Man måste gå vidare med sitt liv. Han stack, ja, han stack. Hade han ens varit en bra kille, men det var han ju inte. Vi klarar att uppfostra barnet själva, var inte orolig!
Linnea växte upp med sin mamma och morfar. Mormor minns hon bara vagt Linnea var fem när hon gick bort. Det enda hon minns tydligt är doften av hennes nybakade kanelbullar
Men sin pappa hade Linnea aldrig sett. Han försvann innan hon ens hunnit födas. Han och mamman, Ylva, hade kommit till byn tillsammans.
Pappa hade träffat Ylvas föräldrar, bröllopsdatumet var bestämt, men bara några dagar innan stack han spårlöst
Ingen letade efter honom. Ylva grät och grät, store magen syntes redan tydligt
Tårar hjälper inte, sa mormor. Livet går vidare. Han stack, låt honom. Hade han varit en ordentlig människa, men det såg vi ju att han inte var. Vi tar hand om barnet själva, du behöver inte oroa dig, sa hon.
Under uppväxten saknade Linnea aldrig något men blev inte bortskämd för det. Hon var duktig i skolan.
Morfar var sträng men rättvis. Han lärde henne att respektera äldre, uppskatta det hon hade. Linnea var händig allt hon bestämde sig för att göra blev gjort och inget var omöjligt!
Vid trettio var hon ansedd som en av stans mest eftertraktade. Snygg, karriär, bra lön, en rymlig trea på Östermalm Hon hade allt!
Hon fick massor av uppmärksamhet från killar, men stressade inte. Och ofta åkte hon hem till mamma i byn under helgerna. Morfar var borta sedan länge, och Ylva hade blivit skruttig med åren.
Hon klarade fortfarande hushållssysslorna, men det blev svårare.
Linnea försökte många gånger få mamma att flytta in till henne i Stockholm, men det gick inte.
Vad ska jag där? sa Ylva. Och du, nån gång får du väl fixa barnbarn åt mig också! Låt mig bo kvar här, jag har det bra.
Du får bo här i sommar, sen tar vi och sticker till Bohuslän tillsammans, och kanske flyttar du in hos mig så du får vila upp dig lite? Sen kan vi se om vi åker hem till byn igen båda två!
Men du har ju ditt jobb, sa Ylva. Vad ska du göra här ute på landet?
Det finns folk som jobbar på landet också, skrattade Linnea.
Vid den tiden träffade Linnea två olika killar. Hon hade ingen aning om vem hon skulle satsa på.
Den första var Lukas, jordnära och snäll, uppväxt på gård, duktig med allt praktiskt.
Den andra, Vilhelm, snygg och karismatisk, men verkade mest ha koll på nöjen och restauranger i stan men alltid med ett leende på läpparna.
Ingen av dem hade blivit inbjuden till hennes lägenhet än de hade alltid träffats på neutral mark. Det började bli dags att välja, men hon hade svårt att bestämma sig.
Till slut bestämde hon sig för att först låta dem träffa mamma. Ylva var hemma hos henne en vecka efter några dagar på hälsohem, och såg mycket piggare ut.
Först på besök kom Lukas. Det behövdes ingen övertalning, han var överlycklig över att drömmen kanske var på väg att slå in när Linnea presenterade honom för sin mamma kände han att det gick mot giftermål.
Du har det fint Linnea, så stort och ljust här, sa Lukas och blickade runt i lägenheten.
Visst är det! Mamma tycker också om det. Hon är lite krasslig nu.
Bor hon här med dig alltså? Jag trodde hon bara var på besök. Är det allvarligt?
Ja.
Jag måste vara ärlig mot dig, Linnea, jag tänker inte ta hand om din mamma
Jag har aldrig bett dig om det! blev Linnea förvånad.
Men ändå, det är bättre att bo var för sig. Du har ju sagt att din mamma trivs på landet, där hon har sitt hus. Hon borde nog vara där. Och vi två kommer ha det bättre utan henne.
Mamma kommer alltid att vara med mig. Det är inte ens en diskussion.
Oj då! Jag trodde du var annorlunda, men du är visst en riktig mamas tös! Ringer du om du ändrar dig!
Och med det försvann Lukas genom dörren utan att ens dricka te
Jaha, tänkte Linnea, den där stack snabbt. Undrar om Vilhelm springer ännu snabbare Då blir det ingen kvar.
Så när Vilhelm kom bestämde hon sig för att vara ärlig om mamma direkt.
Vad som än händer, så kommer min mamma alltid bo med mig, sa Linnea rakt ut.
Varför berättar du det här för mig? svarade Vilhelm förvånat. Klart att din mamma bor hos dig. Men
Men om vi skulle bo ihop, hur känns det för dig då? Med mamma?
Det är lugnt! Förresten, friar du till mig nu eller?
Linnea log.
Kanske det. Kom, så presenterar jag dig för mamma!
Ojdå, tror du hon kommer gilla mig? Direkt nu? Jag är lite nervös
Hon kommer älska dig! Ingen fara.
Och det gjorde hon också. Vilhelm och Ylva fann varandra direkt, de pratade, tog promenader ihop medans de väntade på Linnea från jobbet och hade riktigt roligt. De tillbringade till och med sommaren tillsammans i byn, trots att Vilhelm var en riktig stadskille gillade han landet, och Ylva bestämde sig för att stanna där ett tag till.
Sommaren är här, jag mår bra nu, sa hon.
Ett halvår senare hölls bröllopet.
Nu får jag nog barnbarn också, sa Ylva nöjt.
Och visst fick hon det först ett barnbarnsbarnbarn, sen ytterligare en liten!
Linnea och Vilhelm bodde med barnen i Stockholm. Barnen växte upp och började söka in till universitetet. Ylva flyttade efter ett tag också in till dem, även om hon gärna var i byn på sommaren. Och huset i byn kunde hon bara inte skiljas ifrån.
Förlåt Katja, det kanske kommer lite oväntat nu, men jag längtar så mycket hem till byn. Kan vi åka snart? frågade Ylva försiktigt.
Såklart! Men vi väntar in Linnea bara, hon slutar jobbet snart.
Bra. Vi åker direkt när hon kommer hem. Det är viktigt.
Väl i byn var det lika lugnt som vanligt färre folk för varje år, lite ödsligt
Sådär ja, nu är jag hemma för alltid, sa Ylva plötsligt. Sälj huset sen, ni får nog inte mycket för det, men annars rasar det ihop
Vad säger du mamma?! utropade Linnea. Vi ska ju åka tillbaka nu!
Ja, ja, sa Vilhelm, Vad menar du nu egentligen?
Äsch, koka lite kaffe nu. Jag vill bara ta en kopp
Efter kaffet gick Ylva in på sitt rum och la sig en stund för att vila
Linnea och Vilhelm satt och småpratade i köket.
Mamma, vi borde dra nu! ropade Linnea till slut.
Men inget svar.
När hon gick in till mamman märkte hon direkt att något hänt Ylva hade gått bort.
De begravde henne på den lilla kyrkogården i byn.
Hon visste det nog, att det var sista gången hon åkte hit, snyftade Vilhelm. Jag älskade henne som min egen mamma
Jag märkte det för längesen, sa Linnea. Vad gör vi med huset nu?
Det känns fel att sälja
Ja, en bit av det förflutna. Låt det vara kvar ett tag, det är ändå barndomshemmet. Kanske tar vi med barnen hit ibland, och vad vet man, kanske till och med barnbarnen nån gång
Det bestämde de. Huset fick stå kvar barndomshemmet. En plats för minnen, för nästa generation.
Och du, om du vill följa fler såna här berättelser, får du gärna följa min sida och lämna en kommentar eller en gilla-markering!
