Jag, Karin Bergström, har alltid burit på saknaden efter min man. Han togs ifrån oss när vår dotter Saga bara var fyra år gammal. Erik, som arbetade inom Räddningstjänsten i Stockholm, omkom tillsammans med sin trogna hund Frasse under röjningsarbete efter jordbävningen i Nepal. Frasse, en tysk schäfer som Erik haft ända sedan valptiden, gick modigt sin sista väg vid hans sida.
Mitt liv förändrades den dagen. Jag blev ensam med Saga och har aldrig riktigt orkat tänka tanken på någon ny man. Saga var mitt allt, och tillsammans navigerade vi oss fram genom vardagen.
När Saga var 14 år anmälde hon sig till en hundkurs i den lokala brukshundklubben. Jag blev stolt över hennes val men kunde inte låta bli att oroa mig över att hon ville gå samma farliga väg som sin far. Två år senare kom hon hem med en schäfervalp som hon aldrig riktigt lyckades hitta rätt namn till.
En dag efter skolan hörde hon hur jag småpratade med valpen:
Ojdå, vilken busunge du är! Alltid ute på nya hyss, din lilla Bandit.
Saga log för sig själv när hon hörde det. Det var samma ord jag brukade använda när hon var liten och kom hem smutsig eller hade klättrat på taket.
Då vet vi ju, mamma! Han ska heta Bus, sa hon skrattande.
Bus växte snabbt upp till en fantastisk, stark och lydig brukshund. Saga var stolt över både sitt arbete och Bus talanger.
När det var dags för lumpen skrev Saga till Plikt- och prövningsverket och bad att få ta med hunden till tjänstgöringen. Jag anade ingenting, men Saga tränade Bus inför denna utmaning i det tysta. Efter antagningsprovet placerades de tillsammans på ett utbildningscenter där de testades i tre månader.
När de sedan blev stationerade vid gränsen mot norra Norge, blev de snabbt kända bland de andra; alla sa “där går Bus och Saga” när de patrullerade. Man sade till och med “Bus och Beda är ute på uppdrag!” ett smeknamn de skrattade åt.
Det kändes nästan tryggt, tills den där natten allt förändrades. Ett nattligt patrulluppdrag slutade i en skottväxling. En av soldaterna skadades, en annan dödades och vår Saga var spårlöst försvunnen.
Bus var också sårad, haltade kraftigt. Gränsstyrkorna letade dag och natt, vecka efter vecka, men de hittade henne aldrig. Efter en månad kom en officer hem till mig med Bus. Hunden hade återhämtat sig men linkade fortfarande.
Sittandes i köket, med Bus huvud i knät och officerens ord om hopp och pågående sökande virvlande förbi, hörde jag knappt vad han sa. Jag strök Bus päls och viskade:
Ack, min Bus, min älskling.
Från den dagen såg folk oss varje morgon och kväll i stadsparken; jag, en medelålders kvinna, långsamt promenerandes med en haltande schäfer. Det fanns en värdighet och en inre styrka kring oss som gjorde att många vände sig om. Det syntes nog, att banden mellan oss handlade om betydligt mer än människa och hund.
Jag småpratade alltid med Bus. Gav honom enkla kommandon och berättade om dagen:
Bus, vi ska baka svamp- och kålpaj idag, vet du. Och imorgon, när det är söndag, går vi ned till sjön då kan du bada lite om du vill.
Ett år gick. Pliktverket skickade ut matvaror och hundfoder och förklarade att om vi inte hörde något på ytterligare ett år skulle Saga kunna förklaras död. Jag satt lugnt, tackade för omtanken, och stängde dörren underligt leende.
Lyssna inte på dem, Bus. Saga lever, det känner jag i hela kroppen.
Så, en kväll ringde det på dörren. En ung man stod där. Bus, som alltid var vaksam mot främlingar, viftade på svansen.
Hej, Karin. Jag heter Niklas Nyman, jag tjänstgjorde tillsammans med din dotter och Bus också såklart, sa han och log mot hunden.
Vi satt uppe länge. Jag bjöd på kakor och te och visade bilder på Saga som barn. Niklas berättade historier från lumpen, om skratt och kamratskap. Plötsligt blev han allvarlig och såg generad ut:
Du får inte tro att jag är tokig nu, började han försiktigt, nästan viskande.
Vad är det, Niklas?
Saga ville att jag skulle hälsa att hon ska komma hem. Hon dök upp i min dröm för två veckor sen och bad mig säga det.
Jag grät öppet, utan att skämmas, medan Bus tog sig fram och slickade min hand. Niklas satt tyst och lät oss vara i vår lycka. Han visste att en dröm inte är ett mirakel, men han kunde inte låta bli att förmedla det han hade blivit ombedd.
Ett år till seglade förbi. I samma park promenerade jag och Bus, och vi talade som vanligt med varandra, omgärdade av den tidiga höstens gyllene ljus. Vi gick längst bort i parkallén och vände om. På andra sidan dök det upp en lång man, omstrålad av solens dis han gick långsamt och haltade en aning.
Bus stannade och började pipa. Jag släppte lös honom, och han, plötsligt obekymrad om sin haltande tass, galopperade mot den efterlängtade.
Jag stod kvar, tårarna rann, armarna hängde slappt vid sidan. Och där, långt borta, kramades de min Saga och vår Bus.
