Livet är kort och flyktigt, det finns ingen tid att tänka för länge. Livet är svårt och ibland orättvist. Men ibland kommer det överraskningar som ger det ny mening. Det ger en chans att rätta till gamla misstag och förstå livets värden, att bli en bättre människa.
Åke Lindberg begravde sin hustru för åtta år sedan och har sedan dess inte gift om sig. Först bodde han ensam med sin son Emil i det stora tvåvåningshuset. Allt var välordnat och hemtrevligt, skött av hans hustru Anna, men hon lämnade honom och Emil bakom sig. Sedan dess har Åke inte flyttat på möblerna allt är precis som när Anna levde. Han och Emil höll huset rent, båda var noggranna.
Emil tog studenten och började på universitetet. Han var en stilig kille, flickorna i skolan hängde efter honom, och han hade inget emot det.
“Emil, du borde inte umgås med flickor på det där sättet”, sa hans far. “En dag kan det hända att någon av dem blir gravid i förtid. Då får du stå där och gifta dig.”
På universitetet var det samma visa. När sonen flyttade till en annan stad för studierna blev Åke ensam kvar. Men han hade ingen brådska att träffa kvinnor han kunde tydligen inte glömma sin älskade Anna. De hade haft en sällsynt äkta kärlek.
En dag dök hans gamla klasskamrat och vän Olle upp. De stod på baksidan av huset, grillade korv och pratade.
“Hur mår Emil? Hur går det för dig?” frågade Olle.
“Det går bra, allt är på uppgång. Emil är min högra hand, han hjälper mig efter universitetet. Men han vill inte gifta sig där är han inte som jag”, skrattade Åke. “Nästa år tänker jag expandera företaget. Men du då, hur är det med dig?”
“Jo, det går bra. Du vet, jag har en bondgård nu, lärt mig mycket. Och jag gifte om mig jag och Irina skilde oss, som du vet. Min nya fru är mycket yngre, nästan tjugo år yngre. Men min dotter och jag kommer inte överens längre. Hon är arg, trots att hon själv är gift. Hon gillar inte att min fru är så ung. Men ja, kanske löser det sig med tiden”, berättade Olle. “Du då, Anna har varit borta länge, och du är fortfarande ensam. Det är svårt utan en fru.”
“Nej, Olle. Jag har inga planer på det än. Visst finns det många kvinnor, och jag får nog av uppmärksamhet, det vet du. Till och med på kontoret finns det trevliga kvinnor. Men jag tänker inte skaffa familj än”, förklarade Åke.
Grannen bredvid heter Margareta, en vacker kvinna som förlorade sin man för tre år sedan och nu bor ensam. Hennes dotter är gift. Åke umgås med henne, och på något sätt väcker hon känslor hos honom, men hon håller sig värdig, som en änka bör. Inget flörtande, bara vänliga grannhälsningar kanske bjuder hon på bullar eller äpplen från trädgården. De bytte telefonnummer en dag.
“Margareta, vi borde byta nummer. Vi bor ju ensamma båda två, man vet aldrig vad som kan hända. Om vi inte ses på ett tag kan vi ringa.”
“Det är sant, Åke. Livet är oförutsägbart”, sa hon.
Efter grillkvällen och en liten konjak somnade Åke djupt. Nästa dag, när han kom hem, stod en ung kvinna utanför hans hus. Han steg ur bilen och frågade:
“Söker du Emil? Han bor inte här längre, han flyttade till stan.”
“Jag vet, Åke. Jag söker dig”, sa kvinnan med mjuk röst. “Jag heter Lovisa.”
“Mig? Intressant.” Hon räckte honom ett foto av en liten flicka. “Det här är din barnbarn, Elin. Hon är fyra år.”
“Vänta nu, Lovisa. Lura inte mig prata med Emil själv.” Han stängde grinden och gick in.
För ett halvår sedan hade en annan kvinna kommit med samma historia, till och med med ett barn. Men när de gjorde ett DNA-test visade det sig att hon ljög. Nu litade han inte på sådana historier. Inne i huset muttrade han:
“Emil, hur många fler sådana här tjejer ska komma hit? Imorgon ska jag prata allvar med honom det är dags att han gifter sig.”
Senare gick han ut för att mata Bruno, hans trogna hund och vakt, och såg en mapp sticka upp ur brevlådan. I den fanns fler papper och bilder på flickan. Han lade mappen på hyllan i vardagsrummet.
“Jag tittar på det senare. Vad kan det vara för intressant där?”
Men han glömde bort både kvinnan och mappen. Med Emil pratade han, men sonen skrattade bara bort det.
Ett år gick. Åke var på jobbet när telefonen ringde.
“Hej. Vad? Nej, det kan inte vara sant. När?” Han tryckte på lurknappen, och sekreteraren kom in, såg hans bleka ansikte och hällde snabbt upp ett glas vatten.
En stor sorg drabbade Åke. Hans enda son, Emil, hade omkommit i en bilolycka. Det hade regnat kraftigt, och på väg hem från en affärsresa i en grannstad hade han tappat kontrollen över bilen.
Begravningen var en dimma för Åke. Han mindes bara att Olle tog hand om allt och att Margareta alltid stod bredvid med vatten och tabletter. Efter begravningen hamnade han på sjukhuset. Läkaren sa att han hade fått en liten hjärtinfarkt.
På sjukhuset besökte Olle honom ofta, och Margareta var nästan alltid där.
“Jag matar Bruno, han känner igen mig nu. Men han saknar dig man ser det i hans ögon”, sa hon. “Jag håller ett öga på huset, och Olle kommer också ofta. Så oroa dig inte för det.”
Hon förstod att förlora en son är outhärdligt och att acceptera det tar tid.
En dag brast Åke i gråt. Margareta blev överraskad när han sa:
“Greta, jag har ingen kvar. Jag borde ha dött istället då hade jag varit med min familj.”
“Åke, säg inte så! Om Gud lät dig leva finns det en anledning.”
“Tack, Greta. Och säg ‘du’ till mig, det känns bättre. Stanna hos mig, annars blir jag galen här ensam. Jag ska betala dig senare.”
“Vad pratar du om? Vi är ju grannar. Jag har tagit ledigt från jobbet, så oroa dig inte”, svarade Margareta.
Varje dag kom Margareta och hälsade på, tog med mat och bakverk. Hon märkte själv inte när hon började tänka på Åke som mer än en granne.
En dag sa han till henne:
“Greta, gå in i huset. På översta hyllan ligger en mapp med papper. Jag glömde bort den den är viktig.”
Nästa dag kom Margareta med mappen som kvinnan Lovisa lämnat. Åke gick igenom dokumenten och såg ett DNA-test som bekräftade att flickan Elin var Emils dotter hans barnbarn. Det fanns också papper som visade att Lov
