Lilla Elin kunde inte förstå varför hennes föräldrar inte älskade henne.
Pappa blev irriterad av henne, och mamma utförde sina plikter som en robot hon var mer upptagen av pappas humör.
Farmor på pappas sida, Birgitta Nilsson, förklara att pappa jobbade hårt, mamma jobbade också, så att Elin inte skulle sakna något. Och så hushållssysslorna
Sanningen avslöjades när Elin var åtta år och råkade höra föräldrarna gräla.
“Eva, du har saltat soppan för mycket igen!” röt pappa. “Kan du inte göra något ordentligt?”
“Lars, vad menar du? Jag smakade den var helt normal” försökte mamma.
“Allt är alltid ‘normalt’ för dig! Du kunde inte ens ge mig en son! Grabbarna skrattar åt mig en förlorare!”
Det var knappast sant Lars var en sträng man, långtradarchaufför, och hade sett mycket av världen men hans röst var full av förakt och besvikelse över sin fru och dottern. Elin kände sig illa till mods.
Nu förstod hon varför de skickade henne till farmor när pappa kom hem från resor han kunde inte stå ut med att se “den där icke-sonen”.
Elin trivdes hos Birgitta. De pluggade lagade mat, sydde kläder Men det gjorde ont att föräldrarna behandlade henne så.
Kort efter det där grälet meddelade Lars och Eva plötsligt att de skulle flytta till Stockholm.
De trodde att en ny stad skulle ge dem en ny chans kanske till och med en son. Naturligtvis var det pappas beslut, och mamma höll som vanligt med.
Problemet var att de inte ville ta med Elin.
“Du kan bo hos farmor tills vi hämtar dig,” mumlade mamma och undvek Elins blick.
“Jag vill inte följa med dig ändå jag föredrar farmor,” sa Elin stolt, medan hjärtat värkte av sorg.
Men det gjorde inget! Här fick hon stanna med sin älskade farmor, sina vänner, sina lärare.
Och föräldrarna fick leva som de ville hon tänkte inte bry sig om dem längre!
Knappt hade Elin fyllt tio när Lars och Eva fick den efterlängtade sonen hennes bror Filip.
Pappa meddelade det högtidligt via video de hade inte besökt Elin en enda gång på alla år. Mamma ringde ibland, pappa “hälsade”.
Ibland skickade de pengar till Birgitta, men det var mest farmor som tog hand om Elin.
Ett år senare kom mamma plötsligt och hävdade att Elin måste flytta till dem. Hon reste personligen för att hämta henne.
“Så, älskling,” babblade hon. “Nu ska vi bo tillsammans. Äntligen får du träffa din lillebror”
“Jag vill inte,” muttrade Elin. “Jag trivs hos farmor.”
“Var inte envis! Du är stor nu, du måste hjälpa din mamma.”
“Eva, lugna dig!” avbröt Birgitta. “Tänker du göra Elin till din gratis barnsköterska? Det tillåter jag inte!”
“Hon är min dotter, och vi sköter det själva!” fräste mamma.
Men Birgitta gav sig inte:
“Om du fortsätter så anmäler jag dig för socialen! Ni övergav henne ska ni bli av med vårdnaden?”
De grälade vidare. Elin hörde inte resten farmor skickade henne till affären men mamma nämnde aldrig flytten igen och åkte hem nästa dag.
De närmaste tio åren dök föräldrarna inte upp. Elin gick ut skolan, sen högskolan, och med hjälp av farmors gamle vän, Erik Lundgren, fick hon jobb som ekonom på ett litet företag.
Hon träffade lastbilschauffören Viktor, och de planerade bröllop, men det fick skjutas upp Birgitta gick bort.
Pappa och mamma kom till begravningen, bara de två. Filip lämnades hos en bekant “inga ungar på sorgliga tillställningar”.
Elin brydde sig inte hon älskade farmor och sorgen kändes som en duns i magen.
Kanske var det därför hon inte genast fattade vad pappa pratade om vid minnesbordet.
“Jaha Lägenheten är lite nergången,” sa han och såg sig omkring. “Den är inte värd mycket.”
“Lars” sa mamma varnande. “Inte nu.”
“Varför inte? Vi måste lösa det här. Vi måste hem Filip är ensam.”
“Erik, känner du någon mäklare?”
“Vad tänker du sälja, Lars?” frågade Erik.
“Lägenheten, såklart. Filip behöver bostad Pengarna räcker inte till något bra i vår stad, men till handpenning, absolut. Vi kan betala av lånet innan han blir myndig.”
Elin skakade inte ens på huvudet. Hon stirrade ut genom fönstret.
“Tänker du kasta ut din egen dotter?” undrade Erik. “Var ska hon bo?”
“Hon är vuxen! Gift dig, så får din man ta hand om dig!” fnös pappa.
“Hmm” sa Erik långsamt. “Birgitta hade rätt om dig Men det blir inget, Lars. Det finns ett testamente. Lägenheten är Elins.”
Pappa teg.
“Så du lurade farmor?” väste han åt Elin, som äntligen började lyssna. “Ingen fara! Vi tar det till domstol.”
“Birgitta förutsåg det,” sa Erik lugnt. “Kom ihåg, Lars jag låter inte dig ta ifrån Elin något.”
Pappa behövde bara en dag för att rådfråga någon och inse att lagen var på Elins sida.
Visst, han kunde försöka, men risken var stor och kostnaderna höga.
“Elin, har du ingen självkänsla?” försökte han istället. “Din man kan ta hand om dig, men Filip behöver en bostad han är en man. Avstå från arvet!”
“Nej.”
“Vi kan ge dig hundratusen. Räcker till handpenning.”
“Jag vill inte ens prata med dig.”
“Fan ta dig!”
“Om du inte lämnar mig i fred ringer jag polisen.”
Elin tänkte inte svika farmor, som alltid stöttat henne, och hon ville absolut inte bli hemlös.
Pappa hatade polisen han undvek myndigheter. Så han och mamma åkte hem och hördes inte av på fyra år.
Under tiden gifte sig Elin och Viktor och fick dottern Linnea. Pengarna var knappa, men de var lyckliga. Tills en dag mamma ringde:
“Det är ditt fel!” skrek hon. “Om du inte klamrat dig fast vid den där förbannade lägenheten hade Lars inte behövt jobba så hårt. Han hade inte åkt den där resan!”
“Du är inte klok. Behöver du hjälp med begravningen?” frågade Elin.
Hon tyckte synd om Lars men som om han vore en främling.
“Jag vill inte ha något! Filip är föräldralös tack vare dig! Lev med det!” Mamma slog på.
“Elin, du vet att det inte är ditt fel?” sa Viktor.
“Men tänk om”
“Sluta. De övergav dig för länge sen. Bry dig inte.”
“Du har rätt”
Ett år senare
