Lars satt på fönsterbrädan och stirrade ut över gatan. Han väntade på pappa. Det hade ju faktiskt gått två hela år sedan hans mamma lämnade dom hon skaffade sig en ny familj, som pappa sa med en suck. Varför hon lämnade sin son? Tja, vem vet. Det var lika mystiskt som svensk byråkrati. Lars hade börjat glömma henne, som om hon försvunnit någonstans bland gamla VHS-band.
Pappa gjorde sitt bästa för att Lars skulle ha det bra. Killen var ju ändå tio år, snart stor nog att börja plocka svamp och dricka kaffe svart. Ingen idé att dölja saker längre. Lars lärde sig att diska, sortera böcker i bokhyllan (alfabetiskt såklart), och han lekte inte längre med leksaker. Han var nästan vuxen och ändå var det så ensamt. Han saknade sin hund, men pappa vägrade.
Vem ska ta hand om en hund? Jag jobbar ju jämt, du går i skolan och är fortfarande liten, sa pappa. Typiskt svenskt ingen tid för spontanitet, bara schema och Google-kalender.
Istället kom pappa hem med en kvinna. Hon hette Annika. Hon började bo hos dom. Lars snackade knappt med henne tänkte att hon var lika överflödig som en extra grötportion. Men pappa kallade henne för sin fru och ville att Lars skulle få en mamma.
Jag behöver henne inte! klargjorde Lars och smög tillbaka till sitt rum. Så fortsatte livet. Lars såg hur pappa var lycklig med Annika de skrattade, kramades och bjöd på kaffe med bullar. Och Lars var fortfarande sur.
Pappa, jag vill att hon flyttar, sa Lars en dag. Lars, det går ju inte, svarade pappa. Det är svårt att leva utan en kvinna i huset någon som kan säga åt oss att sluta glo på TV hela söndagen.
Så kom sommaren till Uppsala. Lars sprang omkring på gården med grabbarna. Hans nya kompisar berättade att pappa och nya mamman kanske skulle skicka honom till barnhem om de fick ett eget barn.
Lars blev livrädd. Varför skulle de inte? De kanske fick en bebis och han blev bara i vägen. Han bestämde sig för att vara förberedd ifall det hände.
Han hörde en gång ett fragment på stan: Han klarar sig där, vi borde skicka honom dit. Det var sista droppen. Lars låg sömnlös hela natten och på morgonen bestämde han sig för att bli av med Annika, för hon ställde bara till det. Först försökte han göra livet surt saltade hennes te, satte på spisen utan stekpanna (inte ens brända köttbullar!). Han var busig. Annika fattade snabbt, så hon kallade in honom.
Lars, vi behöver prata. Du är arg, va? Nej då, inget att bråka om, slingrade han sig. Lars, jag vill inte göra dig ledsen… Jag är inte din sötnos! snäste han. Vi har hyrt en stuga på Gotland i sommar. Vi ville överraska dig, men det är dags att vara ärlig. Din pappa har hittat en hund och vi ska hämta den idag. Vill du följa med? Är det sant? Lars blev så förvånad att han nästan trodde att Annika var en varm kaksmula från himlen. Han slängde sig om halsen på henne.
Annika blev nästan tårögd. Du ska vara glad, allting ordnar sig, ingen anledning att gråta, sa hon och strök honom över håret.
När pappa kom hem från jobbet åkte de och hämtade valpen. Lars gick från ilska till försoning, och Annika var inte längre fienden. De blev vänner. Hunden låg och snarkade i Lars famn. Alla var glada ungefär som en familj efter en lyckad kräftskiva.
