**Liv med en känsla av ouppklaradhet**
– Mamma, var är mina mjuka leksaker? – Agnes snabbt tittade sig omkring i rummet som på bara en morgon förvandlats från ett mysigt bo till något som liknade ett sterilt sjukhusrum. – Och på hyllan stod mina Kinderägg-leksaker, jag ser dem inte heller!
– Agnes, jag gav dem till tant Lisbeth. Hon har en så gullig liten dotterdotter. Tant Lisbeth sa att hennes Elin inte kunde slita sig från påsen med dina leksaker, – hördes mammas röst från ett annat rum.
– Vad menar du? Är det här ett skämt? Mamma, det är mina saker! Mina leksaker! – med tårar i ögonen sprang Agnes in till mamma och höll på att börja skrika.
– Herregud, du är en vuxen flicka, och ändå gråter du över några småsaker. Jag gav dem till tant Lisbeth, hon har en liten flicka, låt någon annan få glädje av dem. Dina leksaker stod bara och samlade damm. Tänker du sitta och leka som en liten barnunge nu när du är sjutton? Och sluta gråta, det är ju inte som om jag gav bort hela ditt rum!
– Du, jag skulle inte bli förvånad om nästa gång är det precis det som händer! Jag kommer hem och någon annans dotter eller dotterdotter har fått mitt rum! – utbrast Agnes upprört och skyndade mot ytterdörren.
Och så var det alltid. Agnes hade börjat jobba extra vid femton års ålder för att inte behöva be mamma om pengar till kläder och smink. Och så fort hon köpte en tröja och ett par jeans med sin första lön, gick mamma genast igenom hennes garderob och slängde ihop en hel påse med »onödiga« saker.
– Nu när du tjänar egna pengar, och grannens dotter på tredje våningen behöver kläder. Du vet ju hur knappa de har det. Tycker du det är synd eller? – sa mamma kritiskt efter att Agnes letat i en timme efter sin favorittröja.
– Mamma, så här kan man inte göra! Det här. Är. Mina. Saker! Du borde åtminstone ha frågat mig först!
– Jag är skyldig dig ingenting, men du, den otacksamma flickan, har ingen rätt att säga emot mig! Jag köpte alla dessa saker med mitt hårt förvärvade pengar, – kontrade mamma.
»Förstår hon inte?« – tänkte Agnes upprört medan hon satt vid garderoben, som nu var betydligt tomare. – »Hur kan man bara ta och ge bort saker till någon annan?«
Nästa gång kom Agnes hem från skolan och upptäckte en nästan tom bokhylla. Hennes bokserie, som hon samlat på sedan fjärde klass, var borta.
– Mamma, farmor gav mig de där böckerna. Det var inte du som köpte dem! Varför gör du så här? – grät Agnes igen.
– Du läser dem ju ändå inte, vad spelar det för roll? De samlar bara damm. Dessutom är det barnböcker, du är vuxen nu, vad ska du med dem till? De skulle ändå ha hamnat på landet och eldats upp i kaminen, – sa mamma oförstående.
– Det spelar ingen roll om jag läser dem eller inte. De är mina saker! Ring din kompis och be henne ge tillbaka dem.
– Har du tappat förståndet? Vilken skam. Jag tänker inte ringa någon. Jag förstår inte hur jag kunde få en sådan dotter. Snål och småaktig, precis som din far. Han kritiserade mig för varenda strumpa, och nu är du likadan.
Den dagen erkände mamma aldrig vem hon gett böckerna till. Sedan dess började Agnes köpa enbart det allra nödvändigaste, och hon tackade nej till mammas gåvor för att undvika anklagelser. De tidningar och böcker som inte redan getts bort lämnade hon till farmor för förvaring, och de saker hon köpte ställde hon bara på sin egen hylla och påminde alltid mamma om att de inte fick röras. Mamma tog illa vid sig och pratade ofta inte med dottern på länge. »Så här lågt har vi sjunkit, vi räknar till och med kläder. Ska vi snart handla mat var för sig också?« – sa mamma och drog sig sedan in i sig själv.
Den sista droppen var när Agnes leksakar försvann. När hon kom hem och såg att mamma gett bort dem till tant Lisbeth, kunde hon inte hålla sig längre. Hon visste var mammas väninna bodde och, trots »skammen«, sprang hon dit för att ta tillbaka sina saker. »De får tro vad de vill om mig. Jag låter ingen ge bort mina saker.« Agnes var beredd att bråka med hela världen för att kämpa för sin rätt.
– Agnes! Vart ska du? – ropade mamma efter henne. – Tänk dig inte för att gå till Lisbeth och skämma ut mig!
Men Agnes hörde henne inte längre. Hon brydde sig inte. För någon annan var det bara leksaker, men för henne betydde de något.
Flickan knackade på dörren. En sextioårig kvinna öppnade. Tant Lisbeth var en gammal familjevän. För länge sedan hade hon hjälpt mamma att få ett jobb efter skilsmässan från pappa, och ibland hade hon passat lilla Agnes på kvällarna.
– Agnes, hej! Vad har hänt? – frågade Lisbeth oroligt.
– Hej. Nej, allt är bra… Eller, nej, inte riktigt, – stammade Agnes i dörröppningen, med en klibbig svett av skam och skuldkänslor över att hon snart måste be om leksakerna tillbaka.
Hennes tidigare beslutsamhet var borta, och en skugga av tvivel smög sig på – gjorde hon rätt, eller borde hon bara acceptera att leksakerna var borta?
– Stå inte där. Kom in, så pratar vi lugnt, – sa tant Lisbeth och bjöd in henne.
Agnes gick in i lägenheten och satte sig, fortfarande med skorna på, på en liten puff vid ingången.
– Tant Lisbeth… Mamma gav dig en påse med leksaker i morse…
– Åh ja, tack så mycket! Elin älskar gosiga djurlAgnes log tyst när hon tog emot leksakerna, för nu förstod hon att minnen är värdefulla, och att kärlek ibland kan finnas i de enklaste sakerna.
