På livets pausknapp
Mamma, får jag ta en chokladbit ur asken? Bara en enda, snälla! Saga for som en räv kring skåpet, där Annika gömt de dyrköpta godsakerna.
Nej! De är till julbordet. Blir inget kvar till nyår om du börjar nu.
Saga putade med underläppen. Vad spelar det för roll när man äter en chokladbit? Hon bad ju inte om alla, bara en. Varför är mamma alltid så? Är något gott ska det sparas, något fint får bara användas till fest. Saga drömde om att få ta en chokladbit, ta på sig den nya klänningen pappa köpt på en tjänsteresa till Stockholm, och gå över till Linnea. Varför fick Linnea ha nya kläder till förskolan? Jo, Saga hade hört att Linneas mamma själv syr sånt, och ändå var Linnea alltid finast på avdelningen. Själv gick Saga i sin gamla prickiga klänning som hon ledsnat på för länge sedan.
Det fanns sådant Saga ännu inte förstod hur svårt det var för hennes föräldrar att få tag på de där godsakerna eller kläderna. Mamma jobbade på biblioteket, pappa var ingenjör. Saga hade lärt sig ordet få tag på redan som liten, det betydde att något särskilt sällsynt hamnade i deras hem, saker man aldrig såg i vanliga butiker. Så fick hon sina fina lackskor, och mamma sina nya stövlar. Efteråt åt de bara makaroner och potatis i en månad, men mamma var så lycklig att hon inte ens använde stövlarna de första dagarna, utan bara nöjd följde varje ny repa på lädret med blicken.
Tiden gick och samhället förändrades snabbt. I matbutikerna fanns allt de kunde önska, kläder blev lättare att köpa, sötebrödsdagar var inte längre bara en lyx. Nu var det pengar som var problemet. Saga gick i åttonde klass när pappa entusiastiskt kom hem och sa:
De har anställt mig!
Då förstod hon inte vad det innebar, men föräldrarnas eufori skvallrade om att det var något bra. Och så blev det. Företaget, där pappa nu jobbade, sysslade med elektronik och äntligen kom hans egen talang till sin rätt. Saga såg hur hennes frånvarande, ofta missnöjde pappa fick energi, blev närvarande, blev någon ny. Plötsligt var han både ledare och innovatör, och framgången tog fart.
De fick det bättre. Mamma behövde inte längre sitta på kvällar och vända på kronor för att klara Sagas önskemål. Snart hade Saga sina första jeans, trendiga sneakers och allt möjligt annat. Hon övergav planen att plugga kortare och gå ut i arbete direkt det blev universitetsstudier istället, helt med föräldrarnas stöd. Saga kämpade två tuffa år över böckerna, glömde discot och vännerna, och kom in med strålande betyg. Nu kunde hon väl slappna av lite? Men nej. Först studera, sedan arbete sen fick resten komma. Hon nådde sina mål: röd examen, ett bra jobb, tack vare pappas kontakter. Allt hon kämpat för infriades egen lägenhet, bil, resor utomlands. Enda smolket hon var ensam.
Men det störde henne inte. Hon hade aldrig varit nån mönsterflicka och beundrare saknades inte. Men hon var inte snabb med förhållanden. Varför? Medan hon var ung, skulle hon hinna med så mycket. Barn och familj, det skulle nog få vänta.
Först vid trettiofem kom en första riktig relation. Hon och Viktor var kollegor, kontor bredvid varandra i flera år, men pratade mest bara det nödvändigaste. Saga anade inte ens att Viktor såg på henne med glöd. Han hade allting attraktiv, smart, precis som Saga värdesatte. Viktor, som på jobbet kallade henne Snödrottningen, beslöt att sluta gå omvägar. Under en firmafest, när de dansade och Sagare ledigt lät huvudet vila mot hans axel, sa han:
Gifta dig med mig. Vi är båda framgångsrika, åren springer. Det är dags att skapa familj. Du har länge betytt mer för mig än du förstår. Jag älskar dig.
Saga skrattade lågt:
Viktor, du är tokig. Vi har ju hela livet framför oss! Vi hinner.
Nästa morgon, när hon såg honom i ögonen, förvånade hon sig själv med att säga:
Ja. Jag vill.
Ett bröllop i överflöd, Annika som grät av lycka över barnbarnshoppet, och sedan tre år, där Saga förstod att allt materiellt i världen inte vägde någonting mot det hon fått att så länge vänta på det viktigaste.
Nej Mitt framtid finns inte längre, mamma… Saga höll provsvaren hårt och tårarna hade sinat redan. Varför var jag så dum?
Älskade, vänta. Det är bara en klinik. Medicinen går framåt. Allt kan ändras.
När då? Saga slängde rapporten. Pappersarken landade i ett virrvarr på golvet.
Lägenheten såg ut som förr i tiden. Föräldrarna vägrade hjälp till renovering eller nya möbler, trots att pappa blivit sjuk och mamma blev mer och mer bunden hemma. Saga hjälpte dem förstås i smyg kylskåpet fylldes bara med mat hon köpt, möblerna fick nytt liv med hjälp av hennes skickliga vänner. Vintage, tänkte hon bara. Renoveringen gjordes för ett decennium sedan. Nu stack det i tanken kanske dags att tapetsera om?
Du förstår väl, mamma? Det är just tiden jag inte har längre…
De satt kvar tills skymningen föll, telefonen ringde ideligen utan att de märkte. Saga grät, blev lugn, men sa inget. Till sist höjde hon huvudet mot mörkret där mamman satt och viskade:
Tack, mamma…
För vad, Sagalill?
För att du lyssnar. Jag har ingen annan att vända mig till. Vem behöver mig nu?
Säg inte så! Annika la handen över dotterns mun. Du behövs mig! Pappa! Till och med Viktor!
Inte Viktor längre.
Varför, Saga?
För det här är mitt problem, inte hans. Tiden är slut för oss. Men barn han hinner än.
Saga reste sig, gav mamman en snabb kram, plockade ihop sina saker och rusade innan Annika hann protestera.
Oroa dig inte, mamma! Saga blåste en kyss och stängde dörren. Annika satte sig kraftlöst på en stol i hallen. Gud, varför måste hennes dotter bära en sådan börda?
Saga orkade inte åka hem, så hon vek av mot kajen. Hösten bet i kinderna, och bara ett fåtal syntes till några hundägare och ett äldre par, huttrande sida vid sida genom blåsten. Hon såg dem försvinna. Plötsligt, fylld av sorg, började hon gråta. Hon hade också en gång velat ha någon vid sin sida till livets slut, någon som förstod direkt, att ha något gemensamt men nu föll det vid första hindret. Hon insåg att allt i livet, all väntan, gjort henne ensam. Nu fanns det bara nutiden kvar; allt annat hade hon själv skjutit framåt, gång på gång.
Saga mindes söndagspromenaderna här, med mamma och pappa, och den efterlängtade glassen, trots kyla. Konstigt nog aldrig blev hon sjuk. Så skulle det inte bli med egna barn
Hon ryckte på axlarna, såg ut över den svarta, kalla älven nu lika främmande som hela stadens brus. Självömkan skulle inte hjälpa! Hon måste vidare, hitta något att leva för. All framgång betydde inget längre. Inget kunde fylla tomrummet. Hon måste i alla fall försöka hitta en ny väg. Och en sak visste hon: Viktors tid, det kanske fanns än, men hennes
Saga gick till bilen, när hon såg ett gäng tonåringar cirkla runt den. Hon såg sig om. Tomt Men ingen rädsla, bara tomhet vad spelar det för roll?
Hon satte händerna djupare i jackfickorna och gick emot dem.
Vad händer här då?
Pojkarna vände sig mot henne.
Är det din bil?
Ja, det är min.
Där, under huven! Vi måste få ut det! De pratade uppspelta i mun på varandra, och Saga förstod att det inte var något hot.
Vänta, en i taget! Vad är det?
Lille killen i gänget klev fram. Ledarinstinkt, noterade Saga.
Det är en kattunge. Vi såg hur den kröp in under bilen, och nu har den kilat upp. Den måste ut annars kan den skadas.
Saga höjde ögonbrynen.
Är du säker?
Vi såg det! Det är kallt nu, de söker värme bland bilarna.
Saga låste upp bilen och öppnade huven.
Oj, hjälp! utbrast hon ofrivilligt, när killarna fiskade fram en smutsig, svart kattunge som sprattlade för sitt liv.
Den bits! skrattade ledaren och sträckte fram katten till Saga. Här, ta!
Jag? Saga tog emot katten. Men jag har ju aldrig haft katt!
Du lär dig! Bara ge mat.
Killarna skrattade och gick vidare. Saga kom ihåg något och ropade efter dem:
Vänta, här, ta en hundralapp. Det säger min mamma man ska göra om man får hjälp med djur!
Tack! sa pojkarna, vinkade och gick utmed kajen.
Saga satte sig i bilen, stirrade på den nya, oväntade gästen.
Vad ska jag göra med dig nu?
Katten, som nu lagt sig tillrätta i hennes knä och trampade på hennes ljusa rock med leriga tassar, spann högt.
Jaså… Ja, här sitter jag – med katt, och gammal precis som det ska va. Hon startade bilen. Kom, nu åker vi hem!
Hon sköt upp snacket med Viktor till morgondagen, hela kvällen gick åt att bada katten.
Hur har du lyckats dra på dig så mycket loppor? Det är obegripligt! tvättade Saga i badrummet medan Viktor höll en handduk.
Märkligt…
Vad?
Katter brukar hata vatten, men den här spinner ju.
Hör du inte det? Det är rena motorn under händerna på mig!
Saga fiskade upp den blöta lilla kroppen och virade in katten i en handduk.
Nu, matdags!
När kattungen mätt slagit sig till ro jämte henne i soffan, frågade Viktor till sist:
Så, Saga. Vad sa läkarna?
Hon drog efter andan. Det kunde kvitta, varför fördröja det?
Vi ska skiljas, Viktor.
Vad menar du nu?!
Det blir inga barn. Och det är mitt fel. Om du handlar nu kanske du hinner hitta någon och bli pappa.
Viktor såg henne länge, som om han aldrig sett henne förr.
Det är så, alltså? Tror du jag är någon maskin? Jag vill ha dig, inte ett liv på kod och rutiner. Och barn visst, men inte viktigare än dig. Men du har redan bestämt dig, eller hur?
Viktor tog katten i famnen och sa:
Jag sover i arbetsrummet. Godnatt!
Saga nickade bara. Först när han gått smög tårarna fram. Men tvivlet gnagde ändå. Han säger det nu, men om några år…?
Tankarna höll henne vaken hela natten. Hon vägde och värderade allt mellan dem, men kände att beslutet var rätt. Stundens hjältemod kan lätt bli till sen ånger hon kände på sig att Viktor aldrig skulle säga det högt, för han var en bra människa.
Framåt gryningen somnade hon till slut, hopkurad med katten vid fötterna. Hon märkte inte ens när Viktor gick, matade katten och lämnade lägenheten. Hon vaknade först vid lunchtid, insvept i filt. På bordet låg en lapp: Kommer hem ikväll vi måste prata. Glöm inte, du kan inte lämna mig. Jag älskar dig.
Katten stirrade på henne med klara, gröna ögon.
Vad? Saga gäspade och reste sig, stel i kroppen. Kaffe kanske? Vill du ha lite mjölk?
För första gången på dagar log hon; katten spurtade mot köket.
Du gör dig hemmastadd snabbt.
Medan kaffet doftade på spisen, förundrades hon över att hon kände sig lättare. Om det var Viktors lapp eller tiden som sakta börjat läka henne visste hon inte men det fanns något där, som en gnutta hopp.
Saga ringde jobbet, sjukskrev sig och bokade klipptid och manikyr en ledig dag skulle det bli. När hon kom ut öste regnet, bilarna plöjde fram på gatorna. Hon glömde paraplyet men ångrade sig inte. Det fick räcka med att göra nånting annars skulle det bara bli ännu mer tårar och onödiga tankar.
I frisörsalongens kö slösurfade hon i en damtidning reklam, artiklar om barns utveckling… Hon flinade till av självironi när just ett föräldramagasin hamnade i knät. Hon bläddrade och stannade till vid en bild. Ett par stora gröna, näckrosögda ögon stirrade tillbaka från ett pojkfoto. Saga kände igen honom fast det var en främling. Något vibrerande under ytan stack till i hjärtat, hon läste bildtexten.
När frisören ropade var kunden försvunnen och så också tidningen.
Viktor såg förvånat på Saga som kom rusande in med vind i ryggen. Han hann inte fråga innan hon la något framför honom.
Titta! Vem är han?
Ingen aning, Viktor. Det står bara ett namn och en ålder. Men ser du?!
Hon tryckte upp Viktor framför spegelväggen i kontoret och pekade i tidningen.
Påminner han dig inte om nån?
Viktor öppnade tidningen, mötte pojkens blick, såg upp och såg sin egen spegelbild, som ung.
Helt otroligt… Han läste under fotot. Men är du säker?
Nej, jag vet ingenting, Viktor. Kanske har han redan hittat en familj. Jag vet inget förutom att jag ser något som borde vara omöjligt. Och jag tänker inte skjuta något mer på framtiden!
Ett halvår senare hämtade de Samuel på barnhemmet. Och två år senare, ur samma typ av tidning, hittade Saga ett flickfoto som blev dotterns. Marit, knappt ett och ett halvt år då. Och Saga blev hennes hela värld. Fem år senare, när Saga trodde att tröttheten var förklimakteriet, gapade hon av förvåning inför läkaren:
Men snälla nån, det kan inte stämma!
Julia föddes exakt på beräknad tid till hela den oväntat stora familjens förvåning.
Annika hann träffa sitt yngsta barnbarn. Ett år efter Julias födelse somnade hon in, utmattad efter flera års sjukdom men lycklig varje sekund med barnbarnen.
Ni är min glädje… Mitt liv finns i er…
När Saga efter begravningen packade hennes kläder och hjälpte pappa flytta hem till sig, hittade hon en låda i garderobens skrymsle. Hon öppnade, hejdade sig och grät ljudligt så barnen i rummet skrämdes.
Mamma! Vad är det? Samuel rusade fram.
Saga plockade upp de gamla stövlarna och pressade mot bröstet, grät ut all smärta hon hållit inne så länge.
Varför gråter du, mamma? Marit hockade sig framför och försökte se henne i ögonen, och när det inte gick, kramade hon Saga och började gråta hon också.
Julia hängde på, gråten spred sig; tills Viktor kom ut ur köket, log och bad om tystnad.
Vad nu då, Saga?
Tjejerna tystnade direkt och vände sig mot pappa. Nu kunde man vara trygg. Mamma skulle sluta gråta.
Se! Hon hade sparat dem Kan du förstå Hela tiden låg de kvar.
Saga ställde undan stövlarna, öppnade skåpet igen. Där låg fortfarande de väl vikta hemgifterna mamma samlat till henne. Saga hade tackat nej när hon gifte sig första gången det passade inte till den nya lägenheten, hade hon sagt. Nu tog hon fram dem, doftade på linnet där lavendelpåsar låg mellan ark och dukar. Det fanns också bäddlinne, som Annika aldrig unnat sig själv. Spetsen hade gulnat, brodyren bleknat
Viktor… Hur kan det vara så? Människor försvinner, men sakerna finns kvar… Varför skjuter vi alltid upp livet? Sparar på det goda tills det är för sent Det är fel!
Viktor kramade henne hårt. Vad kan man svara på det? Hon hade rätt.
Julia kravlade fram, omfamnade Saga och såg på henne med samma gröna ögon som pappa och bror.
Mamma!
Saga blev alldeles stilla var det…? Viktor log, nickade. Hon satte sig på knä:
Säg igen!
Mamma! Julia kastade sig i Sagas famn och kröp ihop mot henne. Mamma
Samuel och Marit klappade händerna.
Hon sa mamma! Du vann, pappa!
Då får vi gå på Skansen, eller hur?
När då? Marit hoppade till.
Varför vänta till helgen? Saga pussade dottern på näsan. Man ska inte skjuta fram det man kan göra idag. Vi åker nu!
Hon glimtade på de utspridda sakerna på golvet. Dom kunde vänta. Det visste hon nu.
Med barnens skratt i baksätet körde de genom staden. Saga tänkte att hon kanske aldrig skulle veta exakt hur man gör sina barn lyckliga finns det ens någon som vet? Men hon ville lära dem åtminstone detta: Lägg inte livet på is. För sen är en lurig historia när man tror att rätt tid är här, har saker redan förändrats och sen kanske aldrig infaller.
Och glass, då?
Nu? Samuel stirrade. Men mamma, vi har ju inte ätit lunch!
Vi hinner. Eller hur?
Jaa! barnen klappade, Viktor log.
Skämmer du bort dem, lilla du?
Vad annars, min älskade? När, om inte nu?
De log mot varandra. Livet kunde inte pausas längre.
