nåja, då låter vi bli, då, – sa han med ett skälmsögt leende.
– Nej, vi kör! Var är pjäserna? – Elin började redan ställa upp brädet. – Välj färg, morfar! Aha, jag blir svart! Idag vinner jag, och sen spelar vi gitarr, okej?
Den yngre barnbarnet, Arvid, sprang alltid till Anna. Göran var han lite rädd för – farfar var sträv men rättvis.
– Farmor, hjälp mig med svenskan, jag fick en fyra igen, jag skrev klumpigt, – viskade Arvid och undvek ögonkontakt. – Säg inte till farfar, jag fixar det, lovar! Vad blir det till middag? Köttbullar? Älskar det! Farmor, titta hur jag skriver, då går det bättre.
Anna satte sig bredvid och såg Arvid nitiskt forma bokstäverna. Han var en kopia av Göran – samma snabba blick, samma skärpa. Redan som femåring kunde han räkna till hundra och hanterade plus och minus som en vuxen.
– Farmor, titta, det blev bra! – Arvid höll upp boken. – Rent och snyggt! Det var du som hjälpte mig! – Han kramade henne. – Vet du varför jag kom ensam? Ville göra en överraskning – köpte kanelbullar till alla! Pappa gav mig pengar till lunch, men jag sparade.
– Åh, min guldklimpen! Hämta farfar och Elin, så äter vi, sen blir det fika med dina bullar.
– Vänta, farmor, det finns en hemlighet till, – Arvid lutade sig närmare och viskade: – Det är en tjej i klassen, Linnea. Jag vill köpa parfym åt henne, hon drömmer om den. Jag sparar lite i taget.
– På riktigt, hjärtat? Är ni vänner?
– Nä, farmor, jag är ju liten än, – suckade han.
– Är hon äldre? Ni går ju i samma klass.
– Nej, jag är äldre, jag är tio, hon är nio och ett halvt. Men hon är mycket längre. Om jag ger henne parfymen, kanske hon blir kär i mig?
Anna log:
– Klart hon blir! Du är ju en fin kille! Längden är ingen sak, du tränar ju basket. Vi skjuter till lite pengar till parfymen, oroa dig inte. Hämta de andra nu!
Tiden flyger obevekligt. Elin tog studenten och flyttade till en annan stad för att plugga. Arvid gick sista året på gymnasiet, upptagen av prov och basketträning. Men en gång i veckan hann han ändå hälsa på farmor och farfar. Han hade vuxit, blivit självständig och stark – som Göran på den tiden.
Igår kväll ringde han, rösten darrade av iver:
– Farmor, är det okej om jag kommer över imorgon? Jag tar med någon. Överraskning! Jag berättar allt då.
– Han tar med sin tjej, jag känner det, – viskade Anna till Göran efter att ha lagt på.
– Jaså? Då, Anna, ta på din blå klänning, du ser ut som en ung flicka i den. Och hitta min skjorta, jag tar jeans. Vi måste se prydliga ut, vi är ju inte vilka som helst! – Göran blinkade.
Nästa dag ringde det på dörren strax före lunch. Anna rusade dit.
– Arvid! – utbrast hon.
– Farmor, farfar, det här är Linnea, – Arvid rodnade lätt men log stort. Bredvid honom stod en lång, smärt flicka med ett varmt leende.
– Hon är längre än Arvid, – tänkte Anna för sig själv.
– Det här är till er, – Linnea räckte fram en liten aska. – Arvid sa att ni nyligen fyllde år.
Anna öppnade presenten – hennes favoritparfym, samma som Göran gav henne för länge sedan, när de precis blev ihop. Det stack till i ögonen.
– Och här är kanelbullar, minn– Kom in, vi äter middag och sen tar vi fika, tack för parfymen, så fint av er! – Anna vände sig mot Göran och viskade: Såg du det, Göran?
Göran log listigt och utbytte en blick med Arvid, det var uppenbart att de planerat detta tillsammans, och att farfar tipsat honom om vilken parfym som skulle göra farmor gladast.
Vid bordet berättade Arvid något roligt medan Linnea skrattade, och i det ögonblicket kände Anna samma värme som när Göran en gång vunnit hennes hjärta, trots att han var kortare än henne, för i hans själ fanns all den längd en människa någonsin behöver.
