Märta, du ger ju upp i gamla dagar! Du har redan barnbarn i skolan, och nu ett bröllop? hörde jag min syster säga när jag berättade att jag skulle gifta mig.
Så vad tycker du? Om en vecka ska jag och Lars skriva under äktenskapsförordet, och jag måste berätta för systern. Självklart kommer hon inte på ceremonin, vi bor ju på helt olika håll i Sverige. Och i våra sextioåriga liv ska vi inte ha stora kalas med skrikande Aj! i bakgrunden. Vi gör det enkelt, bara vi två.
Jag kunde ha sagt nej till vigseln, men Lars insisterar. Han är min gentleman ända ner i benen: öppnar dörren i trapphuset, räcker fram handen när jag kliver ur bilen och hjälper till med jackan. Men han vill ha papper på sina händer ingen vill leva utan ett äktenskapsbevis. Han säger: Vad tror du, är jag bara en pojke? Jag vill ha ett riktigt förhållande. Och för mig är han verkligen en pojke, fast med grått hår.
På jobbet blir han bara kallade vid namn och patronymikon, helt formell, allvarlig. Där är han sträng och respekterad, men när han ser mig blir han ung igen, som om han kastar fyrtio år åt sidan. Han omfamnar mig på gatan och snurrar runt mig. Jag blir röd i ansiktet och säger: Folk kommer att titta och skratta. Men han svarar: Vilka folk? Jag ser bara dig. När vi är tillsammans känns det som om hela världen bara består av oss två.
Men jag har ändå min syster som måste få hela historien. Jag är rädd för att Klara, likt så många andra, ska döma mig, men jag behöver hennes stöd som mest. Så jag samlar mod och ringer.
Mär Märta, rycker hon med en andlös röst när hon får veta att jag ska gifta mig, året efter att Gustav begravdes hittar du redan en ny man!
Jag förstår att nyheten chockerar henne, men jag hade inte räknat med att min avlidne makes namn skulle bli anledningen till hennes upprördhet.
Tanja, jag minns, avbryter jag henne. Vem bestämmer vilka tidsramar som gäller? Säg en siffra. Hur länge måste jag vänta innan jag får vara lycklig utan att bli fördömd?
Klara tänker en stund:
För att vara respektabel bör du vänta minst fem år.
Så jag ska säga till Lars: förlåt, kom om fem år och jag ska fortfarande ha på mig sorg?
Klara svarar tyst.
Vad hjälper det? fortsätter jag. Tror du att ingen kommer att kritisera oss om fem år? Någon kommer alltid att vilja snacka, men ärligt talat bryr jag mig inte om dem. Din åsikt betyder mycket för mig, och om du insisterar så kan jag skrota bröllopsplanerna.
Jag vill inte vara hård men gifta er hellre idag! Men vet du vad, jag förstår dig inte och kan inte stödja dig. Du har alltid varit på ditt eget sätt, men jag trodde inte du skulle klara dig ensam så här i åldern. Ha lite samvete och vänta ett år till.
Jag ger mig inte.
Du säger vänta ett år. Men om vi bara har ett år kvar tillsammans, vad då?
Klara rycker på axeln och säger:
Gör som du vill. Alla vill ha lycka, men du har ju levt ett långt, lyckligt liv ändå
Jag skrattar.
Allvarligt? Du har trott att jag varit lycklig hela tiden? Jag själv trodde det. Men först insåg jag vad jag egentligen var: en arbetsniggare. Jag hade aldrig förstått att man kan leva på ett annat sätt när livet blir roligt!
Gustav var en bra man. Vi fick två döttrar tillsammans, och nu har jag fem barnbarn. Han lärde mig att familjen är det viktigaste. Jag har aldrig protesterat. Först jobbade vi hårt för att försörja familjen, sen för våra barns familjer och sen för barnbarnen. När jag ser tillbaka känns hela mitt liv som ett oavbrutet lopp för trygghet utan någon paus för en fika.
När vår äldsta dotter gifte sig hade vi redan en sommarstuga, men Gustav ville utöka, odla kött för barnbarnen. Vi hyrde en hektar mark, tog på oss ett yttre börda som vi dragit i åratal. Han skötte djuren, matade dem hela dagen. Vi gick upp klockan fem på morgonen, för att hinna med allt. Året gick på sommarstugan, vi åkte till stan bara när det var nödvändigt. Ibland ringde jag mina vänner, och de skrytte: en av barnbarnen hade precis kommit tillbaka från en seglats, en annan var på teater med sin man. Men jag hade ingen tid för teater eller shopping!
Ibland gick vi utan bröd i flera dagar, för djuren krävde all vår energi. Men våra barn och barnbarn fick alltid mat på bordet. Den äldre dottern kunde byta sin bil mot vår gård, den yngre renoverade sin lägenhet så allt slit lönade sig. En gammal kollega kom på besök och sa:
Märta, jag kände knappt igen dig. Jag trodde du bara vilade i frisk luft och laddade batterier. Du ser knappt levande ut! Varför plågar du dig själv?
Jag svarade:
Hur annars? Barnen behöver hjälp.
Hon svarade:
Barnen blir vuxna och klarar sig själva, du bör tänka på dig själv.
Jag förstod då vad det betyder att leva för sig själv. Nu kan jag sova hur länge jag vill, gå i affären utan brådska, gå på bio, simma, åka skidor. Ingen blir skadad av det! Barnen är fortfarande trygga, barnbarnen hungrar inte. Det viktigaste är att jag ser världen med nya ögon.
Förr samlade jag löv i påsar på gården och klagade på hur mycket skräp det var. Nu blir löven en liten glädje. Jag går i parken, kastar dem med foten och ler som ett barn. Jag har lärt mig älska regnet, för nu kan jag sitta i ett mysigt kafé och titta ut på fönstret i stället för att jaga ko på vinden. Jag har börjat uppskatta de fina molnen, solnedgångarna och den krispiga snön under fötterna. Vår stad är faktiskt finare än jag trodde, och allt tack Lars.
Efter Gustavs död var jag som i en dimma. Hans hjärtattack hände så snabbt att ambulansen inte hann fram. Barnen sålde snabbt gården och sommarstugan och flyttade mig tillbaka till stan. De första dagarna gick jag som en galen, utan att veta vad jag skulle göra. Jag vaknade som vanligt klockan fem, gick runt i lägenheten och undrade vad jag skulle göra med mig själv.
När Lars dök upp i mitt liv minns jag hur han först tog mig på en promenad. Han var min granne och svärfars vän, hjälpte till att flytta möbler från stugan. Han erkände att han först bara såg en förlorad kvinna och kände medlidande. Jag ser att du är vid liv och full av energi, du bara behöver en liten knuff ur mörkret, sa han. Vi gick till en park, han köpte en glass och föreslog att vi skulle gå till dammen och mata änderna. Jag hade aldrig haft tid att bara titta på dem förut, men de var så roliga när de fångade brödet!
Det är nästan overkligt att bara stå och titta på änderna, sade jag. Jag hade aldrig tid att bara njuta, bara fylla på dem med gryn och städa deras burar. Men nu får jag bara stå och titta.
Lars log, tog min hand och sa: Vänta, jag har så mycket mer att visa dig! Du kommer att känna dig som född på nytt.
Och han hade rätt. Jag blev som ett litet barn varje dag, upptäckte världen på nytt, och hans skratt, röst och lätta beröring blev min nya trygghet. En dag vaknade jag och insåg att allt som händer nu känns äkta, utan honom kan jag inte längre leva.
Mina döttrar protesterade mot vårt förhållande, sa att jag förrådde deras fars minne. Det gjorde ont, jag kände mig skyldig inför dem. Men Lars barn var glada, de sa att nu är deras pappa lugn. Allt jag hade kvar var att berätta för systern, och jag skyndade mig att göra det i sista stund.
När blir ni vigda? frågade Klara efter vårt långa samtal.
På fredag, svarade jag.
Vad kan jag säga? Lycka och kärlek i ålderdomen, svarade hon torrt och gick.
På fredagen köpte vi mat för två, tog på oss fina kläder, ringde en taxi och åkte till vigseln. När vi steg ur bilen stannade jag upp i förvåning: vid ingången till vigselkontoret stod mina döttrar med sina makar och barnbarn, Lars barn med sina familjer, och viktigast av allt min syster! Klara höll en knippa vita rosor och log genom tårarna. Tanja! Har du verkligen flugit förbi mig? kunde jag inte tro mina ögon.
Jag måste ju se vem jag ger bort dig till, skrattade hon.
Det visade sig att alla hade i förväg bokat ett bord på ett kafé för att fira innan ceremonin.
Nu har vi firat vårt ettårsjubileum, Lars är som en ny familjemedlem för alla. Jag kan fortfarande inte förstå att det hela händer mig jag är så otroligt lycklig att jag nästan tror att jag kommer bli galen av glädjen.
