Lilla Maja kunde inte förstå varför hennes föräldrar inte älskade henne.
Pappan irriterades av henne, och mamman verkade bara mekaniskt utföra sina plikter som förälder hon var mer intresserad av att hålla mannen på gott humör.
Farmor på pappans sida, Birgitta Nilsson, förklarade att pappa jobbade mycket, mamma jobbade för att Maja inte skulle sakna något, och sedan var det allt husarbete
Sanningen kom fram när Maja var åtta år och av en slump hörde föräldrarna gräla.
“Nina, du har saltat soppan för mycket igen!” röt pappan. “Du kan ju inte ens göra någonting ordentligt!”
“Lars, vad menar du? Jag smakade det det var helt okej” försvarade sig mamman.
“Allt är alltid ‘okej’ för dig! Du kunde inte ens föda en son! Grabbarna på jobbet skrattar åt mig man utan arvinge!”
Det var knappast så att någon verkligen skrattade åt honom han var en sträng man som jobbade som långtradarchaufför och hade sett en del av världen men i hans röst hördes en sådan bitterhet och besvikelse över hustrun på grund av dottern att Maja blev illa till mods.
Nu förstod hon varför föräldrarna skickade henne till farmor när pappa kom hem från jobbresor han orkade helt enkelt inte se “icke-sonen”.
Maja trivdes hos Birgitta. De gjorde läxorna tillsammans, lagade mat, sydde kläder Men det gjorde ändå ont att föräldrarna behandlade henne så.
Kort efter det där grälet meddelade Lars och Nina plötsligt att de skulle flytta till en större stad.
De sa att de stagnerat där de bodde, att de ville prova något nytt, och att de kanske skulle få en son på den nya platsen. Det var naturligtvis pappans beslut, och mamman gick med som vanligt.
Men det fanns ett problem de ville inte ta med Maja.
“Du kan bo hos farmor ett tag, sen hämtar vi dig”, mumlade mamman och undvek att möta hennes blick.
“Jag vill inte följa med er ändå jag trivs bättre hos farmor”, sa Maja stolt, trots att hjärtat värkte av sorg.
Men det spelade ingen roll! Här fick hon stanna med sin kära farmor, sina nära vänner och sina bekanta lärare.
Och föräldrarna fick leva som de ville hon tänkte inte bry sig om dem längre.
Knappt hade Maja fyllt tio år när Lars och Nina äntligen fick den efterlängtade sonen hennes brorsa Erik.
Pappan meddelade det högtidligt via videosamtal under alla dessa år hade föräldrarna aldrig hälsat på Maja, mamman ringde ibland, och pappa “hälsade”.
Då och då skickade de pengar till Birgitta, men det var mest farmor som tog hand om Maja.
Ett år senare kom mamman plötsligt och sa att Maja måste flytta hem till dem. För den här gången kom hon personligen.
“Så där ja, gumman”, babblade hon. “Nu ska vi bo tillsammans. Äntligen kommer du att träffa din lillebror Ni kan bli så goda vänner.”
“Jag vill inte flytta”, muttrade Maja. “Jag trivs hos farmor.”
“Var inte envis! Du är stor nu, du måste hjälpa din mamma.”
“Nina, lugna ner dig!” avbröt Birgitta. “Tänker du använda Maja som gratis barnflicka? Det tillåter jag inte!”
“Hon är min dotter, och vi sköter det själva!” fräste mamman.
Men farmor var inte lätt att stoppa:
“Fortsätter du så här anmäler jag dig för socialen! Ni har övergett ert barn ni kommer att förlora vårdnaden och skämmas!”
De grälade en stund till. Om vad? Maja hörde inte farmor skickade iväg henne till affären men mamman nämnde aldrig flytten igen och åkte hem dagen efter.
De följande tio åren dök föräldrarna inte upp. Maja gick ut skolan, sedan högskolan, och med hjälp av farmors gamla vän Göran Persson fick hon jobb som bil
