Kära dagbok,
Idag hände något som fick mig att fundera ordentligt på vårt hem. Vi bor i en riktigt fin lägenhet i Solna, en trerummalägenhet som jag ärvt av min mamma. Alla tre rummen är separata, utan någon intern förbindelse. Det rymliga entréhålet, den egna toaletten och badrummet, det lilla köket med den enorma balkongen allt känns som en perfekt kombination för mig och min dotter, Alva. Vi har var sitt rum och ett stort vardagsrum där vi kan slappna av. Vi är helt nöjda och har inga planer på att flytta inom den närmaste framtiden.
När jag gick ner till trapphuset på morgonen hörde jag en bekant röst. Det var vår granne, Lennart Svensson, som stod på gatan och verkade tro att vi redan hade kommit överens om allt. Han började med en bestämd ton:
Så, du lever ju med din dotter, eller hur? Varför flyttar du inte in hos mig och jag hos dig? Vi har ett tvårum, det räcker väl för dig! Varför skulle du behöva en trerummalägenhet? Tänk efter. Två rum är mer än nog för två personer. Och oroa dig inte för att vår lägenhet är liten vi har gott om plats! Vi har länge sökt en större bostad, men erbjudandena är knappa. Er lägenhet är precis vad vi behöver, och vi kan betala mer i kronor.
Jag lyssnade uppmärksamt på Lennart, så uppmärksamt att jag till och med avbröt när han började prata om hur vi skulle komma överens. Jag undrade om han redan hade bestämt sig för vad som skulle hända med mig och Alva och att jag bara skulle flytta in i deras lilla lägenhet. Det kändes som ett skämt.
Jag tror du skämtar. Om du menar allvar, varifrån får du idén att vi skulle vilja flytta till en mindre bostad? Tror du att jag är beredd att lämna min rymliga trerummalägenhet för en som snarare liknar en plåtdosa? Om jag någonsin överväger att byta, så är det inte mot en sådan. Och vad menar du med tillräckligt för två? Jag har ingen avsikt att byta.
Lennart mumlade något om att de bara ville det bästa för alla, att vi skulle bo i varandras lägenheter så att alla skulle känna sig hemma. Han verkade tro att vi inte förstod vad som var bra för oss.
Vi är fortfarande kvar i vår lägenhet. Lennart och hans familj har slutat hälsa på mig. Det verkar som om mitt bestämt nej har sårat dem djupt.
Det är märkligt hur snabbt en enkel idé kan väcka så mycket känsla. Jag är tacksam för vårt hem och för att vi får bo tillsammans, men samtidigt lär jag mig att stå fast vid det som känns rätt för mig och Alva.
Tack för att du lyssnade, kära dagbok.
