LIVET, SOM MÅNEN: IBLAND FULLT, IBLAND PÅ AVTAGANDE Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt, som universum. Ack… Min blivande man och jag möttes på Karolinska Institutet som studenter. Vi gifte oss under femte året. Svärmor gav oss en bröllopsresa till dåtidens Jugoslavien (nuvarande Slovenien) och nyckeln till en lägenhet i Stockholm – bara början på vår historia. Vi flyttade direkt in i en trea. Svärfar och svärmor hjälpte oss alltid. Varje år reste vi genom Europa tack vare hans föräldrar. Dima var virolog, jag allmänläkare. Livet flödade, vi var unga och lyckliga, fick två söner, Daniel och Viktor. Åren gick, jag insåg att mitt liv varit som en vattenrik flod. Jag badade i lyx de första tio åren av vårt äktenskap. Allt rasade i en sekund. …En dag ringer det på dörren. En söt, bekymrad ung kvinna står på tröskeln. -Vem söker du? frågar jag. -Är du Sofia? Då är jag här för din skull. Får jag komma in? säger den okända. Hon är lätt gravid. -Sofia, jag heter Tanja. Jag skäms men jag älskar din man. Dimitri älskar mig också – vi ska få barn ihop, slänger Tanja ur sig. -Hm… Oväntat. Är det allt? -Nej, säger hon och räcker över en liten ask. -Ta emot, Sofia. Den är till dig. Jag öppnar asken – en guldring tindrar. -Vad menar du? Ska du köpa min man? Dima är inte till salu! Ta tillbaka den! -Sofia, jag vill inte såra dig. Jag är så skyldig dig! Min mamma sa alltid: “Kära barn! Älska aldrig någon annans man – då förstör du dig själv!” Men jag kan inte leva utan Dima! Ta ringen, snälla – kanske känns det då lättare för mig… börjar Tanja gråta. En sekund tycker jag synd om henne. Vem tycker synd om mig? Den här kvinnan har tagit mitt livs lycka, ändå känner jag för henne… Men jag lämnar prompt tillbaka ”lösesumman” och skickar henne på dörren. Exakt där och då började mitt liv rasa. Svärmor ringer och säger att Dima lämnar oss. Ninna kommer över och hjälper till att packa hans saker. -Sofia, vi förblir ändå släkt. Men Dima och Tanja, de är som kalvar: de slickas där de möts! Ett halvår senare får Dima och Tanja en dotter. Sen hör jag att Dima adopterade Tanjas barn från första äktenskapet. Under tiden besökte han aldrig våra söner. Lite pengar skickades via svärmor – ansågs vara underhåll. Det var 90-tal… Jag blev inlagd för depression, barnen fick bo hos farmor och farfar. När jag väl var hemma ville killarna inte följa med, de trivdes hos Ninna och åt gott, fick godis. Jag kunde inte argumentera. Ninna bad mig: -Sofia, låt pojkarna bo kvar hos oss medan du måste byta lägenhet. Du har ändå inte råd med trean ensam, en etta räcker. Så, jag var ensam hemma. Förlorade man, nu barnen… Jag fick byta till en liten etta i dåligt skick. Mina söner stannade hos farmor och fick bara besökas vid stora högtider. -Sofia, stör inte pojkarnas ro, sa Ninna. -Satsa på ditt eget liv. Bandet till mina söner brast, min livslust dog. Min mormor sa: ”Livet är som månen: ibland fullt, ibland avtagande.” Så här kunde det inte fortsätta. Jag funderade på galenskaper, men jag hade ju examen från Karolinska! …Ett jobb tog mig till konferens i Frankrike. Där mötte jag Jovan, serbisk läkare. Vi föll handlöst, men jag måste återvända hem. Den korta passionen återgav mig livslusten – snart blev det fler äventyr, men inget allvarligt. -En kvinna i blom, sa Ninna när hon såg mig. Jag förblev ändå ensam, tills min vän Olya, inför flytten till Grekland, bjöd in mig på besök: -Sofia, jag gifter mig med en grek. Less på svenska alkoholister – nu vill jag vara kvinna! Du måste träffa min nuvarande, Shurik. Ta honom – jag skänker dig min man! Så Shurik blev min make. En fantastisk man, förutom en sak – han drack för mycket. Men kärlek är dum. Jag kunde inte tänka mig livet utan honom – trots allt kämpade jag i sju år för att hjälpa honom. Till slut, efter behandlingar och jobb som bårhuschaufför, blev Shurik nykter. Nu är han tyst, lugn, och – viktigast av allt – spiknykter när han kommer hem. Olya återvänder ibland på besök från Grekland och är förbluffad: -Shurik nykter? Jag tror inte på det! Jag skrattar: -Inga byten eller returer gäller! …Mina söner är nu över trettio, ogifta och avskräckta från familjeliv efter allt de sett. Och ex-maken då? Hans andra fru Tanja drack sig till fördärv. Deras dotter är ensamstående mamma. Dima gifte sig en tredje gång, med sin sköterska. Men innan det frågade han försiktigt våra söner: -Tror ni mamma vill ta om från början? Jag svarade med svensk bestämdhet: – Bara vid skärtorsdagsvädret! Det vill säga – aldrig!

LIVET ÄR SOM MÅNEN: IB­LAND FULL, IB­LAND HALV

Jag trodde vårt äktenskap var orubbligt och evigt, som själva universum. Men ack ja

Jag och min blivande man träffades på läkarprogrammet i Uppsala när vi var studenter. På femte året gifte vi oss. Svärmor, Elsa, gav oss i bröllopspresent en resa till Slovenien (då Jugoslavien) och ett par nycklar till en sprillans ny lägenhet. Det var bara början.

Som nygifta flyttade vi in i en rymlig trerummare i centrala Stockholm. Svärfar och svärmor ställde alltid upp, ordnade saker, betalade resor, hjälpte när det bröt ihop. Varje sommar rullade vi genom Europa svärföräldrarna slängde till oss så pass mycket kronor att vi kunde se både Paris och Prag. Vi var unga och lyckliga. Allt låg framför oss. Min man, Henrik, var virolog, jag själv allmänläkare. Det var bara att jobba, bota och älska varann.

Så fick vi våra pojkar: Emil och Algot. Såhär i efterhand ser jag att livet under de åren var som en porlande vårflod. Och jag badade i lyx hela vårt tioåriga äktenskap. Sen plötsligt, från ingenstans, katastrofen.

En dag ringer det på dörren. Utanför står en nätt och förvånansvärt bekymrad ung kvinna.

Kommer du för att sälja lotter, eller? frågar jag lagom avslappnat.

Är det du som är Sofia? Då har jag hittat rätt. Kan jag komma in? säger kvinnan och trampar försiktigt på tröskeln.

Redan där känner jag hur det kliar i nacken, men jag släpper in henne. Hon är uppenbart gravid i fjärde månaden, minst.

Sofia, jag heter Maja. Egentligen borde jag skämmas, men… jag älskar din man. Henrik älskar mig också, och vi ska få barn, säger hon i ett rasande tempo.

Jaså, tack för infon. Ville du något mer? Snart börjar jag koka.

Jo Maja fiskar fram en liten ask från fickan. Ta den här, Sofia. Snälla.

Jag öppnar och ser en slät guldring ligga i asken.

Vad i hela friden är det här? Försöker du köpa min man? Han säljs inte! Ta tillbaka ringen! skriker jag och smäller igen asken.

Snälla, Sofia! Jag vill inte såra dig. Jag vet att du och dina barn kommer att lida. Mamma sa alltid Stjäl du en annan kvinnas man sabbar du ditt eget liv!, men jag kan inte leva utan Henrik! Ta ringen så känns det kanske bättre för mig! gråter Maja så hon skakar.

För kanske en sekund tyckte jag synd om henne. Men vem tyckte synd om mig? Hon snodde mitt livs lycka och jag ska ha medlidande? När jag kom till sans, tryckte jag tillbaka asken i handen på henne och visade ut min rival. Och just där började min egen månskära svärtas

Dagen efter ringer svärmor Elsa. Hon berättar torrt att Henrik lämnar familjen. Elsa kommer till oss och frågar var Henriks saker finns. Jag pekar mot garderoben, fortfarande i chock. Hon viker ihop alla hans skjortor och byxor i en väska hon tagit med.

Sofia, tur är kanske otur i förklädnad. Men oavsett vad, vi är fortfarande släkt. Henrik och Maja är som kalvar slickar där de träffas! försökte Elsa trösta.

Ett halvår senare födde Maja och Henrik en dotter. Jag hörde därefter rykten om att Henrik adopterat Majas barn från ett tidigare förhållande. Under hela denna tid besökte han aldrig våra pojkar. Han skickade någon femhundring här och där via Elsa påstod att det var underhåll. Det var i slottsruinernas och bristsamhetens 90-tal.

Jag hamnade på psyket med nervsammanbrott. Emil och Algot fick bo hos farmor Elsa. Där blev de bortskämda pannkakor och bullar när som helst. När jag kom tillbaka ville de inte hem igen. Hos farmor får vi alltid godis och ingen skäller, sa pojkarna. Vad kunde jag säga?

Elsa gav mig en kram och bad:

Sofia, låt pojkarna stanna hos oss. Du kommer behöva byta den stora lägenheten mot något mindre, det är krångligt och barnen behöver lugn. Du klarar nog dig med en etta.

Så, helt solokvist, gick jag hem till min nya verklighet en etta på tionde våningen, utan någon som helst charm. Tapeter från 70-talet, ett badrum som luktade sur strumpa, golv som knarrade som spökhus.

Barnen stannade hos farmor. Mig fick man hälsa på vid jul, kanske. Sofia, pojkarnas lugn är viktigare än din längtan. Du borde fokusera på ditt eget liv nu, suckade Elsa som vore hon Ärkebiskopen i Uppsala.

Jag tappade kontakten med Emil och Algot. Bandet oss emellan var borta i åratal. Jag ville mest dra något gammalt över mig och glömma allting. Livet smakade lika platt som en överkokt potatis.

Min egen mormor hade ibland sagt: Livet är som månen, ibland är det fullt, ibland är det bara en skärva kvar. Jag insåg att såhär kunde det inte fortsätta, annars skulle jag bli tokig. Något drastiskt krävdes. Jag var ju ändå utbildad läkare det var dags att göra något oväntat.

Så när jobbet skickade mig på konferens till Paris tog jag chansen. Där mötte jag en ung läkare, Jovan från Serbien. Vi hade ingen gemensam språkbas, men det behövdes inte. Vi hade en galen romans, som blåste liv i min själ igen.

Efter tio dagars passion fick jag resa hem. Men nu var jag tillbaka, levande! Resten var mest små romanser inget allvar, lite kaffedrickande, ibland en bio.

Elsa hävdade plötsligt:

Sofia, du ser ut som en ny kvinna! Som en vårvind på Österlen!

Men ensam var jag fortfarande. Min bästa vän, Lina, skulle flytta till Grekland för gott. Hon var ogift och barnlös.

Sofia, jag gifter mig med en grek. Våra svenska karlar går bara till bolaget och glömmer hemnycklarna! Nu ska jag bli människa på riktigt!

Grattis då! Vid fyrtio börjar ju livet, fattar du väl!?

Ja, ja! Förresten, min Alex är ensam kvar. Ta honom! Jag ger bort honom till dig! skrattade Lina och gjorde en svepande gest.

Tja, var det en bortglömd man på rea så tog jag vad som bjöds. Alex blev min. Det fanns bara ett litet minus: han drack så fort han såg en folkol. Men vad är väl kärlek om inte blind och envis? Jag blev kvar med min alkis.

Det blev många resor till avgiftningskliniker, tårar, och samtal om att sluta dricka. Alex svarade blott:

Sofia, det är du som vill att jag blir nykter jag tycker faktiskt om ölen.

Jag tänkte aldrig ens tanken att lämna honom, fast han var lika stabil som en plastpåse i blåst. Ofrivillig ensamhet är värre än surströmming i mikron. Dessutom, om Maja kämpat för min man så kunde väl jag kämpa för Alex. Sju år tog det.

Till slut ordnade sig faktiskt allt: Alex började jobba som chaufför på bårhuset. Allt detta döda, varje dag det gjorde intryck. Men viktigast av allt: han kom hem tyst, filosoferande och framför allt nykter!

Lina, som ibland kom hem från sitt grekiska paradis, skakade på huvudet:

Men dricker inte Alex längre? Det är omöjligt!

Jag bara skrattade:

Sorry, ingen bytesrätt eller öppet köp här inte!

Numera har mina söner vuxit upp trettio plus, ogifta båda två. De har sett nog av vuxna problem så de håller sig gärna singel, trots tappra försök att bilda egna familjer. Med barnbarn verkar det gå sådär.

Vad gäller ex-maken Maja drack sig sakta bort från jordelivet. Deras dotter drar nu runt med sitt eget barn, ensam. Henrik själv blev gift en tredje gång, med sin mottagningssköterska. Men före det där tredje giftermålet hörde han av sig till sönerna:

Ska jag inte försöka med mamma igen? Tror ni hon vill börja om?

Mitt svar var lika stenhårt som falukorv efter ett halvår i frysen:

Endast om älgar börjar flyga över stadshuset alltså, aldrig!