Det var vid havet
“Du måste vila lite, hur länge ska du jobba, Elin? Du är inte dig själv längre, var är din gnista, var är ditt glada humör som alltid sprider sig till andra? Du gjorde rätt som skilde dig från den där…” – mamman tillade ett oanständigt ord – “det var rätt beslut, inget att hänga läpp över.”
“Mamma, jag hänger inte läpp. Det har gått nästan ett år sedan skilsmässan, jag har vant mig. Stina håller mig sällskap. Och hon är så mogen för sin ålder – hon fyller ju inte tolv förrän om några månader. Det är för att hon älskar att läsa dina tidningar, hon läser allt hon kommer över,” sa dottern.
De bestämde sig för att åka till havet.
“Precis, Stina behöver också vila. Hon är så duktig i skolan, hon förtjänar en paus. Jag tycker ni ska åka till havet tillsammans. Vi har inte råd med någon lyxresan, men ni kan hyra ett rum i en stuga. Jag kan hjälpa till ekonomiskt,” envisades mamman.
“Mamma, säg ja!” hörde Elin sin dotters röst. “Speciellt när farmor kan hjälpa till. Eller kanske du vill följa med, farmor?” sa hon muntert. “Förstår du, mamma, vatten och sol ger näring till växterna, gör dem starka och härdiga. På samma sätt kommer vi också att bli starkare och piggare.” Det lät som om hon citerade någon.
“Herregud, var får du alla dessa tankar ifrån, Stina?”
“Jag läser ju, det stod i farmors tidningar. Dessutom går jag ju i skolan, så klart jag lär mig saker,” skrattade dottern.
Semestern närmade sig, och Elin bestämde sig – de skulle åka till havet. På sista arbetsdagen, när hon lämnade kontoret, sa hon:
“Tjejer, hejdå! Nu ska jag verkligen vila.”
“Kör hårt, Elin! Sola, bada, och kanske träffa någon snygg kille,” ropade hennes kollegor skrattande.
Resan närmade sig, och de packade väskan. De åkte till köpcentret och köpte nya badkläder och shorts. Stina sjöng och dansade av glädje:
“Det var vid havet, hon gick på stranden, han såg på henne…”
“Stina, vad är det där? Var har du hört det?”
“Mamma, jag läste det i en tidning.”
“Du är för ung för såna tidningar, jag borde slänga dem,” sa Elin.
“Mamma, glöm inte internet.”
“Jag stänger av det också.”
“Men mamma, det är ju personlighetskränkande!” skrattade Stina.
“Skynda dig nu, packa dina saker,” svarade mamman.
“Mamma, Lisa är avundsjuk på mig. Hon har aldrig varit vid havet och kan inte ens föreställa sig det.”
“Jag förstår. De har det svårt hemma, hennes mamma är sjuk och pappan finns inte. Det måste vara tufft,” sa Elin sorgset. “Kanske växer Lisa upp och får tur i livet. Då kan hon och hennes mamma resa tillsammans.”
“Kanske, men när blir det?” suckade Stina.
På kvällen innan avresan satt de i soffan och pratade om havet. Då kom Stina plötsligt med:
“Mamma, tror du du kan träffa din drömpartner här?”
“Vem då?” Elin hoppade till.
“Kärleken i ditt liv, som jag läste – ‘det var vid havet, där det skummiga vågorna…’ Ur det skummet kommer din älskade!”
“Stina, vad tänker du på? Jag tänker inte ens på sånt!” Elin slog ut med händerna.
“Okej, mamma, jag går och lägger mig,” sa Stina och försvann in på sitt rum.
De åkte tåg – en hel dags resa. Elin och Stina var glada, tittade ut genom fönstret och njöt av landskapet. De hade inte varit vid havet på fyra år, och nu var de redo att njuta.
De kom fram på kvällen och hyrde ett rum i en stuga. Värdinnan sa:
“Här är ert rum, den andra delen hyrs av en trevlig ung man som heter Markus.”
“Vad bryr vi oss om det?” tänkte Elin och började packa upp.
“Mamma, vi går till stranden nu! Vi kan packa sen,” sa Stina.
Elin ville också gå, speciellt eftersom havet syntes direkt när de gick ut.
“Visst, på kvällen är det skönast att bada, och vi bränner oss inte i solen då.”
“Mamma, det är så vackert!” babblade Stina och sprang direkt ut i vattnet, skrattade av lycka, kastade av sig shorts och t-tröja och sprang tillbaka. Små vågor slog mot stranden, och Elin noterade att skummet verkligen såg skimrande ut.
Det började mörkna när de gick tillbaka. På verandan stod en snygg man och drack öl ur en burk. När de gick förbi sa Stina plötsligt:
“Öl innehåller giftiga ämnen och till och med tungmetaller…”
“God kväll,” sa han och skrattade. “Var får du såna kunskaper ifrån?”
“God kväll,” hälsade båda. Stina tillade stolt: “Man måste läsa mer och vara nyfiken,” och försvann in i huset.
Markus log för sig själv: “Jag var orolig för att det skulle bli tråkigt, men med en sån granne blir det nog livat.”
Nästa dag föreslog Elin:
“Vad sägs om en utflykt? Vi kan gå till stranden på kvällen.”
“Visst, mamma! Vi kan utforska området.”
På kvällen var stranden nästan tom. Där stod deras granne, med solglasögon, i en solstol och tittade ut över vattnet.
“Mamma, titta, där är han!” viskade Stina.
De gick närmare, och han hälsade:
“God kväll, jag heter Markus. Vad heter ni?”
“God kväll, jag är Stina, och det här är min mamma Elin,” svarade dottern snabbt.
“Trevligt. Jag ser att ni gillar att gå till stranden på kvällen.”
“Ja, det passar oss bäst,” sa Elin och gick mot vatten.
Markus såg på dem. När de kom tillbaka, sa Stina:
“Mamma, jag vill ha en granatäpple.”
“Vi har ingen kniv, vänta tills vi kommer hem.”
Men Stina gick redan fram till Markus.
“Kan du hjälpa oss?”
“Gärna,” log han.
Då citerade Stina allvarligt:
“Det var så enkelt, så fint, drottningen bad om att dela granatäpplet, gav honom hälften, och trägen blev kär…”
“Oj! Känner du till Nordens poesi?”
“Självklart,” sa Stina och gav honom en bit.
“Tack.”
På väg hem pratade Stina nonstop. Det visade sig att de var från samma stad.
Elin tänkte att det var en slump. Men när de skulle sova, sa Stina igen:
“Mamma, det är nog meningen.”
“Vad då?”
“Jag är inte blind. Markus tittar på dig hela tiden, även med solglasögonen.”
“Stina, vad pratar du om? Vila nu och njut av havet.”
Medan Elin somnade tänkte hon:
“E
