Lasse, jag förstår dig inte. Har du blivit tokig? Vad menar du – jag sticker? — Just det jag sa. Jag har haft en älskarinna länge! Hon är sexton år yngre än mig! Och jag har bestämt att livet blir bättre med henne! — Hon skulle ju kunna vara din dotter! — Inte alls! Hon är redan 20. Alex gick fram till henne. — Och förresten. Valerias pappa är riktigt förmögen. Äntligen kan jag leva livet jag alltid drömt om! Förstår du? Och sen ska hon ge mig ett barn, till skillnad från dig! Varje ord från honom träffade Tanja som ett slag. Hon visste att det förr eller senare skulle hända, för de hade aldrig fått några barn. Men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle ske på ett så förnedrande sätt. De hade levt tillsammans i nästan femton år. Allt hade inte varit lätt, det hade varit upp- och nedgångar som för alla. Men Tanja hade alltid tyckt att respekt var det grundläggande i ett äktenskap. — Tanja, du kan väl åtminstone gråta så det ser anständigt ut, annars känns det konstigt för mig. Kvinnan sträckte på sig stolt. — Varför ska jag gråta? Jag är verkligen glad för din skull! Verkligen! Någon av oss förtjänade väl ändå att få sin dröm. Han grimaserade. — Varför ska du alltid tjata om dina penslar? Det där är ju inte ens ett jobb! — Nej, det är en hobby. Men hade jag jobbat lite mindre och du tjänat lite mer, hade jag också kunnat ägna mig mer åt det jag vill. — Men snälla nån. Vad ska du annars göra? Barn kan du ju ändå inte få. Jobba på du! Hon vände sig mot Alex, som försökte stänga sin väska. — Lasse, din nya… passion. Hon kommer väl knappast jobba, hur hade du tänkt att ni ska klara er då? Du är ju inte precis någon som älskar att jobba heller. — Det har du inget med att göra! Men jag är på gott humör idag, så jag kan avslöja: vi behöver bara leva ett tag på våra pengar. Sen, när Valeria blir med barn, kommer hennes pappa att dränka oss i pengar! Och annars klarar vi oss fint, oroa dig inte! Alex fick äntligen igen väskan och gick ut med en smäll. Tanja rynkade på näsan, hon har alltid ogillat höga ljud. Hon gick tillbaka till fönstret. Nere på gården stannade en snygg röd bil och ut klev en ung tjej som kastade sig om halsen på Alex. Självklart stirrade alla tanter i gården på scenen. Han kunde väl åtminstone gått utan att förödmjuka henne framför hela kvarteret… Av någon anledning kände Tanja ändå en lättnad. På sistone hade hela livet varit en fars. Alex hade knappt sovit hemma längre. Tanja hade förstått vart det barkade, men hade aldrig förmått sig att ta steget själv. Hon tog upp mobilen. — Ritva, hej! Har du planer för ikväll? Väninnan lät förvånad. — Va? Har du återuppstått från din depression eller? — Men sluta nu, någon depression har det aldrig varit. Bara lite tungsinne. Ska vi gå ut ikväll? Dricka något, sitta ner, det finns ju faktiskt något att fira. Det blev tyst i luren en sekund, sen frågade Ritva försiktigt: — Tanja, är allt okej med dig? Vilka piller tog du idag egentligen? Feber har du väl inte? — Ritva, nu räcker det! — Om du är allvarlig så är jag på! Jag har tröttnat på att se din dystra nuna! Men… — Vad? Kan du inte? — Nä, det är inte det. Hur ska Lasse släppa ut dig, då? Och vem ska bära ut maten till soffan åt honom, och torka snoret på honom, då? — Ritva, klockan sju på “Diamanten”! Tanja la på. Någon gång kommer hon strypa sin bästa vän. Och det dröjer nog inte länge. Hon log för sig själv. Hon har velat göra något med Ritva från den dagen de träffades. Det har dock aldrig skadat deras vänskap. Tanja tog väskan och stack ut genom dörren. Det var redan eftermiddag, och det fanns mycket att hinna med. På restaurangen väntade Ritva otåligt. Tanja hade aldrig varit sen, men nu var hon fem minuter försenad. Så kom väninnan in — och Ritva tappade hakan. Det gjorde faktiskt alla andra också. Tanja har alltid haft långt hår i knut, men nu hade hon kort, ljust page. Hon brukade knappt använda smink, bara lite mascara och ansiktskräm. Nu hade hon perfekt makeup. Tanja hade brukat bära byxor, men kom nu i en ledig klänning som visade mer av hennes kropp än de mest åtsittande jeansen. — Tanja, men hjälp… Tanja slog triumferande ned väskan på en stol och satte sig. — Vad tycker du? — Men wow! Du ser tio år yngre ut! Du har väl inte kastat ut Lasse? — Nej då! Han gick självmant. De tittade på varandra – och brast ut i skratt. En halvtimme senare skickade en man drinkar till deras bord. Han var några år äldre än dem, kanske fem år. Ritva sneglade listigt på Tanja. — Se där, redan beundrare! Tanja log och vinkade fram mannen. Ritva spärrade ögonen i förvåning. — Du har något speciellt idag! De blev sittande länge. Mannen, som hette Ingmar, var rolig, intelligent, och trevlig. När Ritva togs hem av en taxi erbjöd sig Ingmar att följa Tanja hem. — Jag går hellre genom hela stan så här! Jag har bil men sätter mig inte bakom ratten nu. — Du behöver inte gå långt. Det är bara två kvarter bort! De gick och pratade långt in på morgonen. — Tanja, jag frågade aldrig, men såg att ni firade något. Var det din födelsedag? Då behöver jag köpa present! — Nej… eller, kanske på sätt och vis. Min man lämnade mig igår. Och Tanja log sitt allra vackraste leende. Ingmar såg förvånad ut. — Jaha, Tanja… Du kan verkligen överraska. Tre veckor senare satt Tanja och Ritva på café igen. — Hur går det med Ingmar? Tanja log. — Ritva, jag tror aldrig jag varit så lycklig. Jag berättar allt för honom – han hanterar mina känslor på ett enkelt sätt. — Men något gnager? — Jo… Lasse låter inte bli. Han har till och med skickat en inbjudan till sitt bröllop. — Wow… Varför gör han det? — Han vill väl se mig gråtandes och krossad. Eller visa upp mig för sin nya fru. — Sicket svin… Tanja, ta med dig Ingmar! Gå dit, gratulera, stick därifrån – och visa honom vad han gått miste om! … Lasse såg på Valeria. — Du är verkligen vacker… — Jag vet. Tror du pappa kommer? — Han kan väl inte missa sin dotters bröllop… — Dotter… Ett helt år och inte ett öre, han vill bara att jag ska lära mig jobba! Vilken farsa… Lasse kramade henne. — Ta det lugnt, han kommer. Hans flicka ska ju gifta sig! Bröllopet togs på kredit. Lasse och Valeria var övertygade om att pappan snart skulle förlåta Valeria och öppna pengakranen igen. — Lasse? — Ja, och din före detta kommer väl? — Kan du tänka dig, ja! Hon ringde igår. — Nej, är det sant! — Ja! Jag tror hon kommer be mig komma tillbaka. — Antagligen! Såna scener gillar jag! När Tanja förklarade för Ingmar vad hon ville trodde han knappt sina öron. — Vilken tid är det? — Klockan två. Är du upptagen? — Vad är din exmans namn? — Alex. Varför? — Jisses, så det kan bli! Klart jag följer med. Allt berättade han först i bilen. Tanja blev så paff att hon inte ens försökte ändra planen. De gick arm i arm fram till bröllopsbordet. Tanja log stolt, med Ingmar vid sin sida. Och Alex och Valeria såg allt annat än lyckliga ut. De gick fram. Valeria viskade: — Pappa? Och Alex fick bara fram ett: — Tanja? Han kände inte ens igen henne direkt. Att hans fru kunde se ut så! Ingmar gav bruden blommor, ett kort och sa: — Det är bra att du gifter dig och står på egna ben. Tanja och jag ska ut på en lång resa nu. Till Alex sa han: — Ni förstår väl att svärmor också ska få vila? Jag överlämnar min dotter till er nu. Förlåt, vi måste skynda oss vidare. De lämnade restaurangen. Tanja ville skratta, men visste inte hur Ingmar skulle reagera. Men han vände sig till henne och sa: — Du förstår väl att du måste gifta dig med mig nu? Tanja tänkte efter. Sedan svarade hon allvarligt: — Om det är så det ska vara, så visst… De gick arm i arm mot bilen. Ingmar var redan på telefon och bokade biljetter till solen och havet.

Mattias, jag förstår dig inte. Har du blivit tokig? Vad menar du jag går?

-Det betyder vad det låter som. Jag har haft en älskarinna länge nu! Hon är sexton år yngre än jag! Och jag har bestämt mig, det är bättre för mig med henne!

-Hon kunde nästan vara din dotter!

-Ingen fara! Hon är tjugo redan.

Mattias gick fram till henne.

-Och vet du, Stina har rika föräldrar. Äntligen kan jag leva som jag alltid drömt om! Förstår du? Och sen ska hon ge mig ett barn, det som du aldrig kunnat göra!

Varje ord sved inom Ingrid. Hon hade länge anat att det här kunde hända, särskilt eftersom de inte fått barn ihop.

Men att det skulle hända på ett sådant förödmjukande sätt hade hon aldrig föreställt sig.

Hon och Mattias hade levt tillsammans i nästan femton år. Mycket hade hunnit hända, som i alla äktenskap. För Ingrid hade respekt alltid varit grundstenen för en familj.

-Ingrid, du kunde väl åtminstone fälla en tår för syns skull, så jag slipper känna mig så obekväm.

Kvinnan lyfte huvudet stolt.

-Varför skulle jag gråta? Jag är så glad för din skull! Ärligt! Det är ändå bättre att någon av oss uppfyller sin dröm.

Mattias grimaserade.

-Varför måste du alltid prata om dina målarpenslar? Det är ju knappt ett jobb, det är ingenting!

-Nej, det är en hobby. Men vet du, hade jag arbetat mindre och du tjänat lite mer, kanske även jag kunnat syssla med det jag älskar.

-Aj då, sluta. Vad har du annat för dig? Några barn kan du ju ändå inte få. Jobba på bara.

Hon vände sig mot honom där han försökte stänga igen sin resväska.

-Mattias, och din nya väninna. Hon kommer väl knappast att arbeta, hur ska ni klara er då? Du verkar ju inte själv så förtjust i att arbeta vidare precis.

-Det har du inget med att göra längre! Men eftersom jag är på gott humör idag så kan jag berätta: Vi behöver bara leva på egna pengar ett litet tag.

Sen, när Stina väntar barn, kommer hennes pappa att ösa pengar över oss! Redan nu har vi tillräckligt oroa dig inte!

Mattias stängde slutligen väskan och gick ut ur lägenheten med ett högt smällande av dörren. Ingrid rös, höga ljud hade hon alltid ogillat. Sakta vände hon om mot fönstret.

Nere vid porten stannade en glänsande röd Volvo. Ut ur bilen skuttade en ung kvinna och slängde sig om halsen på Mattias.

Naturligtvis stod genast alla tanterna i gården och stirrade på scenen. Tänk att han inte kunnat göra slut på något mindre offentligt sätt!

Ändå kände Ingrid någon sorts lättnad i bröstet. Sista tiden hade deras liv mest varit en trött fars.

Mattias var knappt hemma på nätterna längre. Hon hade förstått mycket, men kunde själv inte göra slut på det snåriga trassel som kallades familj.

Hon tog upp sin mobil.

-Hej Majvor. Vad har du för dig ikväll?

Väninnan lät förvånad.

-Det där var oväntat! Är du ur din tunga period nu?

-Äsch, så farligt var det aldrig. Lite tungsint, kanske. Ska vi gå ut ikväll? Ta ett glas, ha trevligt det finns till och med anledning!

För ett ögonblick blev det tyst i luren, sedan frågade Majvor försiktigt:

-Allt okej, Ingrid? Ätit några starka tabletter idag, eller har du feber?

-Åh sluta nu, Majvor!

-Om du menar allvar så är jag på! Jag är trött på att se ditt dystra ansikte! Fast

-Vad? Har du inte tid?

-Nej, så är det inte alls. Men hur ska det gå för din Mattias? Vem ska langa hans mackor till soffan och torka hans snor?

-Majvor, klockan sju på Diamanten!

Ingrid lade på. En vacker dag skulle hon ta kål på sin väninna. Troligen snart.

Ingrid log för sig själv. Hon hade haft lust att göra något sådant ändå sedan de lärde känna varandra.

Men vänskapen hade det aldrig förstört. Ingrid slet åt sig väskan och for ut genom dörren. Halva dagen hade gått och det fanns mycket att hinna.

Majvor kastade irriterat blickar på klockan. Ingrid brukade aldrig vara sen, men nu var det redan fem minuter över.

Då klev väninnan in, och inte bara Majvor spärrade upp ögonen. Det gjorde alla.

Ingrid hade alltid långt hår i en knut. Nu hade hon kort, ljust page.

Hon brukade knappt ha smink. Bara mascara och lite hudkräm. Nu var sminket perfekt.

Ingrid föredrog alltid byxor, men kom nu i en ledig klänning som avslöjade mer än de mest åtsittande jeans.

-Ingrid, vad i hela friden

Ingrid satte triumferande väskan på stolen och slog sig ner.

-Snyggt, va?

-Min sagt! Du ser tio år yngre ut. Säg nu inte att du kickade ut Mattias!

-Behöver inte han gick av sig själv.

Ett ögonblick såg de på varandra, och sedan skrattade de.

En halvtimme senare kom servitören med drinkar, skickade av en man några bord bort lite äldre än dem, fem år kanske.

Majvor gav Ingrid en blick full av betydelse.

-Ser man på, friarna har börjat rada upp sig.

Ingrid log och vinkade in mannen till deras bord. Majvor stirrade på henne.

-Du är underbar idag!

De satt kvar till sent. Mannen, som hette Henrik, var gladlynt, klok, bekväm och dessutom mycket stilig.

När han ordnat taxi åt Majvor, föreslog han att han kunde följa Ingrid hem.

-Jag går gärna tvärs igenom hela Stockholm! Men jag sätter mig inte bakom ratten i det här skicket!

-Behövs inte, jag bor bara två kvarter bort.

De kom hem till Ingrid när det nästan hade hunnit ljusna. De hade vandrat genom natten och pratat om allt och inget.

-Ingrid, jag måste fråga ni firade visst något ikväll? Var det kanske födelsedag? Då ska jag ge dig present!

-Nej eller kanske, beroende på hur man ser det. Igår lämnade min man mig.

Och Ingrid sken upp i sitt vänligaste leende. Henrik såg förvånad ut.

-Ja, Ingrid Du kan då överraska.

Tre veckor senare satt Ingrid och Majvor på ett kafé.

-Ingrid, hur är det med Henrik?

Kvinnan log.

-Majvor, jag tror aldrig jag varit så glad. Jag döljer ingenting för honom. Han avväpnar mig med bara ett ord.

-Men, det är något som gnager dig?

-Jo Mattias kan inte släppa taget. Han har nu skickat en inbjudan till sitt bröllop.

-Nämen varför då?

-Förmodar han vill se sin gamla fru blöt av tårar, eller visa upp sin nya.

-Fy fan Ingrid, ta med dig Henrik. Gå dit, gratulera, och åk därifrån. Du kommer sätta honom på plats!

Mattias tittade på Stina.

-Du är vacker, du.

-Jag vet. Tror du pappa kommer?

-Det är klart. Du är ju hans dotter

-Ja, jo men ett helt år har han inte skickat ett öre. Vill få mig att börja jobba själv. Riktig far, minsann.

Mattias kramade om henne.

-Oroa dig inte, han kommer. Sin dotters bröllop missar han inte!

Bröllopet var betalat på kredit. Både Mattias och Stina var övertygade om att pappa nog skulle öppna plånboken igen.

-Mattias?

-Mmm?

-Tror du Ingrid kommer?

-Tro det eller ej, hon ringde igår!

-Det kan inte vara sant!

-Så är det! Hon kommer säkert be mig komma tillbaka.

-Just det åh! Jag älskar såna scener!

När Ingrid förklarade för Henrik vad hon ville blev han förvånad.

-När sa du det börjar?

-Klockan två. Eller har du något annat för dig?

-Vad heter din ex-man?

-Mattias. Varför?

-Oj då så kan det gå. Självklart följer jag dig.

Han berättade det för henne först på vägen till kalaset. Ingrid blev så paff att hon inte hann protestera.

De gick arm i arm mot brudbordet. Ingrid log stolt med Henrik vid sin sida.

Men Mattias och Stina såg långt ifrån lyckliga ut. De gick fram.

Stina viskade:

-Pappa?

Och Mattias fick ur sig:

-Ingrid?

Han kände inte ens igen henne till en början. Han hade aldrig trott att hon kunde se ut så.

Henrik räckte blommor och ett kuvert till dottern och sa:

-Det är bra att du gift dig, blivit självständig. För nu ska jag och Ingrid resa lite över världen.

Han vände sig mot Mattias:

-Du förstår säkert att din nya svärmor också behöver semester. Nu lämnar jag över min dotter i dina goda händer. Ursäkta oss, vi måste gå.

De gick ut från restaurangen. Ingrid ville skratta, men visste inte hur Henrik skulle ta det. Då vände han sig till henne.

-Du förstår väl nu att du måste gifta dig med mig?

Ingrid tänkte efter. Sedan svarade hon allvarsamt:

-Om jag måste, så måste jag

De promenerade tätt intill varandra mot bilen, medan Henrik redan bokade flygbiljetter till en plats där det fanns värme och hav.

Bedöm artikeln
( No ratings yet )
Lasse, jag förstår dig inte. Har du blivit tokig? Vad menar du – jag sticker? — Just det jag sa. Jag har haft en älskarinna länge! Hon är sexton år yngre än mig! Och jag har bestämt att livet blir bättre med henne! — Hon skulle ju kunna vara din dotter! — Inte alls! Hon är redan 20. Alex gick fram till henne. — Och förresten. Valerias pappa är riktigt förmögen. Äntligen kan jag leva livet jag alltid drömt om! Förstår du? Och sen ska hon ge mig ett barn, till skillnad från dig! Varje ord från honom träffade Tanja som ett slag. Hon visste att det förr eller senare skulle hända, för de hade aldrig fått några barn. Men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle ske på ett så förnedrande sätt. De hade levt tillsammans i nästan femton år. Allt hade inte varit lätt, det hade varit upp- och nedgångar som för alla. Men Tanja hade alltid tyckt att respekt var det grundläggande i ett äktenskap. — Tanja, du kan väl åtminstone gråta så det ser anständigt ut, annars känns det konstigt för mig. Kvinnan sträckte på sig stolt. — Varför ska jag gråta? Jag är verkligen glad för din skull! Verkligen! Någon av oss förtjänade väl ändå att få sin dröm. Han grimaserade. — Varför ska du alltid tjata om dina penslar? Det där är ju inte ens ett jobb! — Nej, det är en hobby. Men hade jag jobbat lite mindre och du tjänat lite mer, hade jag också kunnat ägna mig mer åt det jag vill. — Men snälla nån. Vad ska du annars göra? Barn kan du ju ändå inte få. Jobba på du! Hon vände sig mot Alex, som försökte stänga sin väska. — Lasse, din nya… passion. Hon kommer väl knappast jobba, hur hade du tänkt att ni ska klara er då? Du är ju inte precis någon som älskar att jobba heller. — Det har du inget med att göra! Men jag är på gott humör idag, så jag kan avslöja: vi behöver bara leva ett tag på våra pengar. Sen, när Valeria blir med barn, kommer hennes pappa att dränka oss i pengar! Och annars klarar vi oss fint, oroa dig inte! Alex fick äntligen igen väskan och gick ut med en smäll. Tanja rynkade på näsan, hon har alltid ogillat höga ljud. Hon gick tillbaka till fönstret. Nere på gården stannade en snygg röd bil och ut klev en ung tjej som kastade sig om halsen på Alex. Självklart stirrade alla tanter i gården på scenen. Han kunde väl åtminstone gått utan att förödmjuka henne framför hela kvarteret… Av någon anledning kände Tanja ändå en lättnad. På sistone hade hela livet varit en fars. Alex hade knappt sovit hemma längre. Tanja hade förstått vart det barkade, men hade aldrig förmått sig att ta steget själv. Hon tog upp mobilen. — Ritva, hej! Har du planer för ikväll? Väninnan lät förvånad. — Va? Har du återuppstått från din depression eller? — Men sluta nu, någon depression har det aldrig varit. Bara lite tungsinne. Ska vi gå ut ikväll? Dricka något, sitta ner, det finns ju faktiskt något att fira. Det blev tyst i luren en sekund, sen frågade Ritva försiktigt: — Tanja, är allt okej med dig? Vilka piller tog du idag egentligen? Feber har du väl inte? — Ritva, nu räcker det! — Om du är allvarlig så är jag på! Jag har tröttnat på att se din dystra nuna! Men… — Vad? Kan du inte? — Nä, det är inte det. Hur ska Lasse släppa ut dig, då? Och vem ska bära ut maten till soffan åt honom, och torka snoret på honom, då? — Ritva, klockan sju på “Diamanten”! Tanja la på. Någon gång kommer hon strypa sin bästa vän. Och det dröjer nog inte länge. Hon log för sig själv. Hon har velat göra något med Ritva från den dagen de träffades. Det har dock aldrig skadat deras vänskap. Tanja tog väskan och stack ut genom dörren. Det var redan eftermiddag, och det fanns mycket att hinna med. På restaurangen väntade Ritva otåligt. Tanja hade aldrig varit sen, men nu var hon fem minuter försenad. Så kom väninnan in — och Ritva tappade hakan. Det gjorde faktiskt alla andra också. Tanja har alltid haft långt hår i knut, men nu hade hon kort, ljust page. Hon brukade knappt använda smink, bara lite mascara och ansiktskräm. Nu hade hon perfekt makeup. Tanja hade brukat bära byxor, men kom nu i en ledig klänning som visade mer av hennes kropp än de mest åtsittande jeansen. — Tanja, men hjälp… Tanja slog triumferande ned väskan på en stol och satte sig. — Vad tycker du? — Men wow! Du ser tio år yngre ut! Du har väl inte kastat ut Lasse? — Nej då! Han gick självmant. De tittade på varandra – och brast ut i skratt. En halvtimme senare skickade en man drinkar till deras bord. Han var några år äldre än dem, kanske fem år. Ritva sneglade listigt på Tanja. — Se där, redan beundrare! Tanja log och vinkade fram mannen. Ritva spärrade ögonen i förvåning. — Du har något speciellt idag! De blev sittande länge. Mannen, som hette Ingmar, var rolig, intelligent, och trevlig. När Ritva togs hem av en taxi erbjöd sig Ingmar att följa Tanja hem. — Jag går hellre genom hela stan så här! Jag har bil men sätter mig inte bakom ratten nu. — Du behöver inte gå långt. Det är bara två kvarter bort! De gick och pratade långt in på morgonen. — Tanja, jag frågade aldrig, men såg att ni firade något. Var det din födelsedag? Då behöver jag köpa present! — Nej… eller, kanske på sätt och vis. Min man lämnade mig igår. Och Tanja log sitt allra vackraste leende. Ingmar såg förvånad ut. — Jaha, Tanja… Du kan verkligen överraska. Tre veckor senare satt Tanja och Ritva på café igen. — Hur går det med Ingmar? Tanja log. — Ritva, jag tror aldrig jag varit så lycklig. Jag berättar allt för honom – han hanterar mina känslor på ett enkelt sätt. — Men något gnager? — Jo… Lasse låter inte bli. Han har till och med skickat en inbjudan till sitt bröllop. — Wow… Varför gör han det? — Han vill väl se mig gråtandes och krossad. Eller visa upp mig för sin nya fru. — Sicket svin… Tanja, ta med dig Ingmar! Gå dit, gratulera, stick därifrån – och visa honom vad han gått miste om! … Lasse såg på Valeria. — Du är verkligen vacker… — Jag vet. Tror du pappa kommer? — Han kan väl inte missa sin dotters bröllop… — Dotter… Ett helt år och inte ett öre, han vill bara att jag ska lära mig jobba! Vilken farsa… Lasse kramade henne. — Ta det lugnt, han kommer. Hans flicka ska ju gifta sig! Bröllopet togs på kredit. Lasse och Valeria var övertygade om att pappan snart skulle förlåta Valeria och öppna pengakranen igen. — Lasse? — Ja, och din före detta kommer väl? — Kan du tänka dig, ja! Hon ringde igår. — Nej, är det sant! — Ja! Jag tror hon kommer be mig komma tillbaka. — Antagligen! Såna scener gillar jag! När Tanja förklarade för Ingmar vad hon ville trodde han knappt sina öron. — Vilken tid är det? — Klockan två. Är du upptagen? — Vad är din exmans namn? — Alex. Varför? — Jisses, så det kan bli! Klart jag följer med. Allt berättade han först i bilen. Tanja blev så paff att hon inte ens försökte ändra planen. De gick arm i arm fram till bröllopsbordet. Tanja log stolt, med Ingmar vid sin sida. Och Alex och Valeria såg allt annat än lyckliga ut. De gick fram. Valeria viskade: — Pappa? Och Alex fick bara fram ett: — Tanja? Han kände inte ens igen henne direkt. Att hans fru kunde se ut så! Ingmar gav bruden blommor, ett kort och sa: — Det är bra att du gifter dig och står på egna ben. Tanja och jag ska ut på en lång resa nu. Till Alex sa han: — Ni förstår väl att svärmor också ska få vila? Jag överlämnar min dotter till er nu. Förlåt, vi måste skynda oss vidare. De lämnade restaurangen. Tanja ville skratta, men visste inte hur Ingmar skulle reagera. Men han vände sig till henne och sa: — Du förstår väl att du måste gifta dig med mig nu? Tanja tänkte efter. Sedan svarade hon allvarligt: — Om det är så det ska vara, så visst… De gick arm i arm mot bilen. Ingmar var redan på telefon och bokade biljetter till solen och havet.