**Dagboksnotering**
Idag var det återigen en svår konversation med min dotter. Malin kom hem och började genast tjata om pengar. Hon slog handflatan i bordet, irriterad.
”Mamma, varför håller du på så här? Vi kom ju överens om att du skulle hjälpa oss med lånet!”
”Vi kom aldrig överens,” sa jag lugnt och rörde om i mitt te. ”Det var du som bestämde att jag skulle hjälpa er.”
”Så du menar att du inte tänker hjälpa oss?” Hon stirrade på mig, som om hon inte kunde tro sina öron. Min svärson, Markus, stod nervöst och skiftade tyngd vid kylen, uppenbart obekväm.
”Mamma, vi har det svårt nu,” började Malin igen, mjukare den här gången. ”Markus har förlorat jobbet, jag är hemma med Smulan. Pengarna räcker inte, och banken väntar inte.”
”Varför tänkte ni inte på det innan?” Jag ställde ner tekoppen. ”När ni tog lånet till den där bilen varnade jag er.”
”Vilken bil?” fräste hon. ”Det är ju en gammal skrothög! Vi hade inget att köra i!”
”Ni kunde åkt buss. Jag har gjort det i fyrtio år och överlevt.”
”Mamma!” Hon reste sig och började gå av och an i köket. ”Menar du allvar? Skulle vi behöva släpa runt ett barn på bussen?”
”Varför inte? Jag växte upp dig helt själv, jobbade dygnet runt, och bad aldrig om hjälp.”
Markus försökte ingripa.
”Eva, vi ber inte om en gåva. Vi ger tillbaka pengarna så fort jag hittar ett jobb.”
”När då?” frågade jag utan ilska men bestämt. ”En månad? Två? Ett halvår? Lånet ska betalas varje månad.”
”Jag ska hitta något. Jag har examen och erfarenhet.”
”Det gör du säkert,” nickade jag. ”Men det kan ta tid. Ska jag leva på luft tills dess?”
Malin vände sig häftigt mot mig.
”Du har ju en bra pension! Tjugotvå tusen kronor! Vi ber bara om hjälp med avbetalningen – åtta tusen. Du har ändå fjorton kvar!”
”Till vad då?” Jag tog fram en anteckningsbok och glasögonen. ”Låt oss räkna. Hyra, el, vatten – sex tusen. Mediciner – minst tre tusen. Mat – fem tusen i månaden. Det är redan fjorton. Kläder? Om något går sönder? Om jag blir sjuk och måste till privatläkare?”
”Du köper väl inte kläder varje månad,” invände Malin.
”Men skor? Underkläder? Om tvättmaskinen strejkar?”
”Vi hjälper dig då,” lovade Markus.
Jag såg på honom med en lätt suck.
”Markus, du är en god människa, men ni har inget att hjälpa med. Ni ber ju själva om hjälp.”
Från rummet hördes barnets gråt. Malin gav mig en arg blick och gick därifrån. Markus stannade kvar.
”Eva, jag förstår att det är jobbigt att bli ombedd,” sa han lågt. ”Men vi sitter verkligen i knipa. Banken ringer varje dag och hotar att ta bilen.”
”Och det gör de rätt i,” sa jag. ”Ni tog ett lån ni inte hade råd med.”
”Men vi är ju familj. Borde inte familj hjälpa varandra?”
”Visst. Men jag har redan hjälpt. Trettiofem år av mitt liv gick åt att föda upp Malin. Jag gav henne en lägenhet när ni gifte er. Nu är det min tur att leva.”
Markus sänkte blicken. Malin kom tillbaka med barnet i famnen.
”Mamma, tycker du inte synd om din dotterdotter?” sa hon och vaggade den lilla. ”Tänk om vi blir hemlösa?”
”Ingen kommer göra er hemlösa,” svarade jag trött. ”Sluta med dramatik.”
”Men om vi inte betalar?”
”Då tar de bilen. Ni bor ju i lägenheten jag gav er.”
”Men hur ska vi ta oss till jobb utan bil?”
”Som alla andra. Tunnelbana. Buss.”
Malin satte sig och höll dottern hårdare.
”Mamma, varför har du blivit så hård? Du hjälpte alltid förr.”
”Förr jobbade jag och hade råd. Nu lever jag på pensionen jag själv sparat ihop.”
”Men du är ju inte fattig! Du har sparanden!”
Jag såg henne rakt i ögonen.
”Hur vet du det?”
Malin blev röd och vek undan blicken.
”Jag… såg din bankbok en gång.”
”Såg den? Eller rotade du igenom mina saker?”
”Nej! Den låg ju på bordet när jag hälsade på.”
”Den låg i en stängd låda. Så du rotade.”
”Spelar det någon roll? Du har pengar, och vi har skulder!”
”Så vadå? Det är mitt sparande för ålderdomen, för sjukdomar, för oväntade kostnader.”
”Vilka oväntade kostnader?” fräste hon. ”Vi lever i kris nu!”
”Ni har kris för att ni lever över era tillgångar,” sa jag bestämt. ”Mitt svarta moln kan komma senare. Vem hjälper mig när jag blir gammal och sjuk?”
”Vi gör det,” lovade Malin.
”Med vad? Med min egen pension som ni vill ta?”
”Vi lånar bara! Temporärt!”
”Just det. Temporärt. Tills ni kommer tillbaka nästa månad.”
Markus försökte lugna ner det.
”Eva, vi kan skriva ett avtal. Officiellt, hos notarien.”
”Jag vill inte ha några avtal,” sa jag. ”Papper tål allt.”
Barnet började gråta igen. Malin reste sig och vaggade henne.
”Okej, mamma, vi gjorde fel med lånet,” sa hon, mildare nu. ”Men vi är unga, vi gör misstag. Du är klok och erfaren. Kan du inte hjälpa din dotter?”
”Jo,” sa jag oväntat.
De lyste upp.
”Så du ger oss pengarna?”
”Nej. Jag hjälper på ett annat sätt.”
”Hur då?”
”Sälj bilen. Köp en billigare. Eller be Markus föräldrar om hjälp.”
”Mamma!” Malin var arg igen. ”Det där är inte hjälp!”
”Det är klokt. Men pengar får ni inte.”
”Varför inte?” Hennes röst darrade.
Jag tittade ut genom fönstret på de fallande snöflingorna.
”För jag har redan gett,” sa jag till sist. ”Jag gav dig allt när du växte upp. Jobbade tolv timmar om dagen så du inte skulle sakna något. Betalade din utbildning. Gav er en lägenhet.”
”Och?” fnös hon. ”Det var väl din plikt? Du är min mamma!”
”Min plikt var att ta hand om dig tills du blev myndig. Inte försörja dig hela livet. Jag har gett tillräckligt. Nu är det min tur.”
”Till vad då? Varför behöver du så mycket pengar?”
”För att slippa känna mig som en tiggare. För att kunna ringa efter taxi om mina ben sviker. För att köpa en present till Smulan på hennes födelsedag.”
”Vi säger ju inte emot presenter! Vi behöver bara lite hjälp nuMalin suckade djupt, såg ner på sin dotter och viskade stelt, “Okej, mamma, då får vi klara oss själva.”
