Det enda jag någonsin varit riktigt rädd för i mitt liv är en arg svärmor. Jag har varit gift en gång tidigare. På det sättet hade jag tur min första make, Erik, växte upp på barnhem och hade inga föräldrar. Så det blev aldrig några dömande blickar eller kommentarer riktade mot mig från någon svärmor. Men äktenskapet höll inte. Vi var gifta i fem år, sedan ansökte jag om skilsmässa.
När vi gifte oss studerade jag fortfarande på universitet i Uppsala. Erik började dricka redan efter ett år, drog på sig skulder och som hans fru föll en del av det ansvaret även på mig. Jag fick hoppa av mina studier för att arbeta och betala igen lånen tillsammans med honom. Äktenskapet orsakade bara problem för min del. När jag väl skilde mig kändes det som om jag äntligen kunde andas ut. Inga mer problem. Jag var ensam i två år, plockade upp bitarna och försökte hitta tillbaka till mig själv.
Sedan mötte jag Jonas. Han hade aldrig varit gift och aldrig haft något allvarligt förhållande före mig. Allt svängde ganska snabbt, han friade och jag tackade ja. Sedan kom den där dagen då vi skulle hälsa på hans mamma för första gången.
Redan i dörröppningen såg jag hennes missnöjda min. Hon slängde fram ett snabbt “hej” och drog sig tillbaka in i vardagsrummet. Jag tänkte direkt: har jag glömt något, ser jag konstig ut? Men nej, jag var klädd ganska neutralt, inget märkvärdigt. Vid kaffebordet granskade svärmor mig länge och sa inte mycket. Hennes blick gjorde mig så nervös att jag till slut rodnade, och då kom det.
Jaså, du har inte ens någon examen? Så du har ingen koll på någonting? sa hon torrt, med en överlägset liten min. Jag tog sats och svarade lugnt, samtidigt som jag rörde om i min tekopp:
Nej, min utbildning är inte färdig, livet kom emellan, men planen är att plugga klart så småningom.
Hon hummade högt och långdraget. Ja, planer alltså? När har du tänkt bli en riktig fru då? Skaffa barn, laga mat till min son och hålla ordning hemma? Du tror visst att du är något, va?
Hon flinade hånfullt, tog en klunk kaffe och ställde koppen tungt på bordet.
Låt mig säga en sak, min son behöver verkligen inte någon som du.
Jag kände mig helt förödmjukad. “Ser på dig du har utseendet, kroppen, men inget förstånd!” Just då lämnade jag bordet direkt och gick in på badrummet. Tårarna brände. Tänk, en helt främmande människa står och kränker mig utan anledning, och Jonas säger inte ett ljud. Tack och lov gick vi hem därifrån rätt snart. Jag hade ingen lust att besöka henne igen. Men hon började dyka upp hemma hos oss, och varje gång försökte hon hitta på ett sätt att såra mig.
Till slut beslöt jag mig för att prata med någon professionell och träffade en psykolog några gånger. Jag insåg då att min svärmor var en typisk manipulativ personlighet och att jag, på grund av min uppfostran, lät henne behandla mig illa och aldrig sa ifrån.
Så när hon nästa gång försökte trycka ner mig, bad jag henne genast att lämna vårt hem. Sedan dess har vi ingen kontakt, och ärligt talat bryr jag mig inte längre. Jonas tar det inte heller särskilt hårt. Om jag ska ta med mig något från allt detta så är det att ingen, oavsett relation, har rätt att behandla mig illa. Man måste våga sätta gränser, även när det är svårt.
