Lillan
Han kallade henne Lillan redan vid första mötet, när han slog sig ner i den röda, sammetsklädda, nedsuttna stol bredvid Ingrid.
Han slängde ett snabbt öga runt salen innan han vände blicken mot sin granne.
Vad är det, Lillan, sitter du och har tråkigt? suckade han och försökte slänga upp benet över det andra, men mellanrummet mellan raderna i Musikaliska Akademiens stora sal på Nybrokajen tillät det knappast. Hårda spetsen på den välputsade italienska skon slog i stolen framför, och foten vek sig obekvämt. Micke grimaserade.
Ingrid försökte ignorera honom och tittade koncentrerat på scenen, där varken något spännande pågick. Bara två hopknuffade bord på rad, ett par podier, några personer som med släpande steg drog kablar och fixade med projektorer som sig bör på konferenser. Och kvalmig luft.
Ingrid har alltid känt sig illa till mods i stora folksamlingar, när man måste sitta axel mot axel och det känns omöjligt att smyga iväg.
Nja… drog Micke ut på tiden medan han kliade sig på hakan. Det här är ju verkligen dött. Och vet du, Lillan? Vi kommer inte få höra något nytt idag. Jag har ju kollat igenom alla föredrag, sådant är mitt jobb. Det är bara tomt prat alltihop.
Ingrid gav honom en strikt blick.
Han var vårdad, i kostym och slips, blanka läderskor. Men ändå kändes det som om han inte riktigt passade in som om någon stoppat in fel pusselbit. En busig typ, någon som aldrig riktigt tystnar, alltid har en kommentar till övers. Och håret stod upp som borst på huvudet, och så hade Micke två virvlar i nacken där håret vek sig i mjuka lockar.
Mikael, han hann före Ingrid och sträckte fram en stor, varm hand. Ska vi gå och äta istället? Du är ju så liten och smal, jag vill bjuda dig på lunch. Ja, så får det bli. Kom, vi sticker!
Precis då dämpades belysningen, och på scenen trädde ledningen fram, direktörer, hedersgäster och duktiga anställda alla började applådera, medan Micke oblygt släpade iväg sin Lillan, trampade på tår, bad om ursäkt, stoppade in slipsen som vägrade gömma sig i kavajen, stack ut som en röd tråd för alla dessa trista tanter och farbröder.
Men vad gör ni?! Släpp mig, hör ni! försökte Ingrid rycka loss sin hand, men lyckades inte, fick hasta efter Micke ut genom salen.
De smet ut i foajén just när applådtacket peakade, och någon dunkade i mikrofonen och ville ha tystnad.
Släpp. Jag måste tillbaka, anteckna jag har fått uppgiften! protesterade Ingrid och höll block och penna tätt intill sig, tappade pennan och böjde sig ner, men Micke hann före.
Äsch, sluta noja, Lillan! Jag skickar dig allt sen. Men nu behöver du mat. Och vatten du är blek och har snabb puls. Jamen, helt säkert! Han kände på hennes handled, klickade med tungan. Luft, mat och inga fler konferenser nu!
Ingrid mådde verkligen inte jättebra, hjärtat rusade så att det susade i tinningarna.
Ingen hade tagit hand om henne så. Hon hade alltid fått vara den som tog hand om andra mamma, maken, dottern. Och det kändes ju rätt. Det var tungt, nog, och ibland längtade hon efter att få vara liten och lättsinnig, att få fnissa, dricka vin och skratta som kvinnorna på bio. Men så blev det aldrig.
Nu hade Micke gett henne den möjligheten.
Hon märkte knappt att hon hamnat på ett litet, ombonat ställe tvärs över gatan, och servitören bar in två glas färskpressad apelsinjuice gyllene, solstrålande. Som om någon tryckt in själva solen i ett glas.
Här. Drick. Och vatten! Så, vad ska vi äta? sa Micke.
Hon måste ha tilltalat honom. Ingrid var ju ganska söt, liten och slank. Hon hade nog kunnat vara populär hos män, om det inte varit för det där eviga trötta uttrycket som blivit kvar i ansiktet. Familj, fyrtioårskris, ingen kärlek, allt är trist hur ska någon då blomma som en vildros i maj?
Men Micke gillade henne ändå trötta Lillan.
Jag vill inte ha nåt. Jag måste tillbaka strax, mår redan bättre! pep Ingrid.
Äh, struntprat! nickade Mikael. Men först: abborre med grönsaker, sallad… och vad vill du dricka, Lillan?
Han såg upp från menyn, fräsch, busig, doftade rök och parfym, muskulös och självsäker, och såg på Ingrid.
Hon rodnade, rynkade pannan.
Hon hade förlorat förståndet! Helt okänd man släpar henne på lunch, kallar henne Lillan, rättar till en hårslinga från hennes panna fräck typ. Och ändå blev hon alldeles mjuk av det.
Där han nyss rört vid hennes handled kändes huden glödhet, rysningar gick längs ryggen.
De drack vitt vin och Micke berättade om hur han i ungdomen jobbat på byggen, sedan dragit upp till Kiruna och Luleå och slitit där några år, sen
Sen, Lillan, startade jag och min polare Isak eget. Inget stort, vi byggde sommarstugor, satte ihop arbetslag sen gick det av bara farten. Alla vill ju bo varmt och skönt, inte behöva springa ut på dass i bitande kyla. Och vi visste hur man gör. Ät nu, ät! han nickade mot Ingrids tallrik. Skål för dig, Lillan! Herregud när jag såg dig, tänkte jag direkt: Den tjejen måste få mat! Vill du ha mer?
Hon rusade på huvudet. Lillan släppte taget. Av vinet, av maten, av den där känslan som hon knappt mindes att någon faktiskt ville skämma bort henne för att hon var tjej, tunn och sliten.
Hemma var det inte så. Hela barndomen bodde Ingrid med mamma. Mamma jobbade ständigt, tidiga morgnar hade hon redan gått och Ingrid åt frukost själv. På kvällen var mamma sent hem, Ingrid väntade, värmde mat, diskade när mamma duschade, sedan somnade de båda först vid midnatt.
Vid jul kom mamma, Maj, precis innan klockan slog tolv. Hon jobbade på Konsum, och sista timmarna före midnatt gav extra pengar.
Maj kom hem trött och blek. Ingrid hjälpte henne med kläder, satte upp håret sådär högtidligt, och sen gick båda ut till gästerna.
Folk fanns det alltid grannar, kompisar, någon avlägsen släkting som dök upp, glada och redan på lyset. Alla satt kring bordet, skrattade, och Ingrid såg till att mamma inte somnade direkt efter första snapsen.
Maj drack bara brännvin, tyckte champagne var trams. Men snaps var något annat, anständigt!
Det gick dock sällan en urvriden kropp klappar ihop efter en snaps, och Maj snarkade mitt i festen. Ingrid knuffade henne, Maj vaknade till, insåg var hon var, ropade på mer och höll ett toast, men det var alltid något bittert i skrattet. Ingrid fick aldrig vara svag, aldrig barn. Det fanns inte på kartan.
Hon gifte sig tidigt. Andreas var nästan tio år äldre, förnuftig, utbildad men kallsinnig och fåordig det var som att hans liv bara behövde en ny kugge, skötte hushållet, trevlig nog men inte mer.
Och kanske räckte det för Ingrid. Romantik, pirr det kom i början, kroppen ville ju så, men sedan försvann det. Men nu hade hon åtminstone eget hem, slapp mammas ständiga trötthet, de svullna benen, den dystra utsikten genom fönstret mot soptunnan, den gamla tapeten. Nu var det hennes, eller ja, Andreas, lägenhet kök, badrum, balkong, två rum, ett stort bokskåp och make. Alla avundades henne! Slippa svärmodern, rena paradiset!
Och genom hela sitt liv, tills hon mötte Micke, var Ingrid alltid Ingrid, eller Ingrid Margareta.
Andreas, mamma, vänner alltid Ingrid.
Plötsligt: Lillan. Vin, tilltugg… Någon undrade vad Lillan tänkte på, ville ha aldrig hänt förut.
Andreas hade aldrig tid. Visst, viktiga saker, hushåll, gemensamma inköp och semester han tog besluten, Ingrids invändningar drunknade i draget från det ständigt öppna fönstret. Andreas ville ha frisk luft, vägrade stänga, oavsett om någon frös eller ej.
Micke däremot såg genast till att de fick sitta dragfritt i en hörna på restaurangen.
Omsorgsfull…
Han frågade, Ingrid svarade försiktigt. Ja, hon hade man. Jo, och dotter Tyra. Tyra pluggar språk på universitetet, Ingrid hade hittat en fantastisk privatlärare, nu skulle Tyra snart iväg på utbyte.
Tyra var aldrig efterlängtad eller frambesvärjd de bestämde sig, så Andreas mamma sagt att det var dags för honom att bli pappa. Ingrid var ung, det borde gå lätt. Men inget hände, och de jobbade på saken.
Till slut blev hon gravid. Andreas undvek henne hela graviditeten, pratade inte med barnet, rörde inte vid magen som de lyckliga paren på TV. Det var konstigt, nästan som att han tog avstånd.
När den väl kommer, då ska jag uppfostra, sa Andreas. När var det dags för mvc? Jag kan köra dig!
Han skjutsade henne, hämtade från BB, ordnade kalas, kollade vikten, köpte bra mat, gick upp om nätterna med Tyra, följde till BVC, kollade att distriktssköterskan tvättade händerna och värmde stetoskopet. Perfekt.
Är du helt slut? frågade kompisen Gunilla ibland, när Ingrid hängde över kaffekoppen. Barn är ingen dans på rosor! Hjälper Andreas dig?
Ingrid ryckte på axlarna. Han hjälpte väl. Men ändå…
Att vara sådär självuppoffrande var nästan lite tillfredsställande. Alltid stressad, överansträngd, folk tyckte synd om henne, och skällde lite på Andreas för att han inte var snällare mot henne.
Micke däremot, ömkade henne, bjöd på godsaker, Ingrid rodnade och försökte värja sig.
Men sluta nu, Lillan! muttrade givmilde Micke. Ät! Du går inte härifrån hungrig, har du förstått?
Ingrid nöp sig i läppen, tittade sorgset på sin räddare, åt.
Han följde henne till tunnelbanan. Hon tackade nej till mer sällskap, skyllde på ärenden.
På kvällen fick hon alla föreläsningssammanfattningar i mejlen.
Till Lillan från Micke! stod det i ämnesraden.
Ingrid stängde snabbt datorn, men Tyra hann nog se något, fnös diskret.
Fåniga smeknamn ni håller på med! muttrade Ingrid. Det är ju arbetsmaterial, kan han låta bli att skämta?
Tyra lyssnade inte längre. Slog på musiken, satte på sig hörlurar…
Ingrid, Tyra, jag är hemma nu! Kom och ät! hördes det från hallen.
Andreas, trött efter tunnelbanan och fullt pendelbuss, drog av sig skjortan i farten, stod där i byxor, drog på sig shorts med neonfärgade palmer, slog upp balkongdörren.
Han luktade svett, surt och gammalt.
Ingrid, jag tänker INTE duscha så ofta! Sluta tjata! Hela huden svider av ert vatten, jag duschar imorgon, punkt. Orkar inte. Kom, vi äter.
De åt under tystnad. Alla med sina tankar. Ingrid tänkte på Micke hans fräschör, omtanke, artighet…
Han ringde henne på jobbet redan dagen därpå.
Hej, Lillan! Hur mår du idag? Har du fått i dig nåt? hörde Ingrid hans röst, blev nervös, sneglade på kollegorna. Hon tyckte att hela kontoret kunde höra honom.
Nej… nej, jag har inte hunnit. Mycket att göra, pep hon, för första gången Lillan, svag och öm…
Släpp allt, kom ner. Jag är på caféet runt hörnet, inte mycket till ställe men vi måste äta! Kom, jag väntar!
Ingrid mumlade något, bad sig ledig, tog hissen ner och var illröd om kinderna. Alla fattade väl redan att Ingrid Margareta var på väg till sin älskare.
Ja, så kallade hon honom inom sig älskaren. Det var pirrigt, alldeles nytt.
Idag hade Micke jeans och t-shirt på sig, lite rufsigt snygg.
De drack kaffe, Ingrid pratade om barndomen, Micke lyssnade.
Lillan, vet du att du är vacker? avbröt han plötsligt. Vi sticker och köper en klänning till dig! Jag känner ett par i NK, de hjälper! Jag vill se dig i klänning.
Och han såg henne. Inte direkt då, men på kvällen, när han tog med henne till ett omklädningsrum i NK och satte sig medan expediterna pladdrade kring en förvirrad Lillan.
Så hungrig, så beundrande blick! Andreas var inte ens i närheten.
Jag har aldrig varit med om det! viskade Ingrid i telefon till Gunilla, sin bästa vän. Jag trodde aldrig någon kunde titta så på mig. Jag känner mig som kvinna, Gunilla. Det är hemskt men jag gillar det!
Andreas då? undrade Gunilla.
Han vet inget. Och ska inte. Jag vet inte själv ens! Säg inget, skriv inget, göm klänningen! Det är fruktansvärt dyrt, vad ska jag säga? Vad händer nu?..
Gunilla axlade påsen och sa bara: Det visar sig.
Jag fattar inte, Ingrid Andreas är ingen charmör, men tänk ändå, så mycket han gjort. Kört ända till Skåne för att hämta riktig mjölk, han har slitit. En annan hade legat på soffan. Han köpte bilen ni behövde, fixade lägenhet, renoverade, tar er till Västkusten varje sommar. Man vet var man har Andreas. Vem är Micke? Varifrån har han pengar?
Jag vet inte. Och vad spelar det för roll?! Gunilla, du bodde aldrig med Andreas. Han tär på mig! Du är bara avundsjuk!
Gunilla ryckte på axlarna. Kanske var hon det. Men inte på Micke, utan på maken…
Ingrid började komma hem sent, slängde ihop maten hastigt, åt knappt själv, satt och rörde i téet.
Mamma, hallå! Jag har bett om bröd fem gånger! ropade Tyra. Det är slut, tydligen, sa hon irriterat efter att ha letat själv.
Ingrid bara nickade, gick in på sitt rum för att drömma.
Andreas och Tyra såg förvånat efter henne.
Hon kunde sitta länge ensam, känna hur händerna darrade av nervositet.
Micke var öm, kunde kyssas, skojade över hennes tafatthet, ömkade henne, kallade henne Lillan, gav presenter (som måste gömmas hos Gunilla), satte in pengar på kontot, ibland sms:ade han mitt i natten. Ingrid smög från sovrummet, läste inne på toaletten, tvättade bort, gick tillbaka. Och sen släckte hon mobilen, tvättade sig i kallt vatten, lade sig ner.
Andreas rullade över, slängde en tyngd arm över henne, hickade och mumlade något. Ingrid mumlade tillbaka utan att röra sig. Visst är det sorgligt, att hon alltid varit Ingrid, aldrig fått vara Lillan… Så många förlorade år.
Men nu har hon Micke och han är hennes lycka.
De sågs hemma hos Micke, i hans ljusa våning vid Norr Mälarstrand, stora fönster, inga gardiner, utsikt över ett upplyst Stockholm. Hon blev yr av champagne och Mickes parfym. Lakanen riktig siden, vinden från Riddarfjärden…
Världen exploderade i gnistor och konfetti mot sidentyget.
Hemma blev det bara tryckande och trist. Ingrid tänkte att alla visste om hennes och Mickes affär, Tyra kastade blickar, Andreas såg sträng ut.
Hon hittade på ärenden, kom hem sent när de andra redan lagt sig. Då satt hon ensam i köket, drack snabbkaffe, tänkte…
Ingrid! Var är du? Jag köpte vitkål, vi skulle ju göra filini! hörde hon Andreas röst i mobilen, kastade en blick på Micke, som simmade längs bassängkanten. Poolen var utomhus, isande kall modernitetens under.
Ingrid hade aldrig simmat på Centralbadet förut, men idag hade Micke tagit henne dit, gett henne baddräkt, och de simmade i ångan. Få gäster, bara lugn. Från hopptornet såg man skridskobanan på Östermalms IP. Men Ingrid brydde sig inte. Hon såg bara sin Micke. Äntligen, kärlek.
Vitkål? pep hon förvirrat, snodde in sig i handduken. Strunta i det, jag blir sen. Jag Jag är med Gunilla på badhuset. Ska ju träna ryggen, har fått ordination. Kör på imorgon. Hej då, Gunilla ropar!
Hon avslutade samtalet snabbt, svalde hårt. Hon måste varna Gunilla om att Andreas kanske ringer!
Hon ringde strax, förklarade snabbt allt om badhuset, stirrade mot bassängen efter Micke. Han stod redan på tornet, spelade med musklerna, redo att dyka. Smala, unga tjejer fnissade och beskådade honom nedifrån.
Så, tjejer, nu kör vi! Ett, två, tre! skrålade Micke, dök snyggt, kom upp och vinkade mot Ingrid. Kom, Lillan! Kvällen har bara börjat!
Tjejerna kastade blickar mot Ingrid. Hon blev plötsligt vanlig och ful, småfet, sladdriga lår. Simningen blev klumpig, som en groda, slog vilt i vattnet. Ansiktet fick sitt gamla lidande uttryck.
Mickes nya lillor spelade vattenpolo, dök djärvt nära honom.
Och han skrattade, och brydde sig inte ens att Ingrid försvann. Han förstod jobb, familj, vitkål… Så få gå då!
Hemma var det mörkt i hallen, i rummen, bara köket lyste.
Andreas ställde tyst fram en stekpanna med ägg framför henne.
Hungrig efter badet? Ät. Vill du ha korvskivor också? Och hällde upp en stor kopp te.
Ingrid skakade på huvudet, tittade inte på maken, tog gaffeln, började hacka i maten.
Vet han? Vad händer nu? Varför är han så lugn?!
Ing sa Andreas efter lång tystnad. Gunilla har varit och lämnat några saker. Hon skulle basta men jag sa nej, det där är din domän. Sade att det var dina påsar. Är de det, eller har hon blandat ihop det?
Ingrid lyfte försiktigt på duken, såg på påsarna, ryckte på axlarna.
Ja, eller hur! sa Andreas, nästan glad. Kan du hälla upp te åt mig också? Eller, nej ta fram konjaken. Jag behöver konjak i kväll, bad han.
Ingrid flög upp, öppnade barskåpet, frös plötsligt till.
Lillan, sade Andreas, så hon ryckte till och såg på honom. Jag menar, det är smulor på bordet, torka bort dem. Tyra smular jämt, ta trasan, avslutade han ändå lugnt och sänkte blicken.
De drack konjak i tystnad, utan att mötas med blicken.
Till slut reste sig Andreas och gick.
Gunilla, förstår du han gick på riktigt! Tog jackan, lämnade nycklarna. Gunilla! Ingrid snyftade i telefonen, såg sitt eget rödgråtna ansikte i spegeln, Lillan som för bara några timmar sen simmade med Micke. Håret luktade klor, ryggen värkte. Gunilla! Hur kunde han?! Får riktiga män göra såhär? Han bara lämnade oss!
Ingrid blev arg, slog knytnäven i bordet.
Jo, det är precis vad riktiga män gör, sa Gunilla. En annan hade slagit dig. Andreas bara stack, notera från sin egen lägenhet! Och du klagar? Vet du, jag har aldrig förstått varför ni aldrig fått det att funka? Ni har det bra, Tyra är toppen, Andreas är nykter, händig. Jo, han är tyst men hellre det än partyfjant. Men du ville ha flärd och ständig ömhet, eller hur? Har du själv nånsin uppmuntrat honom, eller? Män är som barn, beröm och han ger dig dubbelt! Nej, Ingrid, här tycker jag inte synd om dig. Godnatt.
Ingrid la telefonen på bordet, sjönk ihop över stolen, grät tyst…
Tyra klarade tentorna och drog till sommarstugan med kompisar. Hon sa inget till mamma, lämnade en lapp om att inte störas.
Micke dök upp en vecka senare, väntade på Ingrid nere vid porten, gömde ansiktet djupt i kragen.
Tjenare, Lillan! Saknat mig? väste han med rödfruset ansikte.
Ingrid hade ringt honom flera gånger när hon mådde dåligt, inget svar och nu dök han bara upp…
Micke… Vad gör du här?
Hon letade med blicken efter hans bil.
Jo, nu är det dags att betala tillbaka, Lillan! log han falskt och tog henne om armen.
Vad ska du ha? Vad menar du?
Ingrid blev rädd, försökte slita sig, men han höll kvar.
Har jag bjudit dig? Visst. Skämt bort dig? Jajamän! viskade han slemmigt i örat. Nu behöver jag hjälp, sötnos. Ge mig pengar, kattfan! Jag har problem, och din mammas lägenhet är värd fem miljoner. Sälj! Sälj också där du bor nu. Chop chop!
Lillan skrek till, försökte slita sig loss, men benen bar henne knappt.
Öppna, Lillan, jag fryser Micke föste henne mot porten.
Ingrid satt på huk i snön, grät, då plötsligt släppte Micke. Snurrade och föll.
Bakom stod Andreas, barhuvad, rufsig och arg. Han skakade med knytnävarna.
Stick! Försvinn härifrån, hör du?! Annars räknar jag knogarna åt dig! vrålade han, kastade sig på Micke, men Ingrid hann ta honom i armen.
Micke såg Andreas och skrattade hånfullt. Men snabbt blev han tyst, fick en smäll rakt på kinden.
Försvinn! Kom inte nära Ingrid igen! skrek Andreas, tog upp mössan han tappat, torkade näsan och vände sig till hustrun. Nu går vi in. Det är kallt…
Vad de två sa till varandra den natten visste bara månen, som bligade in genom fönstret, vinden som smög in genom glipan. Två orörda temuggar stod på köksbordet. Gammeluret tickade. Sedan slocknade världen i grått mörker, där de två satt man och hustru och bestämde sig, av outgrundlig anledning, att fortsätta leva tillsammans…
Ingen kallade någonsin Ingrid Lillan igen. Hade någon försökt, hade hon bara ryckt till och vänt sig bort.
Micke dök aldrig mer upp. Det höll inte med honom, maken visade sig för envis.
När han en gång hörde Ingrid prata i telefon om arvet efter mamman om hur hon inte visste vad hon skulle göra med lägenheten, hur trött och ensam hon var då trodde Micke att han kunde fixa både hennes bostadsproblem och hennes ensamhet. Hade han spelat sina kort bättre kunde han fått allt han hade tämjt henne, gött henne, värmt henne. Men… blev girig. Situationen pressade honom, Isak hade börjat jaga om skuld, allt brann under revbenen… Han gick på offensiven krävde. Det gick om intet. Men det finns andra lillor där ute obekräftade, ensamma, trötta. Micke kommer hitta dem, och ta sitt. Han fick bara lämna det där fina boendet med sidenlakan och utsikt över Riddarfjärden. Men det ordnar sig Micke reder sig alltid, om inte Isak bestämmer annorlundaMen något förändrades där i köksmörkret. När tystnaden lagt sig, när de satt mitt emot varandra med nötta händer kring sina koppar, bröts en spänning, tunga decennier av outsagda ord rann bort. Ingrid såg på Andreas, och i hans blick fanns varken förebråelser eller ilska, utan bara trötthet och för första gången på väldigt länge en försiktig värme.
Vet du, Ingrid Vi har blivit så förbannat försiktiga, sa han långsamt. Du där och jag här. Och ändå är vi kvar.
Hon log svagt, tårarna brann bakom ögonlocken men föll inte längre.
Andreas sträckte ut handen över bordet och lät den vila kring hennes.
Vi måste kanske lära oss att börja prata igen, viskade han stelt. Kanske till och med skratta lite. Vad säger du?
Det tog en stund. Den lilla handen låg i hans, stel, men så greppade Ingrid tillbaka. Inte hårt, men bestämt. Och ute vände vinden, förde med sig tidig gryning, ingnuggad i svagt ljus. Hon lutade pannan mot hans knogar, och den gamla klockan tickade, ett nytt slag för nya dagar.
Ingen kallade henne Lillan mer. Men en morgon, när hon svängde förbi bageriet för att köpa frallor till frukosten eftersom hon visste att det gjorde Andreas glad kände hon nästan igen sig själv i den leende kvinnan i skyltfönstrets spegel. Håret slarvigt uppsatt, snön på axlarna, ögonen aningen mjukare.
Hon visste nu att friheten inte alltid låg i någon annans blick, eller i korta stunder som flyr. Friheten kunde också finnas här, i det vardagliga, bland smulor på bordet, i en försiktig hand över hennes egen.
Hon gick hemåt, snön knarrande, med frallorna mot bröstet. Kanske var det så här lycka faktiskt gick till. Hon kände sig varken liten eller trött längre bara Ingrid. Och det skulle räcka.
