20241201
Kära dagbok,
Julen närmar sig och jag kan knappt bärga mig. Detta blir mitt 43:e nyår, och varje gång känns det som om jag åter blir ett litet barn som doftar mandarin och hör tomtens bjällror. Min väninna Majken, som bor ensam i en mysig lägenhet i Malmö, har snart fyllt ett år sedan hon flyttade från sitt hem på östkusten. Hon gifte sig snabbt, flyttade med sin man till en liten kuststad vid Östersjön där hans föräldrar driver ett familjehotell, och de har sedan startat ett liknande företag själva. Jag är glad för Majkens skull.
På jobbet pratade hon med min kollega Lena om hur nyårsfirandet får fram saker som aldrig skulle kunna ske någon annan dag.
Åh, Majken, du är verkligen en drömmare, sade Lena. Du är inte längre sjutton år, men du svävar fortfarande bland molnen och väntar på något magiskt.
Självklart, svarade Majken. Romantiken är ju fortfarande här
Det är elva år sedan Majken förlorade sin man Rasmus i en bilolycka. Hon uppfostrade sin dotter ensam och hade inte längre drömt om ett nytt lyckligt förhållande. Trots sorgen hade hon känt sig lycklig med honom; de älskade varandra djupt.
Majken, du ska inte vara ensam, du är vacker och snäll, du förtjänar att göra någon glad, påminde Lena.
Jag vet inte, Lena. Alla män påminner mig bara om Rasmus, och jag tror inte att det finns någon mer som han, svarade Majken.
Det var två månader kvar till nyår när Majken oväntat mötte den långa, smala blondinen Ivar med blå ögon i en liten kafé under lunchrasten. De knuffade varandra vid kassan, och ett oförklarligt pirr sprang genom hennes kropp, så att hon kände sig lite varm. Allt berodde på hans mjuka blick som fick henne att drunkna i den.
Herregud, när har jag sist känt så här? tänkte hon för en sekund och sedan försvann tanken.
Majken satte sig med sin bricka vid ett bord och såg Ivar gå fram till henne.
Stör jag? log han.
Nej, svarade hon och tänkte att hans leende var förtjusande.
Jag heter Ivar, och du?
Majken, svarade hon och kände kinderna rodna igen.
De två började prata, först lite stelt, men snart gled samtalet naturligt, som om de känt varandra i årtionden. De hade mycket gemensamt, verkade befinna sig på samma våglängd och förstod varandra utan många ord. Så gick en och en halv månad. De åt lunch tillsammans ofta, promenerade på kvällarna, och Majken kände sig återigen som en kvinna med en särskild charm. Hennes långa ljusbruna hår, som föll strax under axlarna, fick många beundra henne. Hon ogillade korta frisyrer, för hon ansåg att om Gud gett henne så vackert hår, så skulle hon vårda det.
Det var länge sedan hennes hjärta bultat på riktigt, fram tills Ivar dök upp. Efter college hade hon gift sig med Rasmus, jobbat som bokförare på ett stort industriföretag, och levt i harmoni med sin man tills den tragiska dagen när han omkom.
Ivar föreslog ofta promenader, och Majken tackade ja. Hon älskade vintern, även om snön täckte träden och kylan hindrade långa stunder ute inget kunde stoppa dem från att mötas i den lyckliga stund som var på väg.
En dag, mitt i en paus på jobbet, sa Majken till Lena:
Jag är så lycklig. Ivar är precis den man jag drömt om. Jag kan knappt tro att Gud återigen har gett mig lycka.
Lena svarade att hon också ville se Majken blomstra igen, eftersom hon själv var nöjd med sin egen partner, Sune. Plötsligt försvann Ivar utan att ringa eller förklara sig. Majken blev förkrossad, och Lena försökte trösta:
Det händer ibland. Vem vet vad som kan ha inträffat i hans liv?
Majken insisterade på att ringa, men fick bara upptaget svar. Hon började tvivla på att Ivar någonsin skulle återvända.
Du måste tro och vänta, jag är säker på att han kommer tillbaka, sade Lena.
Veckorna gick utan att Ivar dök upp. Majken och Lena gick på shopping för att hitta unika priser till årets julfest, men Majken grät ofta i kudden på kvällen.
När nyårsafton kom var stämningen på kontoret i full blom glögg och sillbord, musik som vibrerade i hela lokalen. Alla dansade, men Majken log bara för att dölja sin sorg och stirrade på sin telefon i hopp om ett samtal.
Efter kvällen gick hon hem, utan att ha sett sin dotter Elise, som hade ringt och bjudit in henne att fira nyår tillsammans. Majken svarade att hon skulle komma.
Klockan sju på nyårsafton stod hon i trappan och väntade på sina föräldrar när dörrklockan ringde. Dörren öppnades och där stod ingen annan än Jultomten, klädd i sin röda dräkt, med ett litet rött paket i handen.
God kväll, kära Majken, sade han med en djup röst och räckte fram paketet. Inuti låg en guldring.
Majken var förvånad.
Vem skickar den? frågade hon.
Jultomten nickade och plötsligt klev Ivar in, leende, med en bukett rosor i handen.
Här är den, Majken, sa han och satte ringen på hennes finger. Jag har varit borta på en resa för att rädda min mor efter en allvarlig olycka. Telefonen föll ur min hand på planet, så jag kunde inte nå dig. Jag ville ändå fira nyår med dig.
De kramade varandra, och Jultomten uttalade en välsignelse över dem innan han försvann i natten.
Senare satt vi med mina föräldrar kring ett dukat bord, granen lyste med levande ljus och vi skålade med bubblande mousserande vin. Jag såg hur glädjen spreds i Majkens ögon, och jag insåg hur mycket kärlek och förlåtelse kan förändra ett liv.
Denna nyårsafton lärde mig att även när mörka moln samlar sig, finns det alltid en gnista av hopp som kan tända en ny början. Jag måste minnas att ha tålamod, låta tiden göra sitt, och låta hjärtat leda vägen.
Ett år av väntan kan leda till ett liv fyllt av ljus. Så slutar dagens reflektion.
