– Ylva! Varför tar du sån tid på dig?! Jag sitter här och väntar! Kom och sätt dig! Anna, Ylvas granne, vickade på sig på bänken under körsbärsträdet för att göra det bekvämare.
Men vad då? Vilken vacker kväll det är! Varför ska man sitta hemma? Där finns ju bara TV:n, och katten Sotis. Tråkigt! Men ute på gården där har våren kommit! Det är tidigt, bara april, men så varmt. Till och med körsbärsträdet Stellan planterade för många år sen under fönstret har börjat blomma, Stellan som var Annas man. Och bänken under trädet, som han snickrade, står redo för samtal och skratt. Anna målade om den förra veckan så den nu ser nästan ny ut! Den står där och väntar på att vi grannar ska slå oss ner bredvid varandra och låta småpratet flöda. Om barnen, om krämpor, om livet och om kärleken.
Vad annat ska kvinnor prata om? De känner varandra ut och in, men ändå dyker det upp nya saker att dela. Barnen växer, krämpor kommer och går, och kärleken Ja, vad ska man säga om kärleken? Det finns aldrig för mycket oftast för lite. Och ändå hoppas vi varje gång att någon öppnar hjärtat och berättar hur det är när man är älskad. Det gör så att det känns lättare, även om det känns tomt och ödsligt i det egna hjärtat.
Anna, som för grannarna mest kallades Annie, har känt Ylva så länge hon minns de har varit grannar på samma våningsplan i över ett halvt sekel. När de var små flickor låste deras mammor aldrig ytterdörrarna. De visste att om barnen inte lekte i ena lägenheten, så var de i den andra. Fast så småningom började de låsa efter att Anna och Ylva gav sig ut för att söka lyckans fågel.
De var då sex år gamla.
Annas mormor var på besök då och berättade för flickorna att det viktigaste i livet var att fånga lyckans fågel och hålla den nära. Då skulle allt gå bra. Livet skulle bli lätt och vackert, och alla omkring dem skulle vara glada.
Om livet begrep de små inte mycket, men att göra de andra glada det lade de på minnet. Vem vill inte att föräldrarna ska sluta gräla om småsaker? Så de beslutade sig för att leta reda på lyckans fågel.
Anna sa att hon visste precis var den bodde. I grannhuset! Hos en vresig farbror med kraxig röst. Han visade ibland upp fågeln på gården. Den var vacker! Färgstark och stor! Den lät väldigt konstigt. Men visst var det lyckans fågel för inte ens på Skansen hade tjejerna sett en sån.
Flickorna förberedde sig noga för jakten.
De hittade en gammal bur på Annas balkong, där hennes farmor en gång hade haft kanin. Fågeln behövde ju bo någonstans man kan ju inte hålla den i svansen hela tiden! Då tröttnar armarna, och vem skulle då hålla i glassen som förstås väntade dem när de blev lyckliga?
De tog med sig lite bröd och kex. Vem vet vad fågeln gillar bäst? Ylva tog med en karamell också. Man vet aldrig! Alla gillar godis! Det vore ju synd om de serverade bröd och fågeln hellre ville ha något annat.
De skyndade inte. Detta var ju stort! Annas mormor hade åkt hem och lovat ta med sitt barnbarn till Dalarna hela sommaren. Föräldrarna började packa för semestern. Familjerna brukade resa tillsammans till kusten det var bara ett par timmar bort. Hyrde ett litet hus men med stor trädgård och gungor. Havet låg alldeles nära. Fantastiskt!
Anna längtade efter resan. Och efter mormor.
Och hon tyckte synd om Ylva. Ylva hade ingen mormor. Inte en enda. Hur är det ens möjligt? Vem skämmer bort en om inte mormor finns? Vem berättar långa sagor på kvällen, såna som handlar om annat än små barn för att mamma har disk och tvätt att tänka på? Vem virkar solhattar med rosett?
Anna tänkte om de bara hittar den där lyckans fågel, kanske Ylva också får en mormor. Kanske någon från samma by som Annas mormor. Då kan de slippa skiljas i sommar.
Dagen före resan till kusten ropade de till mammorna att de skulle gå och leka hos varandra. De smög ut och stängde försiktigt dörren bakom sig, fnissade tyst och skyndade nerför trappan.
Deras egen gård, grannens och så det där trista grå huset där fågeln fanns.
Det var tomt och tyst på gården. Det var redan hett så ingen var ute. Flickorna såg på varandra hur skulle de leta rätt på fågeln nu? Inte kunde de fråga någon. Ylva såg ut som hon när som helst kunde börja gråta, men Anna var inte sån som började gråta i onödan. Klart att de måste fortsätta! Annars dör ju drömmen om en mormor till Ylva, om en glasslåda, och om de prickiga sommarklänningarna de längtade efter. Så föräldrarna Ja, för om Anna och Ylva inte hittar lyckans fågel kommer de börja bråka igen!
Varför är fågeln besvärlig? Jo, om den varit snäll skulle den ju bara ha suttit där och väntat på ett träd och inte krävt att bli letad efter!
Anna tog Ylva i handen och gick mot porten. Ingen idé att stå och glo. Man måste fråga sig fram. Så de började knacka dörr. Vissa öppnade inte, andra blev irriterade och skällde att flickorna störde.
Men Anna och Ylva gick vidare, knackade överallt.
– Var bor lyckans fågel?
Vuxna är konstiga. Enkelt att bara svara! Men de ropar, viftar, hotar. En tant hotade att ge dem smisk då sprang flickorna snabbt därifrån och beslöt att aldrig mer knacka på den gröna dörren med den konstiga handtaget. Hos sånna elaka människor bor ingen lyckans fågel.
Men turen vände i en lägenhet. Där öppnade en pojke som var lite äldre och han bara ryckte på axlarna:
– Kom in!
Någon fågel fanns inte där. Men det fanns så mycket intressant att Anna och Ylva glömde både tiden och varför de kommit. De tittade på skrämmande masker på väggarna, lyssnade till havet i stora snäckor och beundrade en stor modellbåt.
– Den har jag och pappa byggt. Sveriges drottning.
– Oj! Som jag, skrattade Anna.
– Heter du Anna? Vackert namn, precis som min mamma.
– Var är hon?
– På jobbet. Kommer snart. Varför är ni ute själva? Blir era mammor arga nu?
Plötsligt kom flickorna ihåg lyckans fågel, att det var lunch sedan länge och att deras föräldrar nog letar efter dem.
– Ylva! Vi måste springa!
Anna tog sin vän i handen och de rusade mot dörren.
– Vänta! pojken hann ifatt dem vid tröskeln. Ta det här!
Fjädrarna glittrade i ljuset, så vackra att flickorna stod stilla och stirrade andäktigt.
– Vad är det?
– Påfågelfjädrar! Min mamma jobbar på Skansen. Varsågod! Ni kan få.
De tog emot fjädrarna med andakt och sprang hem, nästan utan att säga tack.
Där väntade stormen.
Deras mammor sprang omkring på gården och ropade, grät. Papporna stod nervösa vid porten och väntade på polisen, som sagt att de inte fick lämna området.
När de såg flickorna föll Ylvas mamma på knä mitt på lekplatsen.
– Där är ni
Det var tårar, kramar, och skäll. Lyckligtvis hade föräldrarna så mycket att ordna inför resan att de inte hann bestraffa så strängt.
Några dagar senare, när de satt på gungorna i trädgården till huset de hyrt vid kusten, fördrev de tiden i viskande samtal:
– Vet du, Ylva, vi behöver ingen fågel.
– Varför inte?
– Mormor sa att verklig lycka är när man är älskad.
– Jaha?
– Tänk om vi inte vore älskade skulle de gråta så mycket när vi försvann? Och vara så rädda att vi aldrig skulle komma tillbaka? Säg?
– Nej
– Ser du? Vi är redan lyckliga.
– Kanske det.
– Vet du, har våra föräldrar ens bråkat de här dagarna?
– Nej.
– Precis! Så de kan låta bli, bara de vill. Ingen fågel kan hjälpa dem om de inte vill själva.
– Du har rätt.
Den sommaren blev det allra bästa i deras gemensamma barndomsminnen.
Anna kände alltid glädje över att ha en vän att dela dessa minnen med. Tillsammans blir det lättare att minnas. Ylva mindes alltid bättre. Hon var lugn, satt och tänkte igenom allt innan hon gick vidare. Anna var mer rastlös alltid på språng.
När Anna mötte sin framtida man kände hon först inte igen honom. De hade setts i över en månad innan hon kom hem till honom.
– Sveriges drottning…
Skeppet stod där, på samma plats där två flickor hade stått för länge sedan. Nu var de vuxna, tjugotre år, och Ylva hade redan egen familj. Men Anna kände sig plötsligt som den lilla flickan igen, rädd att förstöra modellen om hon rörde den oförsiktigt.
Efter bröllopet tog hon fram fjädern hon hade sparat alla år från sin bok och visade sin make.
– Kommer du ihåg?
De skrattade tillsammans när han försökte minnas något som hände så länge sedan.
De fick ett långt och lyckligt liv tillsammans. Med bekymmer och glädje, med dotterns första steg och sedan en son. När sjukdom kom, och livet höll på att rinna ut, höll Stellan hennes hand och släppte taget först när framtiden tvekade utanför deras dörr. Och fanns den dagen då tiden bara stannade och Anna slutade andas, försvann hennes luft och liv med Stellan. Då fanns Ylva där och väckte vännen till liv, höll om henne som ett barn och sa:
– Du måste orka, Anna! Du har barnen…
Och Anna vaknade till. Lycka fanns kvar. Inte samma lycka, den var halv, men ändå något Stellan gett henne. Barnen behövde henne. En gång sa mormor: “Så länge någon står mellan barnet och himlen, är barnet inte föräldralöst det är lyckligt.” Hon hade rätt. Och nu gäller det bara att leva vidare, för barn och barnbarns skull.
Sedan flyttade barnen, som det blir, men Anna visste att hon var behövd och älskad. Hon kunde packa en väska och hälsa på både son och dotter. Eller vänta på sommarlovet och fylla huset med barnbarn upptagna med lek och sagor. Då blev hjärtat lugnt igen, och glädjen återvände som en fjäder, lätt, men värdefull.
Det blir inte så för alla. Några får aldrig be om lycka av himlen, hur mycket de än önskar. Anna och Ylva var lyckligt lottade. De fångade aldrig lyckans fågel, men missade inte sin egen lycka heller. De förstod ganska tidigt vad den betydde: Hälsa för barnen, det var det viktigaste. Resten skulle nog ordna sig om man försökte.
Ylva ville och försökte. Det såg länge ut som om hon skulle bli utan barn, trots att hon och Antonio älskade varandra djupt, alltid tillsammans, aldrig uttråkade med varandra. Medan andra kvinnor klagade på sina män, satt Ylva tyst om hennes man hade hon bara gott att säga.
Hennes svärmor, Maria, var den enda i Antons stora släkt som omedelbart tog emot Ylva. Hon var en vänlig själ, kanske lite alltför mjuk, men snäll.
När Antonios mamma sålde sin lägenhet i Uppsala och flyttade närmare sonen, protesterade döttrarna. Maria bosatte sig i huset bredvid för att inte trängas. Hon visste redan från början om parets planer och hjälpte diskret när de beslutade sig för att adoptera ett barn.
Ylva och Antonio flyttade ett år för att adoptera de visste släkten inte skulle acceptera ett utomstående barn. När de återvände med lilla Erik, ställde Ylva aldrig upp på några frågor. Släkten småmorrade, men tystnade när de såg hur älskad Erik blev av både farmor Maria och föräldrarna.
Zigge var inte Ylvas biologiska son, men hennes hjärta blev hans hem.
När hennes svärson dog, höll Ylva ihop familjen och välkomnade Eriks fru och hennes son från ett tidigare förhållande utan att tveka.
– Hej, jag är din farmor Ylva! Vill du ha en kaka? Kanske hittar vi en present under granen? Tomten brukade lämna något där!
Det krävs inte mycket av en mamma för att hennes hjärta ska smälta ta emot hennes barn som sitt eget och resten ordnar sig.
Så slutade det med att Erik också kallade Ylva för sin extra mamma, och bägge familjer tyckte det var självklart.
Ylva, ska vi ta och åka till landet snart? Nu är det ju varmt! Anna lutade huvudet upp mot kvällshimlen där körsbärsblomman börjat slå ut.
I helgen. Vi ska bara tvätta fönstren först.
Just det! Jag hade helt glömt att påsken är tidig i år. Dags att städa upp.
Mina kommer i två dagar, på väg till Stockholm för universitetet.
Mina kommer först till sommaren, skolan har inte slutat ännu.
Bara en och en halv månad kvar!
Det känns som en evighet.
Så känns det alltid när man väntar på något gott. Men när stunden väl kommer går allt så fort och sedan är det över. Då får man vänta igen. Men vet du vad, Anna?
Nej, vadå?
Jag skulle ge allt för den där lilla stunden. Man lever på dem, minns dem en och en. Lyckan blir aldrig för mycket. Den blir bara för lite när man inte ser hur mycket man redan har fått.
Sannerligen! Minns du när vi letade efter lyckans fågel?
Är klart jag gör! Ylva skrattade. Jag hade ont i baken en vecka efteråt; mamma blev så orolig att pappa fick ta till skärp.
Det var tider! Men vet du vad, Ylva?
Vad då?
Jag tror att vi ändå lyckades fånga fågeln där och då, fast vi inte märkte det. Den har följt oss hela livet. Annars, hur ska man förklara att vi fått allt det där som andra bara ber om? Familj, fina män, fina barn och barnbarn Nog är vi lyckliga?
Du har rätt! Vi borde tacka vår fågel för att den strött ut sina fjädrar så att vi och alla dem vi älskar fått känna lycka.
Livet lär oss att sann lycka inte ligger i jakten på en magisk fågel, utan i att se, ta emot och vårda det vi redan har kärleken, närheten, och de små ögonblicken tillsammans. Det är den största lyckan av alla.
