Det enda jag alltid har varit rädd för i livet är en arg svärmor. Jag har varit gift en gång tidigare, men då hade jag tur på just den fronten. Min första man, Johan, växte upp på ett barnhem och hade inga föräldrar. Så jag slapp höra några dömande kommentarer från någon svärmor. Men äktenskapet med Johan fungerade ändå inte. Vi var gifta endast i fem år, sedan ansökte jag om skilsmässa.
När vi gifte oss studerade jag fortfarande på universitetet i Uppsala. Johan började dricka redan efter ett år, drog på sig skulder, och eftersom vi var gifta, gällde samma skyldigheter även mig. Jag tvingades avsluta mina studier för att jobba och betala hans skulder. Det var bara problem på problem under den tiden. När skilsmässan gick igenom kändes det som att jag äntligen kunde andas ut. Äntligen slut på det där eländet. Jag levde ensam i två år, plockade ihop mig själv bit för bit, innan jag började må bättre.
Sen träffade jag Erik. Han hade aldrig varit gift, aldrig haft någon seriös relation innan mig. Allting gick oväntat snabbt. Han friade och jag sa ja. Sedan var det dags att träffa hans mamma.
Redan när vi steg in i hennes lägenhet i Malmö såg jag hennes missnöjda min. Hon kastade ur sig ett snabbt och närmast nonchalant “hej” innan hon försvann ut i ett annat rum. Jag hann knappt fundera på om det var något fel på mig, eller om det var kläderna det var fel på. Men nej, jag var helt vanligt klädd. Vid matbordet förblev svärmor tyst länge, granskade mig från topp till tå, så att jag började känna mig riktigt illa till mods.
När jag började rodna klämde hon i med:
Jaså, du har alltså knappt någon utbildning? Så du är väl inte så vass då? sa hon med ett snett leende.
Jag tvekade lite men svarade lugnt medan jag drack mitt te:
Nej, jag har ofullständig högskoleutbildning. Tyvärr tvingades jag avsluta mina studier, men mitt mål är fortfarande att läsa klart.
Svärmor fnös högt och demonstrativt.
Låter som du har mycket planer… När ska du hinna vara fru då? När ska du föda barn, laga mat till min son, och hålla hemmet i ordning? Du tror väl du är någon sorts drottning?
Med ännu en fnysning ställde hon ifrån sig sin kaffekopp och stirrade ner mig.
Jag kan tala om för dig, min son behöver inga lösaktiga kvinnor som du.
Det sved hon dömde både mitt utseende och min kropp, och dessutom min intelligens. Just då blev jag så kränkt. Jag reste mig direkt och gick in på toaletten och grät. En främmande människa sårade mig, och Erik sa inte ett ord. Tur att vi snart gick därifrån. Jag ville aldrig mer sätta min fot i hennes lägenhet. Men istället började hon komma hem till oss. Varje gång försökte hon hitta något sätt att såra mig.
Till slut gick jag till en psykolog här i Malmö. Efter några samtal insåg jag att svärmor var en typisk manipulatör och att jag tillåtit henne trampa på mig för att jag inte lärt mig säga ifrån. Så när hon en dag kom med ännu en gliring, sa jag rakt ut:
Jag vill att du lämnar mitt hem nu.
Vi har ingen kontakt längre, men det är faktiskt inget jag går och oroar mig för längre. Erik står inte heller på sig men det gör inget. Jag har äntligen fått ett lugn i själen.
