Idag skriver jag om något som hände för länge sedan, något som fortfarande får mitt hjärta att skälva.
Gamla Ester torkade tårarna som rann nerför hennes bleka, rynkiga kinder. Hon viftade med händerna och mumlade osammanhängande, som ett bäblande barn. Männen runt henne klö sig i nacken, och kvinnorna försökte förgäves förstå vad den gamla ville säga.
Sedan gryningen hade Ester sprungit runt byn, bankat på fönster och gråtit, alldeles utom sig av sorg. Hon hade varit stum sedan födseln och ansågs en smula frånvarande, vilket fick byborna att hålla sig på avstånd, även om de aldrig var elaka mot henne. Osäkra på vad som hänt skickade de efter Nils, byns skojare och dryckesbror, den ende som ofta hjälpte Ester med hushållet – mot en måltid och en flaska brännvin.
Nils kom till slut, raglande och fortfarande berusad från kvällen innan. Han trängde sig genom hopen och Ester kastade sig mot honom, gestikulerade vilt medan hon snyftade. Bara han kunde förstå henne. När hon äntligen tystnade, blev Nils blek som ett lakan. Han tog av sig mössan och stirrade på byborna.
“Berätta då!” ropade någon ur folkmassan.
“Lillan är borta,” sa Nils och talade om Esters sjuåriga barnbarn.
“Hur då? När?” flämtade kvinnorna.
“Hon säger att Lillans mor kom och hämtade henne i natt,” mumlade Nils skräckslaget.
En viskning spred sig i hopen. Kvinnorna gjorde korstecken, männen tände nervösa cigarretter.
“Kan en död kvinna verkligen stjäla ett barn?” undrade en bybo misstroget.
Alla visste att Lillans mor, Elin, hade drunknat i myren tre månader tidigare. Liksom sin mor var hon född stum. Hon hade gått ut med kvinnorna för att plocka bär, och där hade olyckan skett. Ingen visste riktigt hur – hon hade halkat efter, gått vilse och fastnat i träsket. Ingen hörde hennes stumma rop. Och så blev Lillan föräldralös, en tyngd för gamla Ester.
Hade fadern funnits, men ingen visste vem han var. Elin hade tagit hemligheten med sig i graven. Ryktesviskarna undrade – var det kanske Nils? Han var ju ung, ogift, och ofta i huset. Men han förnekade det bestämt. “Inte ett dugg mellan oss!”
Ester vrålade igen och började åter gestikulera.
“Vad säger hon?” viskade de nyfikna kvinnorna. “Nils?”
“Hon berättar att Elin kommit till stugan varje natt. Ester tände ljus och brände kors i dörrar och fönster för att skydda sig och Lillan från det onda. Men Elin gav sig inte, bankade på dörrar, tittade in genom fönstren och viskade sitt barns namn. Och i natt stod hon länge under fönstret – blek i månskenet, med döda ögon…”
Ester hade försökt hålla Lillan borta från fönstret. Men så fort hon tittade bort, drog flickan undan gardinen. Och i en svag stund, då Ester somnat, hade den döva modern lurat med sig sitt barn. “Vi måste leta!” sa Nils och torkade svetten ur pannan.
Männen spottade och skingrades – några hämtade gevären, andra hundarna. Även Nils, trots baksmällan, skyndade hem för att göra sig redo.
Snart delades sökpartierna in. Först genomsökte man gårdarna, sedan kyrkogården – förgäves. Nu återstod skogen och de förbannade träsken där Elin låg begravd. Efter en kort rökpaus satte man av.
Vid skogsbrynet hittade man spår av bara fötter. Hundarna skällde och for in i skogen. Länge ledde de sina herrar i cirklar, som om något försökte vilseleda dem.
När skymningen sänkte sig över träden, föll hundarna utmattade ihop. Även männen. De yngre och uthålligaste fortsatte mot myren. Hoppet minskade för varje minut.
Nils gick försiktigt, rädd att sjunka ner. Han var så koncentrerad att han inte märkte när han hamnade ensam. Men han kände dessa marker och gick vidare.
“Var är du, Lillan?” kraxade han och spejade in i träsket.
Plötsligt hördes ett gällt skri. En kolossal korp satt på en tallgren och stirrade på honom med lysande ögon.
“Kraxx! Kraxx!” ljöd skriket igen.
Nils hjärta bultade. Något lockade honom mot trädet. Där, bland mossa och rötter, låg en hopkrupen flicka.
“Lillan!” viskade Nils, rädd att skrämma henne.
Flickan öppnade ögonen och såg på honom.
“Hon lever!” utbrast han och svepte in henne i sin skjorta.
“Hur hamnade du här?” frågade Nils, utan att vänta svar – för som modern och mormodern var hon ju stum.
“Jag kom med mamma,” svarade hon plötsligt.
Nils ryckte till. “Underbart!” Han lyfte upp henne och skyndade mot torrare mark. “Säg något mer!”
“Mamma blev gift med myrens vätte. Hon ville ta mig till sitt nya hem, men han lät henne inte.”
“Vem då?”
“Far far. Vi kallar honom Skogsväktaren. Han sa: ‘Ej heller skall du ta ditt eget barns liv!’ Han blåste på mina läppar, och då kunde jag tala. Nu vet jag allt.”
“Som vad då?”
“Att träden kan tala och örterna viska. Och att du är min pappa,” sa hon plötsligt.
Nils stelnade. Försiktigt satte han ner henne och mötte hennes fräkniga ansikte. “Sade han det också?”
Hon nickade och slog armarna om hans hals. Han höll om henne, osäker.
“Var hon verkligen min?” tänkte han. Med Elin hade det hänt en enda gång. Sedan undvek hon honom… tills hon återvände från en släkting med barn.
Lillan backade och räckte fram en röd bär. “Ät!” Hon log. “Skogsväktaren sa så.”
Nils gjorde som hon bad. “Sur,” grimaserade han.
“Nu slutar du dricka,” förkunnade hon och drog honom hemåt.
Nils skrattade tyst. Kunde han verkligen lägga av? Men han gjorde det. Han erkände faderskapet, uppfostrade henne väl. Och hon uppfyllde löftet – blev klok gumma, botade både folk och djur.
Hon vandrade ofta genom skog och myr efter läkeörter. Och återvände alltid oskadd. Som om någon… någon där ute vaktade över henne.
