Ludde satt på fönsterbrädan och spanade ut genom glaset. Han väntade på sin pappa. Det hade gått två långa år sedan hans mamma hade försvunnit ur deras liv. Hon hade hittat en ny familj, berättade pappa en gång med sorg i rösten. Varför hon lämnade Ludde, det visste ingen. Det var ett mysterium för honom, men han började sakta glömma henne.
Pappa gjorde vad han kunde för sin son. Ludde var ju tio år nu. Han räknas som stor, och pappa gömde inget för honom det fanns inget att dölja. Ludde lärde sig diska, ställa saker på plats och gick inte längre runt med leksaker. Han var nästan vuxen. Men ensamheten kändes ibland för stor. Han saknade hunden de haft förut, men pappa sa nej när Ludde ville skaffa en ny.
Vem ska ta hand om den? Jag jobbar hela tiden, du går ju i skolan och är fortfarande ung.
Istället för en hund kom pappa hem med en kvinna. Hon hette Ingrid och började bo med dem. Ludde undvek henne så gott han kunde. Tyckte hon var helt onödig. Men pappa kallade henne sin fru och ville verkligen att Ludde skulle få en mamma.
Jag vill inte ha henne! sa Ludde bestämt och drog sig undan till sitt. Och så fortsatte livet. Ludde såg hur pappa var lycklig med Ingrid de pratade snällt, skrattade och kramades. Ludde var bara arg.
Pappa, jag vill att hon ska gå härifrån. Ludde, det är inte så lätt. Det är svårt att leva utan en kvinna en fru och en mamma.
Solen kom fram och dagarna blev varmare. Ludde och grabbarna sprang på gården. Hans nya kompisar sa att pappa och den nya mamman skulle sätta honom på barnhem.
Ludde blev rädd. Varför skulle de inte ge bort honom? Om de fick ett eget barn, skulle han bara vara i vägen. Så han bestämde sig för att förbereda sig, om det nu skulle hända.
Han hörde en snutt av ett samtal: Han klarar sig bra där, vi borde skicka honom.
Det var droppen. Ludde låg vaken hela natten och på morgonen ville han få bort Ingrid. Hon gjorde bara allt sämre, tyckte han. Han började slå bakut saltade hennes te, satte på spisen utan att laga något. Busade en hel del. Ingrid fattade snabbt vem som låg bakom, så hon kallade in Ludde för att prata.
Ludde, vi måste prata. Du är ju arg på mig. Jag är inte arg på nånting, försökte Ludde slingra sig. Ludde, jag vill inte göra dig illa… Jag är inte din älskling! Vi har hyrt en sommarstuga över sommaren, vi ville överraska dig, men nu känns det rätt att säga som det är. Pappa har hittat en hund till dig och vi ska åka och hämta den idag. Du kan följa med. Är det sant? frågade Ludde och var redo att tro på henne. Han kastade sig om halsen på Ingrid och kramade henne hårt.
Ingrid blev nästan tårögd: Men Ludde, du ska vara glad, allt blir bra. Du behöver inte gråta, sa hon och smekte hans huvud.
När pappa kom hem från jobbet drog de iväg för att hämta valpen. Ludde gick från att vara arg till att känna sig snäll och betraktade inte längre Ingrid som fienden. De blev sams. Hunden slumrade i Luddes famn. Alla var glada.
