I början av året besökte jag en av mina gamla gymnasieklasser i Stockholm. Under lektionen räckte en av tjejerna, som hette Svea, upp handen och frågade om hon fick gå på toaletten. Läraren, herr Andersson, sa nej. Svea bad artigt igen, men han sa nej ytterligare en gång.
Några minuter senare sa Svea att det var brådskande, men ändå vägrade herr Andersson. Man kunde se att han var irriterad, så när Svea efter cirka fem minuter vädjade en tredje gång och sa att det var akut, svarade han med ett kort och hotfullt: Nej. Då reste sig Svea, fullt synlig för hela klassen. Man såg hur kinderna hettade och hon blev röd av förlägenhet, men så sa hon rakt ut inför oss alla att hon fått mens och behövde gå på toaletten på riktigt.
Alla i klassrummet satt nu tysta och såg på henne. Det blev en kort, obehaglig paus. Till slut sa läraren åt henne att sätta sig igen och lät henne fortfarande inte gå på toaletten. Stämningen blev stel, men då reste sig Emil som såg ut som en riktig allsvensk fotbollsspelare upp. Han tittade läraren i ögonen och sa: Har du ingen fru? Växte du inte upp med en mamma eller en syster? Hon har fått mens, och hon behöver gå på toaletten. Och hon kommer gå dit, vare sig du tillåter det eller ej.
Han gick sedan fram, tog Svea vid handen och förde henne ut i korridoren mot toaletterna. När de kom tillbaka till klassrummet grälade herr Andersson på dem och anklagade dem för att ha betett sig illa. Jag kommer aldrig att glömma den dagen.
Det var tydligt för mig att Emil visade mer förståelse och klokhet än läraren någonsin gjorde. Idag tänker jag tillbaka och inser hur viktigt det är att stå upp för varandra ibland krävs det bara en person som vågar säga ifrån för att göra skillnad.
