Leonid vägrade envist tro att Irina var hans dotter. Vera, hans fru, jobbade i matbutik, och det gick rykten om att hon ofta smög undan med andra män i lagret. Därför tvivlade Leonid på att lilla Irina verkligen var hans egen, och han fäste sig aldrig vid barnen. Endast morfar hjälpte sitt barnbarn och testamenterade huset till henne. Det var bara morfar som älskade lilla Irina Som liten var Irina ofta sjuklig och späd; “Ingen i vår släkt är så liten,” brukade Leonid säga. Med tiden svalnade även moderns känslor för dottern, påverkad av faderns misstankar. Men en själ älskade Irina av hela sitt hjärta: morfar Matts. Hans hus låg längst bort i byn intill skogen. Han hade arbetat hela livet som skogvaktare och trivdes bäst bland barr och bär. Även efter pensionen gick han ofta ut i skogen, plockade bär och örter och matade vilda djur om vintern. Byborna tyckte han var lite egendomlig, men sökte ändå hans råd och huskurer. Matts fru hade gått bort för länge sedan. Skogen och barnbarnet var allt han hade kvar. När Irina började skolan bodde hon mer hos morfar än hemma. Han lärde henne allt om naturen, örter och botemedel. Irina förstod allt på en gång och sa själv att hon ville hjälpa folk när hon blev stor. Men hennes mamma menade att pengar för studier saknades. Morfar tröstade med att han skulle hjälpa till – i värsta fall sälja kon. Testamenterade huset och en lycklig framtid till barnbarnet Vera, dottern, besökte sällan sin far. Men då sonen förlorat pengar på kortspel i stan och blivit hotad, kom hon ändå för att be om pengar. “Nu passar det plötsligt att komma?” frågade Matts strängt. “Här har du inte visat dig på evigheter.” Han vägrade hjälpa till med skulder, förklarade att han måste spara för barnbarnets skull. Vera blev rasande: “Jag vill aldrig mer se varken dig eller ditt barn!” skrek hon och stormade ut. När Irina kom in på sjuksköterskeutbildning hjälpte bara Matts henne ekonomiskt. Studiebidraget räckte också långt, eftersom Irina var duktig i skolan. Innan hon tog examen blev Matts sjuk. Han berättade att han testamenterat huset till sitt barnbarn. Han sa också att det var viktigt att hålla huset levande, och rådde henne att inte vara rädd för att bo där. “Här finner du också lyckan,” spådde Matts. “Du kommer bli lycklig, lilla hjärtat.” Han visste nog något. Morfar Matts spådom slog in Matts gick bort på hösten. Irina arbetade nu som sjuksköterska på länssjukhuset och åkte ut till huset på helgerna. En vinterdag blev det snöstorm och vägarna snöade igen när Irina var i byn. Plötsligt knackade det på dörren. Där stod en okänd ung man, fastkörd med bilen utanför. Han frågade efter en spade för att gräva sig loss och Irina lånade ut sin. När han fastnade igen bjöd hon in honom på en kopp te medan stormen lugnade sig. Den unge mannen, som hette Stig, bodde också i länscentret och erbjöd sig skjutsa Irina när han skulle tillbaka. Några dagar senare väntade Irina på vägen hem från jobbet. Då dök plötsligt Stig upp, skrattande: “Jag måste säga att ditt örtte har magi i sig – jag ville verkligen träffa dig igen!” De gifte sig aldrig, trots att Stig ville. Men deras kärlek var äkta. När deras förstfödde kom, förvånades personalen på BB över hur en sådan späd kvinna kunde föda en sådan liten jätte! “Vad ska ni kalla pojken?” frågade de. “Han ska heta Matts, efter en mycket fin man,” svarade Irina.

Du vet, jag måste berätta för dig om en familjetragedi som jag ständigt tänker på. Lennart vägrade tro att lilla Elna var hans dotter. Hans fru, Vera, jobbade i mataffären i byn. Det gick rykten om att hon då och då stängde in sig i lagret med främmande män, så Lennart ville aldrig riktigt acceptera att Elna den där nätta lilla flickan verkligen var hans barn. Det satte sig i honom, och han blev ständigt reserverad mot Elna. Egentligen var det bara hennes morfar, gamle Mattias, som visade henne riktig omtanke, och det var också han som sedan lämnade över sitt hus som arv åt Elna.

Morfar Mattias och Elna en fin vänskap, alltså
Som liten var Elna ofta sjuk, ganska bräcklig liksom, och alltid så liten. Lennart brukade säga: Varken i min eller din släkt har vi haft någon sån här liten en. Den där ungen är knappt två äpplen hög! Med åren smittade hans kyla även av sig på Vera, så inte undra på att Elna mest höll sig undan hemma.

Men det var just hos morfar Mattias, ute vid skogsbrynet i sitt lilla hus, som Elna blev mött med värme. Mattias hade jobbat som skogvaktare hela sitt liv, och även som pensionär var han nästan alltid ute i skogen plockade bär, örter och såg till att skogens djur fick mat om vintrarna blev hårda. Mattias betraktades som lite speciell i byn. Folk sa att han ibland kunde säga nånting och så slog det in och så blev de lite vaksamma kring honom. Men till honom gick man om man behövde hjälp mot förkylning med en brygd eller ville köpa lite torkade örter till te.

Mattias förlorade sin fru tidigt, så skogen och barnbarnet Elna blev hans stora tröst. När Elna började på lågstadiet var hon mer hos morfar i skogen än hemma hos sina föräldrar. Mattias lärde henne allt om de helande krafterna i växter och rötter. Och Elna sög i sig kunskapen! När folk frågade vad hon ville bli när hon blev stor, svarade hon alltid: “Jag ska hjälpa människor och läka dem.” Men Vera sa rakt ut att de inte hade råd att lägga pengar på någon utbildning åt Elna. Mattias, däremot, försökte alltid trösta henne. Jag är inte utfattig, det ordnar sig. I värsta fall säljer jag kon, så får du läsa vidare, brukade han säga med ett finurligt leende.

När det verkligen gällde blev huset Elnas och önskan om lycka hennes
Vera dök sällan upp hos sin pappa, men en dag stod hon plötsligt där i dörröppningen. Hennes son Elnas storebror Andreas hade dragit på sig spelskulder inne i Borlänge och blivit misshandlad rejält, hotad till och med, och nu var Vera desperat efter pengar.

“Duger jag först nu, när du behöver hjälp?”, sa Mattias med barsk röst. “Annars har du ju inte satt din fot här på åratal.” Han vägrade stödja dottern: “Jag tänker inte betala Andreas skulder. Jag ska hjälpa Elna få en utbildning.” Då blev Vera heligt förbannad och stormade ut: “Jag vill aldrig se er mer, varken dig eller henne!” Från den dagen var det verkligen klippt.

När Elna blev antagen till sjuksköterskeutbildningen i Falun, var det bara Mattias som hjälpte henne. Föräldrarna gav inte en krona. Men Elna klarade sig faktiskt ändå hon fick högsta betyg och därmed stipendium också.

Strax innan Elna skulle ta examen blev Morfar Mattias sjuk. Han kände nog på sig vad som skulle hända, för han pratade mycket om framtiden. Han berättade för Elna att huset var hennes nu. Hon skulle försöka hitta jobb i stan, men glöm inte huset, sa han alltid. Ett hus lever bara så länge någon håller värmen och själen där inne. Han var noga med att hon skulle elda i kakelugnen varje vinter. Och var inte rädd för att vara ensam här. Ditt öde hittar dig just här, förstår du? Du ska få uppleva riktig lycka här, Elna, lovade han. Det kändes som om han visste något, ändå.

Det Mattias sa slog in
Mattias gick bort på hösten. Elna fick jobb som sjuksköterska på sjukhuset i Mora. På helgerna tog hon tåget eller cyklade ut till huset hon ärvt av Mattias. Hon eldade i spisen när det blev kallt. Mattias hade lagrat ved för halva vintern.

En helg när stormen låg på som värst ville hon ändå inte sitta instängd i sitt hyrda rum i stan. Hon längtade bort, körde ut till huset. På kvällen när snön yrde hörde hon plötsligt någon knacka på dörren. Där utanför stod en ung man, lite stressad och rödblåst om kinderna. “Hej, förlåt! Jag har fastnat med bilen borta vid vägen, har du en spade att låna ut?” frågade han. “Den står vid trappan, ta den du! Behöver du hjälp? sa Elna. Han log till och sa lite skämtsamt: Det vore ju nåt om du försvann i snön här ute när du hjälper mig! Och så gick han ut igen. Men det var hopplöst han kom ingenstans med bilen i snödrivorna.

Elna bjöd in honom på en kopp varmt te istället. Mormors gamla örttéer fanns ju alltid i huset från Mattias. Vill du värma dig lite medan stormen dämpar sig? Han, som hette Stig, tackade ja till slut. De satt där och pratade lääänge, medan det fortsatte yra snö utanför. Han undrade om hon inte var rädd för att bo så nära skogen, men Elna sa att hon älskade det och att det bara var på helgerna, för annars bodde hon i Mora. De kom överens om att, när bussen väl började gå igen, kunde de åka in till stan tillsammans.

Någon dag senare när Elna var på väg hem från jobbet såg hon Stig igen. Han dök bara upp, helt överraskande. Han skojade och sa att det var något magiskt med hennes örtté, för han kunde inte sluta tänka på henne. Det blev inget bröllop för dem Elna ville inte det, Stig försökte övertala henne i början men gav sig. Istället bestämde de sig för att bara leva ihop, och det var en sån där obeskrivlig harmoni och kärlek mellan dem.

När deras första barn föddes blev läkarna nästan förvånade över att lilla, nätta Elna hade fått en så stark och stor pojke. Och när folk frågade vad han skulle heta sa Elna alltid: “Han ska heta Mattias efter min morfar, den bästa människan jag känt.”