Livets oväntade händelser
Marit var bara gift i fyra år innan maken lämnade henne med deras dotter. De sågs aldrig mer. Men även under dessa fyra år var han knappt hemma han hängde alltid med sina kompisar någonstans.
Marit hade vant sig vid ensamheten, jobbade två jobb för att ge dottern Elin allt. Elin skötte sig bra i skolan, och innan Marit hann blinka var dottern vuxen och gift.
“Mamma, jag flyttar till Stockholm. Jag ska plugga distans och jobba samtidigt det blir lättare för dig,” sa Elin bestämt och åkte iväg.
Hon fixade allt själv. Bröllopet var i Stockholm, och Marit åkte dit. Hon gillade sin svärson, festerna var lyckade, och allt verkade bra. Men med tiden kände Marit sig alltmer ensam.
“Elin flög ur boet så fort. Nu har jag till och med ett barnbarn, men de är så långt borta. Huset känns tomt, som om livet har tappat mening. Jobbet höll mig igång, men nu när jag blivit av med det känns allt trist. Jag måste hitta något nytt.”
Hon letade arbete, men så fort hennes ålder kom på tal tackade de nej. Hon ringde Elin och klagade:
“Ja, vem vill anställa en gammal tant?”
“Mamma, sluta! Du är ingen tant du är vacker! Men hör här: hitta en man. Det skulle ge dig ny energi.”
“Vilka män? Jag brydde mig inte om dem när jag var ung, ännu mindre nu,” sa Marit och avslutade diskussionen.
“Om du inte vill ha en man, älska dig själv då! Du tar inte hand om dig. Du har långt kvar att leva börja uppskatta dig själv,” sa Elin klokt, och Marit blev överraskad av hennes visdom.
Marit tog tillfälliga jobb men gick i förtidspension. Hon funderade på Elins ord:
“Var ska jag hitta en vettig man i min ålder? Det är lätt att säga från sidlinjen.”
De flesta män i hennes ålder hade barn, barnbarn och fast egendom. Eller så ville de bara ha en hemhjälp.
Hon tänkte inte gifta om sig. En vän att gå på bio eller plocka svamp med hade varit trevligt. Men nej hon ville inte slösa tid på en främling. “Jag måste hitta på något. Elin har rätt jag måste lära mig älska mig själv.”
En dag stötte hon på en gammal skolkamrat, Lena, på väg hem från affären.
“Marit, är det du? Hej!”
“Hej! Kände du inte igen mig?” log Marit.
“Jo, men du ser så bra ut,” sa Lena, som själv strålade av lycka.
“Du verkar så glad. Din man dog för länge sen känner du dig inte ensam?”
“Det var tufft i början, men jag hittade en hobby: dans. Det är fantastiskt, Marit! Kom med någon gång vi har ett härligt gäng. Du dansade alltid bra förr.”
“Det stämmer. Jag ska fundera på det. Jag har börjat brodera, men jag har gott om tid.”
Marit började dansa, broderade och gick på pensionärsdisco i parken på lördagar. Livet blev ljusare, fylld av umgänge. Men hemma var hon ensam. Även om hon inte letade efter äventyr, upptäckte hon glädjen i att älska sig själv sent, men ändå.
Elin var allergisk mot djur, så Marit hade aldrig skaffat katt, trots att hon alltid älskat dem. Nu när hon var ensam tog hon in en katt, Misse, som kommit till hennes ytterdörr som liten. Han blev en ståtlig katt, lojal och snäll. Hon bar ut honom i famnen, och grannarna reagerade olika.
“Bry dig inte om dem,” sa städerskan. “Folk är olika. Jag har också katter och matar de hemlösa.”
Marit bodde på bottenvåningen. En regnig dag hörde hon en knackning på köksfönstret städerskan pekade mot entrén.
“Marit, någon sover vid din dörr. Din granne såg det när hon gick ut med hunden.”
Marit skyndade sig ut. På hennes matta låg en man, smutsig och genomfrusen. Hon ryggade tillbaka ingen lukt av alkohol.
“Upp med dig! Det här är ingen sovplats.” Mannen lyfte på sin slitna keps.
“Snälla, jag gör inget illa. Jag behöver bara vila lite.”
Marit tvekade. Hon kunde ha stängt dörren. Men hon brydde sig till och med om hemlösa katter hur kunde hon ignorera en människa?
“Kan du ställa dig upp? Du måste bli varm.”
Han reste sig mödosamt och stapplade in.
“Gå in i badrummet. Jag hämtar rena kläder åt dig.”
Efter en lång stund kom han ut, iklädd hennes svärsons kläder. Han var lång, smal, med grånat hår och urholkade kinder. Hans blick var osäker, som om han väntade på att hon skulle avgöra hans öde.
“Sätt dig. Jag har pasta från igår och lite äppelkaka. Och te. Jag heter Marit.”
Han nickade och åt girigt.
“Vad heter du? Var kommer du ifrån?”
“Jag vet inte… Jag minns inget. Inte ens mitt namn.”
Marit var förvirrad. Sanning eller lögn? Borde hon ringa polisen?
“Jag ska bara vila lite och sen gå.”
“Vart då? Det regnar.”
“Jag vet inte. Kanske till polisen.”
Marit tittade ut. Det var redan mörkt.
“Okej, det är för sent nu. Du får sova på kökssoffan. Vi löser resten i morgon.”
Hon var nervös en främling i huset. Men på morgonen vaknade hon av att han diskade. På bordet stod varma cheesecakes och kaffe.
“Förlåt, jag hittade ingredienser i kylen. Ät medan det är varmt.”
Marit stirrade. Han såg fräschare ut idag. Under frukosten iakttog hon honom: en respektabel man, om han bara kläddes ordentligt. Och han kunde laga mat cheesecaken var underbar.
“Konstigt att du inte minns något, men kan laga mat så bra.”
“Jag vet inte… Händerna minns, men inte huvudet. Jag borde gå till polisen kanske letar någon efter mig?”
Marit höll med. Det var uppenbart att han var en hederlig människa i knipa. Hon började tycka om honom. Efter frukosten fixade han en droppande kran och bytte lampor.
Polisen visade honom ett foto.
“Vem är jag?” frågade han förvirrad.
“Vi har en försvunnen affärsman du ser ut som han. Du heter Henrik, äger en kedja med kaféer i Göteborg. Din kollega anmälde dig försvunnen. Du skulle öppna nya kaféer här men försvann. Du måste åka hem.”
Marit blev ledsen. Henrik åkte tillbaka och lovade att betala tillbaka pengarna han lånat. Dagen efter kom dubbelt så mycket på hennes konto. Men sedan hörde hon inget. Dansen kändes tråkig, broderiet låg oavslutat.
Tre månader senare hade hon vantMen en vecka före nyår stod Henrik i hennes dörr med rosor och sa: “Jag kom tillbaka för att stanna”.
