9 oktober
Jag blev lämnad ensam vid det vackert dukade bordet, medan han rusade iväg till sina vänner i garaget.
Ska du verkligen gå nu? Bara resa dig och gå? min röst darrade, men jag försökte hålla mig kall, utan att visa sorgen.
Fredrik stod kvar i hallen, med ena armen redan i den slitna jackan. På fötterna hade han sneakers inte tofflor, utan de där han alltid tog på sig när han skulle pilla med bilen. Från köket spred sig doften av ugnsbakad anka med äpplen ett projekt som tagit mig fyra timmar. På bordet i vardagsrummet, täckt av vit spetsduk, glittrade kristallglas. Salladerna jag knackat ihop sedan gryningen var perfekta, allt noggrant skuret i jämna kuber.
Sluta nu, Inga, grimaserade Fredrik som om han fått tandvärk. Grabbarna ringde nyss. Björn har fått problem med Volvo-karossen, han är fast och behöver hjälp. Det går snabbt. En timme, kanske lite mer. Jag kommer tillbaks, vi firar allt då. Din anka klarar sig.
Björns Volvo rasar varje fredag, exakt klockan sju, påpekade jag kallt, lutad mot dörrposten. Fredrik, idag är det tio år sedan vi gifte oss. Jag bad om ledigt från jobbet, köpte ditt favoritvin, som kostade nästan halva lönen. Jag har klätt upp mig i den här klänningen och du drar till garaget?
Han klädde på sig utan att möta min blick, letade efter bilnycklar i fickorna.
Du överdriver. Det är bara en bil, den behöver hjälp. Man hjälper ju sina vänner. Om det hände mig skulle Björn också komma. Var inte självisk nu. Det är inte så att vi går på restaurang. Snart är jag hemma.
Han pussade mig hastigt på kinden och gick ut. Bostaden blev genast tyst. Ljudet av låset som slog igen lät som ett skott.
Så stod jag där, kvar i hallen. I spegeln såg jag en kvinna med elegant knut, mörkblå klänning som dolde de fel och framhävde det fina. Men jag såg ut som en skugga.
Jag släpade mig in i köket. Ugnen hade stannat på timern, men fettet fräste ännu. Jag tog ut formen. Ankan var perfekt: gyllene skinn, doft av Ingrid Marie-äpplen och kryddor. Ett mästerverk, men för vem?
Jag bar ut fatet och satte mig vid bordet: två tallrikar, två glas, levande ljus som jag aldrig hann tända. Lägenhetens tystnad var öronbedövande. Jag hörde grannens TV, nyhetsuppläsarens lågmälda röst men här rådde tomhet.
Naturligtvis kommer han inte tillbaka på en timme. Inte på två heller. Garaget är som Bermudatriangeln tid försvinner. Första blir det “kolla karossen”, sen säger någon att det är något annat fel, sen öppnas en ölflaska “bara för att skölja ner”, grannen svänger förbi, någon fått barnbarn eller tappat bort katten, och så rullar kvällen iväg.
Jag hällde upp vin åt mig själv. Rött, fylligt, strävt. Tog en klunk. Klippte av en anklår den bästa biten. Tuggade långsamt, men kände ingen smak. Ingen hysteri, bara någon slags iskall, tung klarhet byggdes upp. Som att ett dis väck framför ögonen, det dis som funnits i flera år.
Var det här första gången?
Förra året, på min födelsedag, var han tre timmar sen eftersom han “hjälpte mamma att bära soffa”. Fast en flyttfirma skulle tagit det för åttahundra kronor. Men Fredrik sa: “Varför betala när jag har armar?”. Han kom hem svettig, smutsig, utmattad och muttrade hela kvällen om ryggont.
Två somrar sedan? Vi skulle åka till fjällen, hade redan bokat stuga. Men kvällen innan lånade han ut halva vår semesterkassa till just Björn, eftersom han “måste betala av lånet före datumet”. “Vi är vänner, han betalar tillbaka” sa Fredrik. Björn betalade tillbaka i omgångar under ett halvår, och vi tillbringade semestern på rummet med nudelsoppa och brädspel.
Jag såg på den andra tomma tallriken. Tio år. Tennbröllop. Man säger att tenn är böjligt, men om man böjer på samma ställe för ofta så spricker det.
Jag åt klart ankan, petade inte i tillbehören. Jag reste mig, blåste ut de otända ljusen och började plocka undan. Salladerna in i kylen, vinet med korken på. Disken i maskinen, men jag startade den inte ens.
Klockan ett på natten var Fredriks telefon avstängd. Två på natten såg jag meddelandet: “Användare åter i nätet”. Jag ringde inte. Tog påslakan, la mig i sängen och släckte ljuset. Sömn kom aldrig. Jag låg där i mörkret och lyssnade på hissens surr i trapphuset.
Nyckeln sattes i dörren halv fyra på morgonen. Fredrik smög in, men varje rörelse ekade genom natten. Han snubblade över byrån, svor lågt, rasslade med jeansen. Han luktade oljigt, billigt snus och gammal sprit den typiska doften från garaget, som går rakt igenom allt.
Han gled ner under täcket och försökte krama mig.
Sover du? viskade han, andades syrligt mot mitt nackhår. Inga, förlåt. Det blev så knasigt Det var inte karossen. Hela motorn rasade. Vi fick plocka isär halva. Armarna i olja. Kunde väl inte lämna honom. Och mobilen dog. Ingen laddare.
Jag flyttade mig till sängkanten, så långt bort jag kom.
Rör mig inte, sa jag lågt.
Men kom igen nu Jag kom ju hem! Jag är hel, det gick ju bra. Lite sent bara. Vi firar imorgon. Eller, det är ju redan idag. Tårta
Snart snarkade han. Jag gick ut, tog kudden och täcket, och bäddade på soffan i vardagsrummet. Där svävade fortfarande doften av anka doften av en inställd fest.
Morgonen började inte med ursäkter, utan krav. Fredrik kom ut i köket vid tolv-snåret, rufsig, med svullet ansikte. Jag satt med kaffet och jobbade på laptopen.
Blir det ingen frukost? frågade han, öppnade kylskåpet och rotade. Ah, sallad kvar. Toppen. Var är ankan?
I kylen, i en burk, svarade jag, utan att slita ögonen från skärmen.
Värm upp den då? Skallen sprängs, behöver mat.
Jag stängde laptoppen, vände mig långsamt mot honom.
Nej.
Vadå “nej”?
Jag värmer inte. Du har två händer de där guldhänderna som skruvade ihop halva Volvon igår. Värm själv.
Han vände sig om, överraskad. Brukade jag vara sur någon timme, ja, men alltid fortsatte jag ändå med mina plikter: laga mat, städa, serva. Det var ett inövat mönster. Han missar jag surnar han köper choklad eller drar till med ett snällt ord jag förlåter.
Inga, du är fortfarande sur för igår? Jag förklarade ju. Vänner ställer upp i kris. Du är klok, du borde fatta. Man kan inte hålla en man i koppel.
Jag håller dig inte. Du är fri. Och jag är fri från att serva dig efter fyllan.
Det var inget supande, vi meckade! protesterade han, åt direkt ur salladsskålen med sked. Du har blivit så nervig. Ta lite mineraler! PMS kanske?
Jag såg på honom. Kände knappt igen honom. Han som slevade i sig potatissallad, tappade smulor han var min man. Han som jag delat livet med. Jag påmindes om att lägenheten tillhörde mig, ärvd av mormor. Fredrik var bara skriven här. Renoveringen gjorde vi “tillsammans”, men ärligt talat betalade jag störst del Fredrik var alltid utan jobb, eller så gick pengarna till verktyg eller till hans mamma.
Fredrik, sa jag lågt. Var är pengarna vi sparat till nya fönster?
Han satte i halsen.
Vad då? I smyckeskrinet, så klart?
Där är tomt. Kollade i morse. Femtiotusen borta.
Hans blick flackade, öronen blossade röda.
Ah, just det Tog dem igår. Till garaget. Björn behövde reservdelar direkt. Jag lånade ut. När lönen kommer får vi tillbaka.
Du tog femtiotusen kronor, utan att fråga, och gav dem till Björn? När vi sparat ett halvt år för att slippa frysa i vinter?
Men herregud, bråka inte om pengar! han slängde skeden i bordet. Han betalar! Jag är mannen här, jag fattar besluten. Ska jag fråga frun om varje packning?
Du borde fråga när du tar pengar från oss båda. Speciellt när största delen kommit från mig.
Skäller du nu om pengar? Det är lågt. Jag trodde du var bättre än så. Vad girig du blivit, Inga. Du var inte så förut.
Han reste sig, välte stolen, gick in i vardagsrummet. TV:n gick på för fullt som ett avståndstagande.
Jag satt där i köket och kände den sista tråden gå av. Tråden som hållit ihop alltihop, vårt vingliga bygge av något som kallas “familj”. Jag insåg att det aldrig skulle bli några nya fönster. Björn skulle aldrig betala tillbaka lån, underhåll, alltid någon kris där också. Och Fredrik skulle fortsätta spela hjälte på min bekostnad, medan jag gick i second hand och snålade in på luncherna.
En vecka förflöt med kallt krig. Bara korta fraser om tvätten, mjölken, hunden. Fredrik spelade offer jag var den gnälliga hustrun som hackade utan orsak. Han stannade ute sent, åt det som fanns, sov vänd mot väggen.
Torsdags kom han hem ovanligt tidigt och munter. Kom med ett knippe billiga krysantemum, såna gamla damer säljer vid tunnelbanan.
Inga, sluta vara långsur nu, sa han, räckte blommor. Fred?
Jag tog buketten, satte den i vasen.
Fred, sa jag likgiltigt. Allt var redan uppgjort inombords.
Gött! Fredrik pustade ut. Vi har gått som två ugglor här hemma. Du, på lördag fyller jag ju år, minns du?
Det är klart.
Jag vill inte på krogen. För dyrt, och trist miljö. Låt oss vara hemma. Jag bjuder grabbarna, Björn med sin fru, kanske Jonas. Sex, sju pers, typ. Du dukar upp som du är så bra på? Köttgryta, sallader, pålägg. De pratar ju jämt om din mat.
Jag såg på honom. Ingen tvekan i blicken. I hans värld: efter förstörd bröllopsdag, försvunna pengar till fönstren, en vecka av total iskyla självklart skulle jag nu glatt ställa mig vid spisen för hans kompisgäng.
Självklart, log jag märkligt. Han märkte inget. Bjud in ni. På lördag, tvåsnåret.
Min kära fru! han försökte omfamna mig, men jag drog mig undan under förevändning att rätta till duken. Du är bäst. Gör en matlista, jag köper allt.
Nej, jag fixar det. Vill göra en överraskning. Du gillar väl överraskningar?
Bästa jag vet! sken han upp. Jag ringer killarna!
Fredag kom och gick. Jag handlade, kom hem med kassar. När Fredrik tittade nyfiket i påsarna slogs han på fingrarna: “Hysj, hemlis!”. På kvällen slamrade jag i köket bakom stängd dörr dofterna var annorlunda. Inte sött och gräddigt, utan mest kokt, rätt menlöst. Fredrik tänkte inte mer på det utan såg fram emot festen.
Lördag morgon. Han vaknade med fjärilar i magen. Jag var redan påklädd och sminkad, i kostym och lågskor.
Ska du jobba? Han såg förvånad ut. Tänkte att du tar klänningen?
Det här blir bra, svarade jag. Kommer gästerna tidigt?
Ja, Björn ringde. De är redan på väg. Jag hoppar in i duschen.
Medan han fixade sig, dukade jag. När gästerna ringde på dörren, öppnade han och in ramlar gänget med påsar och öl.
Grattis gubben! ropade Björn och klappade Fredrik på ryggen. Så, vad har frugan lagat? Det luktar hm, ingen doft direkt.
De slog sig ner i vardagsrummet och blev stående.
På den fina duken stod tallrikar, bestick, servetter. Men maten
I mitten: ett berg av billiga “Student-piroger” från Ica, ihoptjockade som en klump. Runtomkring skålar med blötlagda nudlar, redan saggiga. I stället för pålägg tjocka skivor korv av sämsta sort, där plasten knappt var borta. I små skålar krutonger och konservburkar med makrill direkt ur metallburken.
Vad är det här? Fredriks röst skar sig, såg på bordet. Inga, är det ett skämt? Vart är maten?
Tystnad. Björn såg skamsen ut, hans fru rynkade pannan.
Jag ställde mig raklång i mitten av rummet, nästan högtidlig.
Det här, Fredrik, är en “Garage-fest”. Du älskar ju dina kvällar i garaget till och med vår bröllopsdag bytte du ut mot det sällskapet. Jag ville återskapa stämningen du tycker så mycket om. Varsågoda och ät. Det är precis vad er herrklubb förtjänade.
Är du dum i huvudet?! väste Fredrik, röd i ansiktet. Du förnedrar mig inför alla! Plocka bort det här, kom med riktig mat! Jag såg att du lagade igår!
Den maten är till mig, för veckan som kommer. Den står i kylen, i burkar. Det här är till er, köpt för resterna i hushållskassan, efter ditt inbrott där.
Björn harklade sig.
Vi kanske ska gå, Fredrik. Lite jobbigt.
Sitt stilla! röt Fredrik. Ingen går härifrån. Inga hämtar normal mat nu och ber om ursäkt, annars
Annars vad? frågade jag lugnt.
Annars vet jag inte vad jag gör. Du glömmer dig, kvinna. Det här är mitt hem, mina gäster.
Är det ditt hem? Jag skrattade kort och hårt. Formellt tillhör lägenheten mig. Jag ärvde den av mormor tre år före bröllopet. Du är bara skriven här. Att man är skriven ger ingen äganderätt.
Fredrik blev blek, upprörd men ställd. Jag har aldrig hört honom prata juridik förut han brukar mest prata golf, rabatter eller verktyg.
Vi har renoverat! Jag la ju kakel!
Allt arbete betalades av mig, kvitton och avtal finns sparade. Ditt bidrag är två säckar bruk och därefter en vecka öl. Om du mot all förmodan kan styrka att du lagt in pengar, får du ersättning inte andel i lägenheten. Med tanke på alla pengar du plockat ur sparkassan lär du få svårt i domstol.
Dra åt helvete! skrek han. Jag ringer polisen! Du är galen!
Varsågod. Och här är dina saker.
Jag rullade fram två stora resväskor från sovrummet.
Allt är packat. Kläder, skor, verktyg till och med favoritmuggen. Nu kan du bo i garaget du älskar.
Gästerna skyndade sig mot dörren. Björns fru drog honom med sig.
Vi väntar ute mumlade Björn, vände snabbt.
Fredrik stod ensam kvar. Runt honom: begagnade student-piroger, nudlar, resväskor och tomhet.
Menar du allvar? sa han, nu utan höjd röst, bara förvirrad. Ska jag vad ska jag Inga, förlåt. Jag var dum, klantade mig. Jag fixar det, betalar igen. Men var ska jag ta vägen? Till min mamma? Hennes etta?
Det är din sak, Fredrik. Du har vänner, garage, och en bil med ny motor. Lev som du vill men inte här.
Du kommer ångra dig! röt han, desperat. Vem kommer vilja ha en kvinna på trettioåtta år? Du blir ensam med dina katter!
Det är ett risk jag kan ta, svarade jag lugnt och öppnade dörren. Ut.
Han plockade väskorna, ansiktet förvridet av ilska.
Häxa! Snål kärring! Jag ska ha hälften av möblerna! TV:n är min!
TV:n är köpt på avbetalning och jag betalar. Bevis har jag. Lägg nycklarna på bordet.
Han tvekade, såg min blick, och slängde nyckelknippan i golvet.
Håll till godo med ditt palats!
Han travade ut i trapphuset. Dörren slog igen.
Jag låste, drog för kedjan. Lutad mot dörren andades jag ut. Hjärtat slog hysteriskt, händerna skakade men ingen tår. Bara ett märkligt rus av lättnad som att ha dumpat en säck sten jag burit på i tio år och trott var lycka.
Jag gick till vardagsrummet och rafsade ner allting piroger, nudlar, billig korv i en stor soppåse. Ögnade inte ens genom, utan slängde bara. Öppnade fönstret, släppte ut stanken av makrill och herrparfym.
I kylen hämtade jag vinet det där riktigt dyra, kvar sedan bröllopsdagen. Hällde upp ett glas. Slog mig ner i fåtöljen.
Telefonen pep. Sms från mamma: “Hur går firandet? Är Fredrik nöjd?”
Jag skrev tillbaka: “Firandet gick perfekt, mamma. Bästa födelsedagen någonsin. Och min första dag på ett nytt liv.”
Imorgon byter jag lås. På måndag lämnar jag in skilsmässopappren. Det blir bråk, skrik, säkert försök att dela på bestick och porslin. Men det spelar ingen roll längre. För ikväll åt jag inte middag ensam. Jag satt tillsammans med mig själv stark, fri och stolt. En kvinna jag äntligen börjat respektera.
