Fredagen förra veckan åkte jag och min fru till hennes föräldrars hus i Västerås för en familjemiddag. Det var där missförståndet började.
Allting började som vanligt. Vi satt samlade runt matbordet och pratade om allt möjligt. Men på något sätt gled samtalet in på att jag borde byta jobb, ett ämne som min fru tog upp.
Det var inte helt ogrundat, om jag ska vara ärlig. På sistone har snacket gått om att bygga en bastu vid mina föräldrars sommarstuga utanför Uppsala. Vi har länge velat göra det, och nu i år tycker min fru att det är dags att sluta skjuta upp planerna.
Vi tänkte även köpa en ny bil inför vintern. Och i sommar drömde vi om att åka till Gotland vi har inte varit där på tre år. Problemet är att jag är den enda som jobbar i vår familj just nu.
Jag har egentligen varit nöjd med det. Men företaget jag jobbar för har haft det tufft vissa har fått gå och de som är kvar har fått sänkt lön på obestämd tid.
Så jag förklarade att vi har lite sparade pengar, men att de bara räcker till en enklare Gotlandsresa och, om priserna inte stiger, kanske till den mest grundläggande bilmodellen vi kollat på.
Min fru ville dock hellre prioritera bastun vid hennes föräldrars stuga framför våra planer. Jag kunde inte acceptera det, och kvällen slutade med att hon kallade mig lat och påstod att jag inte ens vill försöka hitta nytt jobb så att familjen kan få pengar till allt.
Vid matbordet upprepades samma samtal. Jag tappade humöret och sa uppriktigt till min fru att hennes föräldrar redan får stor hjälp av oss varje månad. I ilska sa jag att hela middagen typ gick på min bekostnad.
Jag borde inte ha sagt så, men där och då var det svårt att stoppa mig. Smakade på den sura soppan i tallriken samtidigt som min fru började sitt känslosamma tal. Hon var så sårad att jag fick höra saker om mig själv som jag aldrig hört förut. Jag lyssnade inte länge utan reste mig och gick hem utan att säga ett ord.
Väl hemma samlade jag ihop min frus saker och tog dem till hennes föräldrar. Jag tycker inte att man ska behöva ha sådana diskussioner eller bete sig så här, speciellt inte med någon man delar sitt liv med. Nu sitter jag här hemma och tankarna är överallt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu.
