Fågeln
Valborg! Vad dröjer du så länge?! Jag sitter här och väntar! Kom nu och sätt dig! Annika, Valborgs granne från trappuppgången, skruvade på sig på bänken under körsbärsträdet för att göra det mer bekvämt.
Men vilken kväll det är! Varför sitta inne? Där finns bara TV:n och katten Mysan. Tristessen själv! Men på gården våren är redan här! Det är egentligen fortfarande bara april, men luften är varm. Till och med körsbärsträdet som Annikas make, Stig, planterade för länge sen under deras fönster har nu vaknat och står fullt i blom. Och bänken under trädet, den som Stig också byggde, är redo för småprat och kvällens traditionella tjejsnack. Om barnen, om krämpor, om livet och om kärleken.
Vad annat pratar kvinnor om? Och även om de känt varandra hela sina liv, finns det alltid något nytt som kommer upp för samtal. Barnen växer, krämporna blir fler, och kärleken… Kärlek finns det alltid för lite av. Därför hoppas man varje gång på något litet avslöjande, lyssnar med öppna öron och håller andan, vill veta hur det känns att vara älskad. Bara att lyssna gör livet lite lättare. Även om det är tyst och tomt i ens eget hjärta bara någon har kärlek, så har den inte lämnat världen helt. Den finns kvar. Lyser, värmer, ger liv…
Annika Andersson, kallad Anki av grannarna och väninnorna, har känt sin granne Valborg längre än hon minns sitt eget liv. De har bott dörr i dörr på samma våning i mer än ett halvt sekel, mer än femtio år. När de var små stängde mammorna inte ens dörrarna varför låsa när man ändå bara sprang emellan varandras lägenheter hela dagarna? Det var alltid någonstans barnen var och lekte. Sen blev det förstås lås även där. Det var efter att både Annika och Valborg försvann ut på jakt efter lyckan.
De var sex år då.
Annikas mormor kom och hälsade på och berättade för flickorna att det viktigaste i livet är att fånga lyckofågeln och hålla den kvar. Då ordnar sig allt, livet blir lätt och alla runtomkring mår bra.
Om livet förstod de inte så mycket, men alla runtomkring glömde de inte. Vem vill inte att mamma och pappa ska leva i harmoni? Så de bestämde sig för att leta efter den där fågeln.
Jag vet var den bor! Anki sa att lyckofågeln bodde i huset bredvid, hos en gubbe med raspig röst som ibland tog ut sin exotiska fågel på gården. Den var stor och färgglad och skrek på ett märkligt sätt. Tjejerna var helt säkra lyckofågeln! För aldrig hade de sett liknande på Skansen när de varit där på helgen.
De förberedde sig noggrant för expeditionen.
På Annikas balkong hittade de en gammal bur där hennes mormor brukade ha en kanin med sig från landet. Fågeln behöver ju en bur? Man kan ju inte hålla den i svansen hela tiden man blir trött i armarna, och då orkar man ju inte ens hålla i den glass som de säkert skulle få så fort lyckan kom till dem.
De packade ner bröd och kex, för vem vet vad en lyckofågel gillar? Valborg lade till en karamell också efter en stunds funderande. Choklad tycker ju alla om! Tänk om inte fågeln vill ha bara bröd!
De skyndade sig inte. Det var en seriös sak! Annikas mormor hade hunnit åka hem och lovat att ta dit sitt barnbarn hela sommaren. Föräldrarna hade börjat packa för semester tillsammans med grannarnas familj, alla i samma bil för att spara pengar. Det var ju bara två timmar ner till havet. Knappt man hann somna innan de var framme. Och där ett gammalt men stabilt hyrhus, stor gård med gungor. Havet ett stenkast bort. Paradiset!
Anki längtade förstås både till mormor och till havet.
Men hon tyckte synd om sin vän. Valborg hade ingen mormor. Hur kan ett barn vara utan mormor? Vem skulle nu skämma bort Valborg i smyg, berätta långa sagor på kvällarna, eller virka en fin solhatt?
Anki tänkte bara vi fångar lyckofågeln, så får även Valborg en mormor. Kanske till och med från samma by som hennes egen. Då behöver de inte heller skiljas åt under sommaren.
Dagen före havsresan ropade de till sina mammor att de gick till varann och smet ut. Dörren drog de igen tyst så den inte slog i korsdraget, fnittrade åt varandra och smög nedför trappan.
Sin gård, grannens snart var de utanför det grå huset. Fågelns hus.
Men ute var det tyst och tomt. Solen brände, ingen var där alla var redan inne eller på jobbet.
De såg på varandra. Hur skulle de hitta lyckofågeln nu? Inte ens någon att fråga. Valborg putade redan med läpparna, beredd att börja gråta. Men Anki, hon gråter inte i onödan. Det måste göras! Annars grusas alla deras drömmar om glass, randiga klänningar och om Valborgs framtida mormor. Föräldrarna skulle börja bråka igen om flickorna inte hittade lyckofågeln!
Varför just en olycksfågel? För hade det varit en snäll fågel hade den väl suttit på trädet utanför porten nu och varit lätt att hitta! Men icke.
Anki sneglade runt, tog Valborg i handen och promenerade rakt mot porten. Ingen idé att stå där och glo! De knackade på första bästa dörr.
Så många lägenheter Och det här var bara en port! Vissa öppnade inte ingen hemma, såklart. Någon gubbe skällde på dem för att de busade.
Men Annika och Valborg fortsatte, knockade på dörrar där de inte nådde ringklockan.
Var bor Lyckofågeln?
Vad är det för fel på vuxna? De kunde väl svara rakt upp? Nej, det skreks och viftades med händer och någon hotade till och med att dra dem i örat. Från en grön dörr blev de så rädda för tanten att de sprang därifrån och aldrig skulle knacka där igen. Lyckofågeln kunde inte bo hos sådana griniga människor.
Bara på en enda dörr hade de tur. En pojke, någon år äldre, öppnade och ryckte på axlarna:
Kom in!
Någon fågel såg de inte, men där fanns allt möjligt annat, så spännande att Annika och Valborg helt glömde tiden och anledningen till varför de kom.
De beundrade hemska masker på väggen, höll stora snäckor mot örat havet brusade i dem. De tittade på en stor skeppsmodell med riktiga segel och små gubbar i riggen.
Jag och pappa byggde den. Heliga Anna.
Åh! Som jag! Anki drog snabbt undan fingret från seglet och log.
Heter du Anna? Vackert namn! Det heter min mamma också.
Var är din mamma?
På jobbet. Hon kommer snart. Men varför är ni ute själva? Blir ni inte arga på er?
Då plötsligt kom flickorna ihåg fågeln, och att det är försent de borde redan ha gått hem till middagen innan de började saknas och mamman blev arg.
Valle! Vi springer!
Anki tog väninnan i handen, glömde buren och rusade mot dörren.
Vänta! Pojken hann ifatt dem. Här!
Fjädrarna var så vackra att flickorna bara stod där, förstummade, vågade knappt röra dem.
Vad är det?
Påfågelfjädrar! Min mamma jobbar på Skansen. Ta dem, ni får!
Tyst tog de emot de lätta fjädrarna och rusade lyckliga hem.
Där väntade ovädret.
Mödrarna, med gråten i halsen, sprang över gården och ropade på sina döttrar. Fäderna stod nervösa vid porten, rökandes, väntade på polisen som förbjudit dem att gå därifrån förrän han sagt vad som skulle göras.
När flickorna dök upp, sjönk Valborgs mamma ihop rakt på sandlådan.
Hittade er till sist…
Sen kom allt: tårar, kramar, kyssar och skäll. Tur att föräldrarna inte hade tid för någon längre utskällning.
Några dagar senare satt de på gungan i trädgården till semesterhuset. Gungade, försökte hitta en bekväm plats, viskade till varandra:
Vet du Val, vi behöver ingen lyckofågel.
Varför inte?
För mormor sa att lycka är när man blir älskad.
Och?
Om vi inte var älskade hade de väl inte gråtit så när vi försvann? Eller varit rädda att vi skulle försvinna för alltid? Visst?
Visst
Då är vi lyckliga ändå, eller hur?
Jag vet inte.
Jag vet!
Men föräldrarna då?
När bråkade de senast på de här två dagarna?
Inte alls…
De kan alltså låta bli att bråka. Men det vill de bara inte. Och ingen fågel kan hjälpa dem. Förstår du?
Aha…
Den sommaren blev den bästa i deras gemensamma barndom.
Annika har alltid varit glad över att ha någon att dela minnena med. Valborg har alltid haft bättre minne än Annika. Kanske för att hon är lugnare?
Annika är rastlös, som kvicksilver ständigt på språng. Valborg går långsamt, funderar och memorerar allt hon varit med om som om det var igår.
Annika kände inte igen sin blivande man när de träffades, trots att de dejtade i över en månad, tills hon kom hem till honom.
Heliga Anna
Skeppet stod på samma plats som när två små flickor förundrades över det. Nu var flickorna vuxna, 23 år, och Valborg var redan gift. Men Annika förvandlades till den där lilla flickan igen, livrädd att råka förstöra någon del av skeppet.
Efter bröllopet tog hon fram påfågelfjädern som hon gömt i sin favoritbok alla år och visade sin man.
Kommer du ihåg?
Sen skrattade de åt makens försök att minnas det som skett så länge sedan.
Och de fick sitt liv tillsammans, nästan trettio år av glädje och bekymmer, dotterns första steg och sedan sonen. Sjukdom som Stig besegrade, höll Annikas hand medan framtiden tveksamt väntade utanför deras dörr. Och så kom dagen då tiden stod stilla och Annika slutade andas, för när luften och livet gick med Stig visste hon inte längre hur man gjorde. Valborg var där, tappade inte fattning, ruskade om vännen, fick henne att gå vidare:
Håll ut, Anki! Tänk på barnen
Så Annika klarade sig. Lyckan fanns kvar, om än inte hel men ändå. Och även om barnen är vuxna, är det fel att förlora både mamma och pappa samtidigt.
Som mormor brukade säga:
Så länge någon står mellan barnet och himlen, är barnet inte föräldralöst. Ett lyckligt barn…
Hon hade rätt! Så Annika levde för barnen och barnbarnen. Även om de så småningom flyttade ut, vet Annika att hon är behövd och älskad. Hon kan resa på besök med presenter, både till sonen i Malmö och till dottern i Uppsala. Eller vänta på sommarlovet, då huset fylls med barnbarn och det blir liv och rörelse igen. Och den stora sängen är aldrig tom på natten. Den äldsta barnbarnet smyger till slut också ner bland de andra, för att lyssna på sagor hon redan kan utantill.
Då kommer åter lugnet över hjärtat. Glädjen kommer tillbaka. En tyst, lätt glädje som en fjäder, kanske inte lika vacker som den hennes man en gång gav, men minst lika viktig.
Alla har det inte så. Det är tur, som hon och Valborg. De fångade visst aldrig den där lyckofågeln, men de tappade inte bort lyckan heller. De lärde sig tidigt vad det betyder för en kvinna. Så länge barnen är friska, ordnar sig allt annat.
Valborg ville ha och kämpade för sitt. Hon kunde ha blivit barnlös. Hon och Anton fick inga egna. Men deras kärlek var ett mysterium för alla omkring dem alltid tillsammans, aldrig trötta på varandra, saknade varann efter några timmar. Svärmor Maria var den enda som tog emot Valborg direkt. Systerdöttrarna försökte jämt lägga sig i, men Maria, snäll och mjuk, lät sig inte påverkas. Bara tårar när det blev för mycket.
Alla bodde nära. När Antons mamma sålde sin lägenhet och flyttade nära sonen, blev det ett herrans liv för döttrarna. Men Maria köpte en egen liten två, för att inte trängas. Planerna för Valborg och Anton visste hon redan om, men sa inget till någon.
Hon hade eget erfarenhet med tre barn och en make som valt en ny kärlek. Maria vägrade bli en i ett harem, men kände sig levande igen. Tackw Valborg. Hon hjälpte Maria hitta ny mening. Det var också hon som hjälpte Valborg ta hand om sitt framtida barn.
När Valborg och Anton tog hem en liten pojke, Pavle, visste svärmor hur släkten skulle reagera. Ingen frågade. Och när Valborgs svägerskor försökte tuffa till sig, visste de att Maria i så fall snabbt skulle sätta ner foten.
Så de levde. Valborg med make och sonen, Annika med sin familj.
Barnen växte upp som syskon, sprang mellan lägenheterna och grannarna gladdes.
När Stig lämnade denna värld, blev tomheten stor för Annika. Sen förlorade Valborg sin make Anton, plötsligt och oväntat. Då var det Annikas tur att hjälpa påminna om sonen, svärmodern Maria, peppa livsglädjen tillbaka.
Pavle, Valborgs son, växte upp, blev officer, flackar runt mellan garnisonerna men besöker mamma så ofta som går. Vännen Svetlana blev hans fru, och tog med sin son från ett tidigare förhållande. Valborg tog emot honom: Kom hit, jag är din mormor Valborg! Vill du ha en kaka? Ska vi titta under granen kanske tomten lämnat paket?
Mammor behöver inte mycket för att mjukas upp. Ta hand om hennes barn och få hennes hjärta i gengäld.
Nu räknar Valborg alla barnbarn inklusive det äldsta, för även om han inte är biologisk, är han hennes första.
Val, när far vi till fritidshuset? Det är dags nu när det blivit varmt! Anki böjde huvudet för att spana upp i körsbärsblomningen ovanför sig.
Till helgen. Vi tvättar fönstren först.
Just ja! Påsk tidig i år, jag hade glömt! Dags att fixa huset inför det, va?
Ja. Mina kommer på besök någon dag. Det är på väg till Stockholm, stannar bara över helgen. Äldsta ska kolla universitet. Sen kanske de lämnar de små hos mig några veckor. Vi har inte bestämt än. Och dina?
Kommer inte förrän till sommaren. Skolan är inte slut än. Får vänta!
Bara en och en halv månad!
Det känns som evigheter…
Det är alltid så när man längtar efter något bra. Tiden sneglar fram! Och så, när det väl händer, är det som en sekund, en varm glimt. Sen är det slut igen. Men vet du, Anki…
Vad?
För den där sekunden skulle jag ge allt. För även om den är kort så lever man på den. Lyckan är så. Den är inte stor och ståtlig, bara svår att uppfatta ibland.
Sant! Kommer du ihåg när vi letade efter lyckofågeln?
Klart jag gör! Valborg skrattade, lade armarna över sin breda bröstkorg. Jag kunde inte sitta på en vecka sen, mamma blev så orolig att pappa tyckte vi skulle få oss en läxa. Men du var precis lika busig!
Det var tider! Men vet du vad, Valle?
Vad?
Jag tror vi fångade lyckofågeln den där dagen ändå. Utan att ens märka det. Den har flugit med oss hela livet. Annars skulle vi aldrig haft allt det där som andra bara ber om men aldrig får. Familjerna, männen, fina barn, barnbarn… Låter det inte som lycka?
Det gör det. Och vi får tacka vår lilla lyckofågel. Hoppas den flaxar till lite till så lycka också kommer till dem vi älskarEn svag vind drog genom gården och körsbärsblom svepte ned som bleka snöflingor över bänken, i håret på Annika och Valborg. Anki kisade mot gryningen i blommans vita moln.
Vet du, sa hon lågt, ibland tänker jag att det är Stig däruppe, som skakar trädet lite grann. Bara för att säga hej.
Valborg skrattade till, men tårarna samlades smått i ögonvrån.
Det tror jag också. Och min Anton med. De är säkert där, och skickar skimret över oss. Kanske letar de lyckofågeln åt oss också, eller matar den, så vi slipper springa efter den mer.
De satt där tysta en stund, medan solen sänkte sig över taknocken, och skuggan från blommorna dansade på deras händer. Ljudet av barns skratt hördes någonstans längre bort, bland trädgårdens buskar. Allting kändes lätt igen, som för länge sedan då de sprungit barfota på samma gårds grus.
Du, Valle? viskade Annika. Lova att vi alltid fortsätter leta, även om vi redan har fångat den. Lyckan är väl som ett körsbärsblom vackrast när man vet hur lätt det faller.
Valborg nickade, la armen om sin väns axlar och lutade huvudet mot henne.
Jag lovar, Anki. Och varje gång det blommar på nytt, kommer lyckofågeln tillbaka till oss. Bara vi kommer ihåg att sätta oss på bänken tillsammans.
Då, i skymningen, flög en liten fågel plötsligt högt över dem och landade mitt ibland blommorna. Den sjöng sin lilla sång varken ovanlig eller märkvärdig, men så vackert enkel att allting stannade för ett ögonblick.
Två kvinnor satt kvar länge den kvällen. Och när de till sist reste sig, föll en fjäder sakta ner i Annika knä; tunn, silverskimrande, nästan viktlös. Hon lyfte den varsamt, log och gav den till Valborg.
En ny lyckofjäder, sa hon. Tillsammans blir det alltid fler.
Så bröt de upp, med hjärtan fulla av tacksamhet, varsamt burna av minnen och av allt det där som aldrig syns men ändå blir kvar, som fågelsång eller doften av körsbärsblom. Och luften vilade lätt omkring dem, fylld av den slags tysta lycka som aldrig riktigt går förlorad.
