LIVET ÄR I ORDNING
Emilia, jag förbjuder dig att ha kontakt med din syster och hennes familj! De har sitt, vi har vårt. Har du ringt Malin igen? Klagat på mig? Jag har varnat dig. Skyll dig själv, om det händer något, sade Rikard och grep tag om min axel så att det gjorde ont.
Jag brukade, som så ofta, gå tyst ut i köket när det blev så här. Tårarna brände bakom ögonlocken. Nej, jag hade aldrig klagat hos min syster på hur jag hade det. Vi pratade bara, som syskon gör. Våra föräldrar var gamla, det fanns alltid något att diskutera. Det gjorde Rikard rasande. Han hatade Malin och hennes familj. Hos dem rådde lugn, stabilitet och trivsel. Det kunde man inte precis säga om oss.
När jag gifte mig med Rikard var jag överlycklig. Han hade svept in mig i en virvelvind av passion. Att han var ett huvud kortare än jag brydde jag mig inte alls om. Inte heller reagerade jag på hans mamma som kom till bröllopet och knappt kunde stå på benen. Senare förstod jag att min svärmor var alkoholist sedan länge.
Förblindad av kärlek såg jag inte det dåliga. Men redan efter ett år som gifta började jag tvivla på mitt lyckliga öde. Rikard blev ofta kraftigt berusad och staplade hem överfull av folköl och brännvin. Otrogna äventyr följde, det ena efter det andra. Själv arbetade jag som undersköterska på S:t Görans sjukhus. Lönen var blygsam och Rikard föredrog sällskapet på pizzerian nere på hörnet. Att försörja sin hustru var inget han tänkte ägna sig åt. I början drömde jag om barn, men nu fylldes min omsorg av vår raskatt Selma. Tanken på barn med Rikard gjorde mig iskall. Ändå älskade jag honom fortfarande, idiotiskt nog.
Du är verkligen blåögd, Emilia! Ser du inte hur män glor och försöker charma dig? Men du stirrar bara på din dvärg därhemma! Vad ser du hos honom? Alltid kommer du till jobbet med sminkade blåmärken. Tror du att ingen märker dina solglasögon i ansiktet? Lämna honom innan han slår ihjäl dig, så brukade min kollega och vän Jenny predika för mig.
Och ja, Rikard slog ofta utan anledning. En gång misshandlade han mig så illa att jag inte kunde jobba på dagarna. Dessutom låste han in mig hemma och tog med sig nyckeln. Efter det blev jag dödsrädd för honom. Hjärtat rusade varje gång jag hörde nyckeln i låset. Jag trodde han hatade mig för att jag inte gett honom barn, för att jag var en dålig fru, för att jag ja, vad som helst. Jag gjorde aldrig motstånd mot våldet, förolämpningarna, förnedringen. Varför älskade jag Rikard fortfarande?
Jag minns hans mamma, rödmosig och sträng, brukade säga:
Lyssna på din man, Emilia, älska honom med hela själen. Glöm din familj och dina väninnor, de kommer bara leda dig vilse.
Och så lyssnade jag. Klippte banden med vänner och släkt, underkastade mig hans vilja. Jag var helt i Rikards våld. Det enda jag tyckte om var när han grät, bad om förlåtelse, kröp på knä och kysste mina fötter. Försoningen var så ljuv. Han kunna överösa sängen med rosenblad och viska kärleksförklaringar. Jag visste förstås att rosorna stal han från sin polares frus rabatt. Hon vårdade blommorna ömt men gubben sålde dem billigt till sina alkisvänner. Det var nästan en ritual: kvinnor förlät männen för några få rosor.
Troligen hade jag fortsatt min förnedrande tillvaro livet ut. Min påhittade lycka skulle gång på gång krossas och lapas ihop. Men så hände något oväntat.
Låt Rikard gå. Jag har hans son. Du kan ändå inte få barn, det vet alla, sade en okänd kvinna rätt ut till mig.
Jag tror dig inte, stick härifrån! sade jag och rusade mot dörren.
Rikard nekade i det längsta.
Svär att det inte är din son! bad jag, och visste att han aldrig kunde förneka sitt eget kött och blod.
Han svarade bara med tystnad. Jag förstod allt.
Emilia, du ser aldrig glad ut. Är det något? frågade Sören, enhetschefen på sjukhuset, som jag trodde aldrig lagt märke till mig.
Det är bra, svarade jag, generad inför chefen.
Det är gott när allting är i ordning här i livet. Då blir det vackert att leva, sade Sören, nästan poetiskt.
Sören hade varit gift och hade en dotter. Skvallret sade att han skilt sig på grund av sin frus otrohet. Nu bodde han ensam, var fyrtiotvå, strävhårig, närsynt och kort. Men något i hans närhet fick mig att rodna. Hans rakvatten doftade svagt vanilj och något mer, oemotståndligt. Jag försökte hålla distans men hans ord fastnade i sinnet. “Det är gott när allting är i ordning” Så enkla ord, men de gav ekon i bröstet. I mitt liv rådde kaos. Åren gick, man kunde inte trycka på paus och tänka klart.
Så gick jag. Flyttade tillbaks till mamma och pappa ute i Täby.
Vad har hänt, Emilia? Kastade han ut dig? frågade mamma.
Nej, jag berättar allt sen, svarade jag skamset.
Rikards mamma ringde, vrålade i telefonen och förbannade mig, men jag brydde mig inte längre. Tack, Sören.
Rikard var vansinnig, hotade, letade efter mig. Men han hade ingen makt kvar.
Rikard, slösa inte tid på mig, ta hand om din son. Du behövs där. Jag har vänt blad, farväl, sade jag, lugn som aldrig förr.
Jag återvände till Malin, till föräldrarna. Jag blev Emilia inte någon annans marionett.
Min vän Jenny sa direkt:
Emilia, du är som en ny människa! Strålar, skrattar, blommar. Du ser ut som en nyförälskad brud!
Och Sören, han friade:
Emilia, vill du gifta dig med mig? Jag lovar, du kommer inte ångra dig. Men kalla mig förnamn, spara titeln till jobbet.
Men älskar du mig, Sören? frågade jag förvånat.
Oj, förlåt, glömde att kvinnor vill höra det: Ja, jag älskar dig. Även om jag tror mer på handling än ord, svarade han och kysste min hand.
Jag vill också, Sören. Jag tror att jag kan lära mig älska dig, svarade jag, lyckligare än någonsin.
Tio år rusade förbi.
Sören bevisade varje dag vad kärlek är. Han slösade inte med tomma ord, men han fanns där, skyddade och älskade mig. Han förvånade mig med generösa, varma gärningar. Vi fick inga gemensamma barn jag var nog verkligen ofruktsam som de sade. Men Sören klagade aldrig, sårade aldrig ett ord.
Emilia, ibland är det meningen att vi två ska dela livet själva. Du räcker gott och väl för mig, sade han när jag var ledsen för uteblivna barn.
Sörens dotter gav oss lilla Matilda som barnbarn, hon blev vårt allt, vår prinsessa.
Rikard gick det sämre för. Han super ihjäl sig och dog innan han ens fyllde femtio. Hans mamma kan ibland kasta ilskna blickar när hon ser mig på Östermalmstorg, men hennes hat rinner bara av mig.
Här är jag nu, med Sören. Livet är i ordning. Livet är vackert. Min största lärdom? Ibland måste man våga lämna kaoset bakom sig för att hitta verklig lycka.








