Lilla vän
Han kallade henne “Lilla vän” redan vid första bekantskapen, när han slog sig ner i stolen bredvid mig, lika röd, sammetslen och nött av många armbågar som den jag själv satt i.
Han svepte med blicken genom salongen en minut, efter det tittade han på mig.
Vad är det, lilla vän, uttråkad? suckade han, försökte lägga benet över det andra, men det trånga gången mellan raderna i konserthuset tillät det inte. Hans smala sko stötte i stolen framför, foten vek sig obekvämt i vristen, och Micke grimaserade.
Jag låtsades som att jag inte la märke till honom, stirrade envist mot scenen fast inget särskilt hände där. Bord sammanställda i en rad, ett talarpodium, folk som rörde sig fram och tillbaka för att fixa teknik allt det vanliga på en konferens. Och instängdheten.
Jag har alltid känt mig olustig i stora folksamlingar, sådär axel mot axel, utan att kunna ta mig någonstans.
Mmm… drog Micke ut på det, kliade sig på hakan. Detta är hopplöst! Vet du, lilla vän, vi kommer inte få höra något nytt. På riktigt! Jag har redan läst alla föredrag, det är jobbet mitt. Inte ett enda vettigt ord finns där.
Jag vände mig mot honom, gav honom en sträng blick.
Klädd prydligt, i kostym och slips, skorna blanka. Men ändå var det något med honom som inte stämde. Som om någon klippt ut en figurin och satt den i fel kläder. Busig, stökig, pratig och självironisk det var han. Och hans hår stod på ända, dessutom hade Micke virvlar på två ställen och håret där lockade sig mjukt och snällt.
Mikael, presenterade han sig och räckte fram sin stora hand innan jag ens hann öppna munnen. Du, ska vi gå och äta istället? Du är så liten, tunn, jag vill bjuda dig på mat. Jo, så gör vi. Nu drar vi!
Ljuset hade redan dämpats och ledningen, chefer, ansvariga och duktiga medarbetare klev på scenen, applåderna bröt ut och Micke, helt orädd, drog iväg med sin Lilla vän, klev folk på tårna och bad om ursäkt medan han försökte stoppa slipsen tillbaks innanför kavajen. Den ville inte hålla sig där, som om den räckte ut tungan åt alla tråkiga gubbar och tanter.
Vad gör ni?! Släpp mig! försökte jag slita loss min hand men lyckades inte, så jag trippade efter Micke mot utgången.
Vi smet ut i foajén just som högtalarna nådde sin topp och någon bankade i mikrofonen för att få tyst på sorlet.
Släpp! Jag måste tillbaka, ta anteckningar, det är mitt uppdrag! utbrast jag upprört, höll blocket hårt mot bröstet, tappade pennan men Micke plockade genast upp den åt mig.
Äsch, strunta i pappersarbetet, lilla vän! Jag skickar alla presentationer till dig sen, läs på fritiden. Nu måste vi äta. Men först, vatten. Du är blek. Pulsen går snabbt. Just det! Han kände på min handled och klickade med tungan. Luft, mat och definitivt ingen konferens just nu!
Jag mådde faktiskt inte särskilt bra och hjärtat slog snabbt, så det bultade i tinningarna.
Ingen hade någonsin skämt bort mig eller tagit hand om mig så. Det var mest jag som tagit hand om andra mamma, min man, min dotter. Och det hade alltid varit normalt. Visst, ibland hade jag själv velat få vara liten, släppa taget, dricka vin och skratta högt som i romantiska komedier, men det hade aldrig blivit så.
Micke gav mig den möjligheten.
Jag märkte knappt att jag redan satt vid ett bord på en liten restaurang tvärs över gatan, och där kom kyparen med juice färskpressad, gulorange, strålande som om någon pressat sol över bordet, en ljuvlig blandning av apelsin och citron.
Såja. Drick. Och vatten. Så Vad vill vi äta? frågade Micke.
Han tyckte nog om mig en hel del. Jag var rätt söt, nätt och smal, inget överflödigt. Jag kunde nog haft många beundrare om det inte vore för denna eviga trötthet i mitt ansikte, trötthet och hopplöshet. Närmare femtio, familj, ingen passion, allt känns grått hur ska man kunna blomstra då?
Men Micke gillade mig just så trött på livet, Lilla vän.
Jag behöver inget. Jag vilar bara lite, sen går jag tillbaka. Mår redan mycket bättre, mumlade jag.
Vi får se! sa Mikael. Men först havsabborre med grönsaker, sallad och Vad vill du dricka, lilla vän?
Han lyfte blicken från menyn, såg fräsch och busigt rufsig ut, luktade cigaretter och herrparfym, muskulös och stark.
Jag rodnade och rynkade pannan.
Jag har blivit galen! En helt främmande man har släpat ut mig på restaurang, kallar mig “Lilla vän”, drar undan en hårslinga från min panna. Och jag smälter. Hela jag.
Där han rörde vid mig blev huden brännhet och rysningar spred sig längs ryggen.
Vi drack vitt vin, Micke berättade om hur han jobbat på byggen som ung, senare rest upp till Norrland, pysslat med projekt där i några år, och vidare
Sen, lilla vän, startade jag eget med min kompis Ingmar. Inget storslaget, byggde sommarstugor, fixade ihop ett gäng och så rullade pengarna in. Folk vill bo bekvämt, kunna kissa inomhus i värmen. Vi visste hur det funkade. Ät du nu! han nickade hela tiden mot min tallrik. På dig, lilla vän! Gud, jag såg dig och tänkte direkt: Den här tjejen behöver en riktig middag! Vill du ha något mer?
Jag skakade på huvudet. Jag flöt iväg av vinet, maten, och det ovanliga med någon som ville “mata” mig bara för att jag var en tunn, trött liten flicka.
Hemma var allt annorlunda. Barndomen: mamma, alltid slitande. Jag åt frukost själv, mamma arbetade, kom hem sent och jag värmde middagen åt henne, diskade medan hon duschade, och så somnade vi båda, långt efter midnatt.
Nyår: mamma åkte hem så sent att det snart var tolvslaget. Hon jobbade i butik och sista timmarna gav bra kassa.
Maria Olsson, min mamma, kom hem gråblek. Jag strök klänningen åt henne, hjälpte till med håret och så gick vi ut till gästerna.
Gäster fanns alltid: grannar, vänner, släktingar, högljudda och berusade. Alla runt bordet, pratade och skrattade, och jag såg till att mamma inte slocknade vid första nubben.
Varken romantik eller drömmar fanns. Bara att överleva.
Jag gifte mig ung. Anders var nästan tio år äldre, förnuftig och välutbildad men inte kärleksfull eller pratglad. Han bara stoppade in mig i sin välsmorda livsrutin som en kugge ingen passion.
Men det var ändå en vinst. Jag fick min familj, hans lägenhet, kök, stort badrum, balkong, bibliotek och en man som folk avundades mig för. Inte alla får så fint, och slapp dessutom svärmor lyx!
Jag har alltid varit “Majsan” eller “Margareta Persson” i all officiell kontakt.
Anders, mamma, vänner alla kallade mig Majsan.
Men så kom en “Lilla vän”. Vin, godsaker Någon som frågade vad jag ville och tänkte.
Anders var aldrig intresserad av det. Visst pratade han med mig om hushåll, inköp, semestrar, men mer som information än något samråd. Jag skulle bara lyssna.
Micke däremot såg genast till att vi satte oss avskilt och dragfritt på restaurangen.
Omsorgsfull…
Han frågade saker, och jag svarade försiktigt. Ja, jag har man, och ja, en dotter Karin. Karin pluggar språk på universitetet, jag hittade en fantastisk lärare åt henne, och snart ska hon åka på utbytesstudier.
Karin var aldrig “önskad” eller “efterlängtad”. Hon blev till, för så sade svärmor att det var dags för Anders att bli pappa. Men graviditeten lät vänta på sig, och när det så äntligen tog sig, höll Anders sig undan. Han tog inte på magen, pratade inte med barnet i magen, han tyckte det var obekvämt.
När hon väl är född så tar jag hand om henne, säger han bara. Behöver du skjuts till mödravården?
Han körde mig, hämtade oss från BB med gäster, ballonger, och sa “Tack för dottern.” Han höll koll på viktkurvan, köpte bästa maten och bar upp Karin om nätterna. När BVC kom för första kontrollen kontrollerade Anders noggrant att hon hade rena händer och värmde stetoskopet på sin andedräkt.
Trött du är, sa min väninna Lotta medkännande. Barn är ingen dans på rosor, det är slit! Hjälper Anders?
Jag ryckte på axlarna. Han gör väl det. Men ändå, alltid för lite…
Det blev nästan ett slags njutning att alltid vara ett slags offer som andra tyckte synd om, när folk skällde på min man som tog mig för given.
Men Micke, han tyckte synd om mig, på ett omtänksamt sätt, bjöd på delikatesser, och jag blev återigen generad och nekande.
Men lilla vän! rynkade Mikael pannan generöst. Ät nu. Jag släpper dig inte annars, fattar du?
Jag bet mig i läppen, såg sorgset på min räddare och åt.
Den kvällen följde han mig till tunnelbanan, sen sa jag nej till mer sällskap och skyllde på ärenden.
På kvällen fick jag alla konferensanteckningar till min mejl.
“Till Lilla vän, från Mikael!” stod det i meddelandet.
Jag slog snabbt ihop laptopen, men Karin hade nog sett något och fnyste.
Fåniga smeknamn de hittar på! utbrast jag hett. Det är ju officiella dokument, och så skriver de sådär!
Karin lyssnade inte, vände bort blicken, tog på hörlurar, satte på musik
Majsan, Karin, jag är hemma! Nu blir det middag! hördes från hallen.
Anders, trött efter ännu en dag bland trånga tunnelbanor och fullproppade bussar, slängde av sig skjortan, drog på shorts med gröna palmer, öppnade balkongdörren och andades djupt.
Han luktade svett, syrligt, ännu från gårdagen.
Jag tänker inte duscha så ofta, Majsan! Släpp det! Duscha förstör huden min. Imorgon! försvarade han sig mot mina viskande vädjanden. Äsch. Trött nu. Låt oss äta.
Vi åt tyst, var och en i sina tankar. Jag på Micke, hans fräschhet, omtanke…
Nästa dag ringde han till jobbet.
Hej lilla vän! Hur mår du? Har du fått i dig något idag? hörde jag Mickes röst i mobilen och kastade en orolig blick mot kollegorna. Jag tyckte högtalaren skrek.
Nej Nej, jag har inte hunnit. Mycket att göra, mumlade jag. Lilla vän. Jag Lilla vän, svag och len Rysningar längs ryggen.
Lägg ner jobbet nu, kom ner. Jag är på ert café. Trist ställe, men du måste äta. Kom igen, nu! Väntar!
Jag pep fram nåt dumt, bad kollegorna och tog hissen ner, tveksamt på vilken våning caféet låg. Kindera brann orimligt rött. Alla hade nog redan fattat att Majsan hade en hemlig älskare.
Jag kallade honom faktiskt det “älskare”. Det var kittlande.
Idag hade Micke t-shirt och jeans, fortfarande lite rufsig och ny.
Vi drack kaffe, jag berättade något från barndomen och han lyssnade.
Lilla vän, du är vacker, du vet det? avbröt han plötsligt. Kom, nu köper vi något åt dig! En klänning. Jag har kontakter på dessa butiker, de hittar nåt åt dig! Jag vill se dig i klänning.
Och han fick se. Inte just då. Men på kvällen, då han tog med mig till NK och slog sig ner på en pall medan expediterna sprang runt lilla vännen.
Herregud, så han såg på mig! Hungrig blick! Anders skulle aldrig visa sån glöd.
Jag har aldrig varit med om detta! viskade jag till Lotta, min närmaste vän. Bara sett på film. Trodde aldrig någon kunde se på mig så. Jag, förstår du, kände mig som kvinna. Det är hemskt, men jag gillade det.
Och Anders då? frågade Lotta sakligt efter min bekännelse.
Han vet inget. Och ska inte få veta heller! Jag vet själv knappt vad jag håller på med! Säg inget! Och förvara klänningen åt mig. Den är svindyr! Vad gör jag, vad kommer hända nu?!
Lotta ryckte på axlarna. Vad som än händer, det händer.
Vet inte, Majsan Du lurar dig själv. Anders är kanske en träbock, men minns du hur han åkte till Småland mitt i vintern för att hämta riktig mjölk? Och han jobbar på, gör rätt för sig. Andra skulle ligga på soffan och dricka öl, men din snubbe är respekterad, duktig. Behövdes bil fixade. Behövdes renovering ordnade. Semester varje år. Han är så tydlig och stabil. Men vem är Micke? Var får han allt från?
Ingen aning. Spelar väl ingen roll! Du fattar inte, Anders det är pest, du har inte levt med honom. Jag kräks snart på honom! Du är bara avundsjuk!
Lotta höjde ögonbrynen, kanske avundsjuk men på min man, inte på Micke.
Jag började komma hem senare, gjorde snabbt mat, åt knappt själv, satt bara tyst och rörde i mitt kalla te.
Mamma, vad håller du på med? Jag bad dig om bröd fem gånger! ropade Karin, reste sig och letade bland bröden. Brödet är slut! konstaterade hon med irritation.
Jag nickade, rynkade pannan, gick till mitt rum. Drömde mig bort.
Anders och Karin såg förvånade på mig.
Jag drömde länge, händerna svettiga av nervositet.
Micke var mjuk, kysstes bra, skrattade åt min tafatthet, brydde sig och kallade mig Lilla vän, gav presenter som jag måste gömma hos Lotta, satte ibland över pengar på mitt kort och mitt i nätterna kunde han börja sms:a. Jag rusade ur sovrummet, låste in mig på badrummet, läste, suddade, väntade, läste igen. Sen stängde jag av mobilen, tvättade ansiktet i kallt vatten och lade mig bredvid Anders.
Anders rullade över, la sin tunga arm över mig, hickade och mumlade något. Jag nickade tyst, låg blickstilla. Ja Synd att Anders finns Synd att jag aldrig riktigt fått känna mig som Lilla vän, fin, åtrådd och vacker. Så många förspillda år…
Men nu hade jag Micke, och han gjorde mig lycklig.
Vi träffades hos Micke, i en stor, ljus lägenhet med panoramafönster utan gardiner, och utanför Stockholm city, upplyst av ljus och nattpuls. Champagnen snurrade i huvudet och Mickes parfym svävade i luften. Lakanen var så släta, riktig siden
Världen smälte till gnistor, ett fyrverkeri som regnade över sängen. Magi…
Hemma var det tryckande, kvävande. Jag trodde snart alla visste Karin sneglade på mig, Anders såg allvarlig ut.
Jag hittade på ursäkter för att komma hem sent, så att alla redan lagt sig då kunde jag sitta länge själv i köket med neskaffe och drömma.
Majsan! Var är du? Jag köpte vitkål, behöver strimlas! Det var vi överens om, hörde jag Anders i mobilen, medan Micke simmade vid bassängkanten. Kylan slog mot kroppen utomhusbassängen var enastående.
Jag hade aldrig simmat i Eriksdalsbadet, men idag tog Micke med mig, befallde att jag skulle byta om, och så simmade vi under ångan som steg mot den kalla marsluften. Få folk, underbart. Gick man upp på hopptornet kunde man se Globen glimma långt bort. Men jag, lilla vän, såg bara på min kavaljer. Äntligen funnit honom. Kärleken. Herregud…
Vitkål? pep jag förvirrat, svepte in mig i handduken. Strunta i det ikväll. Jag blir sen. Vi Jag och Lotta simmar, jag måste träna ryggen. Köpte månadsabonnemang. Kålen tar vi imorgon. Sorry, Lotta ropar. Hej då!
Jag avslutade samtalet fort, svalde och insåg att jag måste varna Lotta om Anders skulle ringa henne.
Väntade tills hon svarade, började viska lögn om simhallen, svalde häftigt, tystnade plötsligt.
Majsan, jag var hos er, lämnat kummin till kålen, visste att ni gör kol med kummin. Såg Anders göra te, sa Lotta lugnt. Kummin har jag tagit hit upprepade hon nästan åt ett barn.
Jag bet mig i läppen, letade efter Micke med blicken, och där stod han muskulös på tornet, redo att hoppa. Några unga, glada tjejer tjöt från bassängkanten.
Så, flickor? Ett, två, tre! ropade han, dök elegant och vinkade till mig. Majsan, kom! Kvällen har ju bara börjat!
De unga flickorna sneglade på “Majsan”. Och plötsligt kände jag mig ful igen, ordinär, med putande mage och slappa lår. Jag simmade tafatt som en groda, flaxade i vattnet. Tungsintheten tog övertaget igen.
Nya “lilla vänner” till Micke busade redan i vattnet, dök under för att nudda honom.
Han skrattade, och märkte knappt när jag försvann. Han fattade hem, familj, vitkål låt henne gå!
Hallen var mörk, köket lyste.
Anders ställde tyst fram stekt ägg till mig.
Hungrig? Ät. Ska jag skära lite korv åt dig? Han hällde upp en stor kopp te.
Jag skakade på huvudet. Jag vågade inte möta hans blick, petade i ägget med gaffeln.
Vet han något? Vad nu? Varför är han så lugn?!
Majsan bröt Anders tystnaden. Lotta kom förbi med några saker. Hon ville härja och ordna, men jag körde ut henne. Det är ditt kök! Hon sa att påsarna att det var dina? Men det är väl inte dina saker, va?
Jag lyfte sakta på duken, stirrade på påsarna, ryckte på axlarna.
Äsch, struntprat! sa Anders lättat. Skänk mig lite te. Eller ta fram konjaken. Jag vill ha konjak, bad han.
Jag for upp, rotade fram flaskan och sen blev jag stående.
Lilla vän, hörde jag hans röst, jag ryckte till, mötte hans blick. Jag sa att du ska torka smulorna på bordet, titta, Karin lämnar alltid brödsmulor. Ta trasan och torka bort, avslutade han lugnt och såg undan…
Vi drack konjak tillsammans. Under tystnad, utan att söka varandras blick.
Till slut reste sig Anders och gick.
Lotta, förstår du, han har gått! Han klädde på sig, lämnade nycklarna. Han bara gick! Lotta! jag grät i telefonen, såg mitt gråtande ansikte i spegeln, den förr så söta Lilla vän med håret som ännu doftade klor och ont i ryggen. Hur kunde han? Gör riktiga män så? Han bara lämnade mig och Karin!
Jag blev ilsken, slog knytnäven mot bordet.
Som en riktig man, Majsan. En annan hade slagit dig. Anders bara gick. Märker du, från sin egen lägenhet. Och du gnäller? Jag har funderat, varför ni har det så. Ni har pengar, Karin är fin, Anders dricker inte, är händig. Lite tyst, ja, men hellre det än att dra hem alkiskompisar. Bättre så. Men du ville ha ett vackert liv, snälla ord, liten romantik? Du har själv aldrig sagt nåt snällt till honom. Män är som barn ge ett ord, så får du hundra tillbaka. Tyvärr, Majsan, ingen sympati här. God natt.
Jag lade telefonen på bordet, satt ihopkrupen och grät tyst…
Karin klarade tentorna, åkte till landet, vägrade prata med mig och lämnade en lapp att inte bli störd.
Micke dök upp en vecka senare, väntade utanför porten, klev fram ur mörkret.
Tjena, lilla vän! viskade han med asröd näsa i jackkragen. Saknat mig?
Jag hade ringt några gånger, ville gråta ut, men han svarade aldrig. Nu dök han upp själv
Micke viskade jag utan liv. Vad gör du här?
Du, nu är det dags för återbetalning, lilla vän! han drog in mig mot sig.
Återbetalning? Vad pratar du om?
Jag blev rädd, försökte dra loss armbågen men han höll hårt fast.
Jag har matat dig? Ja. Underhållit? Japp! viskade han sliskigt i mitt öra. Nu behöver jag hjälp. Ge mig pengar, katt! Jag har problem, du kan sälja morsans lägenhet, vi får ut fem miljoner kronor ur den, och den här, där du bor nu, också. Kom, vi snackar hemma!
Jag blev rädd, kämpade mig lös men benen bar knappt. Vi gick mot porten och jag bad stilla att nån skulle dyka upp. Men allt var tyst.
Öppna nu, lilla vän, jag fryser, sa han och puffade mig mot dörren.
Jag började gråta, sjönk ihop i snön, då släppte Micke plötsligt taget, svajade till och ramlade på sidan.
Ovanför honom stod Anders, rufsig, ilsken, utan mössa. Han skakade nävarna.
Dra åt helvete! Försvinn härifrån, hör du?! Annars räknar du snart inga ben! ropade han, gick till attack men jag slet i honom och drog undan honom.
Micke hajade snabbt vem han hade framför sig och log sarkastiskt kluven Anders! Men tystnade snabbt när hans kind träffades av en knytnäve.
Försvinn! Visa dig aldrig vid Majsan igen! vrålade Anders, tog sin stickade mössa ur snön och torkade näsan, vände sig till mig. Kom hem. Det är kallt!..
Vad de sa till varandra den natten, vad de sörjde och velade om, det vet bara månen utanför och vinden genom det öppna fönstret. Tysta koppar te på bordet, golvklockan tickade. Och sen omslöt mörkret den lilla världen två människor som ändå bestämde sig för att fortsätta
Ingen kallade mig Lilla vän senare. Och om någon gjort det, hade jag ryckt till och vänt bort blicken.
Micke dök aldrig upp igen i mitt liv. Det gick inte med honom, min man var allt för envis.
När han senare, på bussen, hörde mig prata i mobilen om arvet, att jag var ensam, trött, olycklig, visste Micke att han kanske kunnat fixa både sin situation och min ensamhet där Han hade nästan lyckats, jag var nära att ge honom allt han hade ju tämjt mig, värmt mig, matat mig. Men han skyndade på för snabbt. Omständigheterna pressade, Ingmar krävde tillbaka lånet, och det brann redan mellan revbenen Han fick ta i med hårdhandskarna och kräva något av mig. Det gick åt skogen. Finns andra “lilla vänner”, ledsna och undernärda. Micke hittar dem nog och gör dem lyckliga, och plockar ut sitt.
Lägenheten med sidenlakanen och utsikt mot Stockholm City fick han lämna. Strunt samma. Micke hittar alltid en utväg om bara Ingmar låter honom finna en
Jag fick en hård läxa: det är först när man slutar bli “lilla vän” och börjar stå på egna ben som livet långsamt kan hitta hem igen.
