Leonid vägrade envist att tro att Irina var hans dotter. Vera, frun, arbetade i den lokala matbutiken. Folk i byn skvallrade ofta om att hon stängde in sig med främmande män ute i lagret, därför litade Leonid inte på att lilla Irina verkligen var hans barn – och han lät sin kyla gå ut över dottern. Den enda som älskade Irina var hennes morfar, gamle Matts, som både hjälpte sitt älskade barnbarn och till slut lämnade henne ett hus i arv. Irina hade bara morfar Matts som sin trygghet Som barn var Irina ofta sjuk och hon var alltid liten och späd. “Ingen av oss har så små barn i släkten”, brukade Leonid säga. “Det här barnet är ju knappt större än en blomkruka.” Omsider spred sig faderns fysisk och känslomässig avstånd även till modern. Men morfar Matts älskade lilla Irina av hela sitt hjärta. Han levde i sitt hus på skogsbrynet, vid byns allra sista utpost. Matts hade varit skogvaktare hela livet och tillbringade fortfarande nästan varje dag ute i naturen. Han plockade bär och medicinalväxter, matade vilda djur på vintrarna och sågs i byn som lite egen, nästan med mystiska krafter – ofta slog hans ord in. Trots att vissa var rädda för honom sökte många hans klokskap och örter. Matts hade för länge sedan blivit änkling; trösten blev naturen och barnbarnet. När Irina började skolan bodde hon mer hos morfar än hemma. Han lärde henne allt om växter och deras magi. Hon var lättlärd, och när folk frågade vad hon ville bli, svarade hon: “Jag ska hjälpa sjuka människor.” Men mamman sa att det inte fanns pengar till utbildning; morfar tröstade och lovade stöd, att han till och med kunde sälja kon om det behövdes. Han testamenterade sitt hus – och lyckan – till barnbarnet Dottern Vera syntes sällan hos fadern, men plötsligt en dag dök hon upp – sonen hade spelat bort pengar på kort i stan, blivit slagen och nu krävdes pengar snarast. “Nu när ni har problem kan du plötsligt besöka mig?”, frågade Matts strängt. “Du har glömt mig i åratal.” Han nekade sin dotter hjälp. “Jag tänker inte lösa Andres skulder, jag måste hjälpa Irina.” Vera blev rasande. “Jag vill aldrig se er igen, jag har varken far eller dotter!” skrek hon och rusade ut. När Irina började på vårdgymnasiet fick hon varken pengar eller stöd från föräldrarna – bara Matts stöttade och Irina fixade resten med stipendium, när hon klarade sig så bra i skolan. Matts insjuknade före Irinas examensdag. Han kände att slutet var nära, berättade att huset var testamenterat till Irina. Han bad henne hitta arbete i staden men aldrig glömma huset hemma. “Ett hus lever så länge det finns mänskligt liv i det. Elda i spisen om vintern. Var inte rädd, här hittar livet dig. Du ska bli lycklig, min flicka.” Han visste nog något. Matts förutsägelse slog in Matts gick bort om hösten. Irina började arbeta som undersköterska på regionalsjukhuset, men åkte varje helg till morfars hus, eldade i spisen som han hade fyllt med ved för lång tid och trivdes bättre än i stan, där hon hyrde ett rum hos en äldre släkting till en studiekamrat. En kväll när Irina kom till byn drog en snöstorm in. Nästa morgon hördes det knacka på dörren – där stod en okänd ung man: “Hej, min bil har kört fast utanför ert hus, har ni en spade?” “Den står vid trappan, vill du ha hjälp?” sa Irina. Mannen log åt Irinas spädhet: “Inte ska du bli insnöad för min skull.” Han grävde fram bilen men fastnade igen, och Irina bjöd då in honom på te. Snart satt han i köket och undrade: “Är du inte rädd att bo ensam här vid skogen?” Irina förklarade att hon jobbade inne i stan och bara kom hit över helger, att bussen kanske uteblir i ovädret. Mannen, som hette Stellan, behövde själv till centrum och erbjöd skjuts. Irina tackade ja. Nästa gång hon var ute och gick dök Stellan upp: “Ditt örtte verkar ha magi – jag ville bara träffa dig igen, och kanske få en kopp till?” Det blev ingen bröllopsfest. Irina ville inte, Stellan gav upp – men kärleken var sann på riktigt. Hon insåg att män faktiskt kan bära sina fruar på riktigt. När Irinas första barn föddes, blev barnmorskorna förvånade: “Hur kan en så liten kvinna fått en sådan jätte till pojke?” Irina svarade: “Han ska heta Matts, efter en väldigt god människa.”

Jag minns fortfarande hur pappa, Lennart, aldrig trodde att jag, Sigrid, verkligen var hans dotter. Mamma, Birgitta, jobbade i ICA-butiken i byn. Det viskades om att hon ofta blev kvar extra länge i lagret tillsammans med andra män, och ryktet spreds snabbt mellan grannarna. Därför kunde pappa inte tro att lilla jag, Sigrid, faktiskt var hans barn. Han ogillade mig från början. Endast morfar, Folke, brydde sig om mig och till slut lämnade han huset till mig i testamente.

Endast morfar älskade mig
Som liten var jag ofta sjuk. Svag och späd, växte jag dåligt. “Det finns ingen sådan liten person varken hos mig eller Birgitta,” brukade pappa Lennart säga. “Den där ungen är inte större än en smörgås.” Med tiden smittade hans kyla även av sig på mamma.

Den enda som verkligen älskade mig var morfar Folke. Han bodde i sitt gamla hus längst ut på vägen mot skogen. Folke hade jobbat som skogvaktare hela livet. Även efter pensionen gick han nästan dagligen till skogen för att plocka bär och örter. På vintern matade han de vilda djuren. Byborna tyckte att han var lite besynnerlig och hade respekt för honom ibland sa han något som faktiskt blev sant. Trots det kom folk till honom för hjälp med örtmedicin och avkok.

Morfar hade begravt mormor för länge sedan. Han fann tröst i skogen och i sitt lilla barnbarn. När jag började grundskolan bodde jag oftare hos morfar än hemma. Han lärde mig om alla möjliga örter och rötter. Lärandet kom lätt för mig, och när folk frågade vad jag ville bli, svarade jag alltid: “Jag ska hjälpa sjuka människor.” Men mamma sa att hon inte hade pengar till min utbildning. Morfar tröstade mig och försäkrade att han, om det behövdes, till och med skulle sälja kon.

Han lämnade huset till sitt älskade barnbarn
Mamma Birgitta hälsade sällan på morfar, men en dag stod hon plötsligt på trappan till hans hus. Hennes son, min halvbror Erik, hade förlorat pengar på poker i Göteborg och blivit hotad. Han var tvungen att snabbt betala tillbaka.

“Nu, när det verkligen bränner, passar det att komma till mig?” frågade Folke strängt. “Du har inte satt din fot här på flera år!” Han vägrade att hjälpa henne: “Jag tänker inte betala Eriks skulder. Jag måste sätta undan pengar till Sigrid för studier.”

Birgitta blev rasande och skrek: “Jag vill aldrig mer se er! Nu har jag varken far eller dotter!” och stormade ut ur huset. När jag började vårdgymnasiet i Stockholm hjälpte varken mamma eller pappa mig med en enda krona. Bara morfar fanns där. Hjälpen kom också från min studiebidrag, eftersom jag hade bra betyg.

Strax före slutexamen blev Folke sjuk. Han kände att hans dagar var räknade och meddelade att huset nu var mitt. Han bad mig att skapa ett liv i stan men glömma inte huset här, för ett hem lever så länge någon finns kvar där. Elden måste tändas även på vintern. “Var inte rädd att sova ensam här. Här kommer din lycka att möta dig,” lovade Folke. Han visste nog något som jag själv ännu inte förstod.

Morfar Folkes profetia uppfylldes
När hösten kom gick Folke bort. Jag fick arbete som undersköterska på länssjukhuset. På helgerna reste jag till huset och tände eld i spisen. Morfar hade huggit ved så det räckte länge. Vädret lovade snöstorm, men jag hade två lediga dagar och ville inte vara kvar på det dunkla rummet jag hyrde hos en gammal släkting till en vän från skolan.

Jag kom fram till byn en kväll. Under natten drog ett kraftigt snöoväder in, och på morgonen låg hela vägen igenplogad av snön. När det knackade på dörren blev jag först lite rädd. Där ute stod en okänd ung man. “God morgon. Jag har fastnat med min bil tvärs över gatan. Har du en spade?” frågade han. “Den står vid farstukvisten, ta den gärna. Vill du ha hjälp?” sa jag. Han log lite snett mot min lilla gestalt och skämtade: “Nej, det hade bara slutat med att även du blivit insnöad.”

Mannen var rask med spaden. Bilen startade, men kom inte långt innan han återgick till att skotta. Jag bjöd in honom på varmt te, och det kändes som att snöstormen snart skulle ge sig, så folk skulle börja köra på vägen igen.

Mannen, som hette Sture, följde med in i huset. “Är du inte rädd att bo här ensam vid skogskanten?” sa han. Jag förklarade att jag bara var här på helgen och annars arbetade i stan. Jag undrade hur jag skulle ta mig tillbaka om bussen inte gick. Sture, som också bodde i samma kommun, erbjöd skjuts. Jag tackade ja.

En dag efter jobbet tog jag en promenad hem, och där väntade Sture utanför porten. “Du måste ha magiska örter i ditt te,” skojade han. “Jag ville bara se dig igen, och kanske få en kopp till.”

Vi gifte oss aldrig. Jag ville inte. Sture tjatade ett tag men gav sedan upp. Istället fick vi en äkta kärlek mellan oss. Plötsligt förstod jag att det som står i böcker om att män bär sina kvinnor på händerna faktiskt kan vara sant. När vår son föddes undrade barnmorskorna hur denna lilla kvinna lyckats föda en riktig krabat! När de frågade om namn svarade jag: “Han ska heta Folke till minne av den allra bästa människan jag känt.”