“Lämna henne här, låt henne dö!” sa de och slängde den gamla damen i snön. Skurkarna förstod inte att boomerangen snart skulle komma tillbaka.
Elsa Andersson gick mot sin trappuppgång. Pensionärerna på bänken diskuterade den nyligen parkerade bilen.
“Vems bil är det?” frågade Elsa.
“Vi vet inte!” svarade en av damerna. “Förmodligen tillhör den Maria. Så dyra bilar dyker inte upp hos oss pensionärer.”
“Det enda som kommer hit är ambulansen!” tillade den andra.
Grannarna småpratade lite till om myndigheter och skvaller. Då kom Maria ut, hon som ägde den dyra bilen. Hon gick sin väg utan att bry sig om grannarna eller bilen som stod på gräsmattan. Elsa skyndade sig hem.
“Elsa Andersson?” sa en man när han såg henne i trapphuset. “Minns du mig? Vi pratade för några dagar sedan. Jag är din släkting.”
“Åh, Erik!” ropade Elsa igenkännande. “Varför sa du inte att du skulle hälsa på? Är det din bil som står på gräset?”
“Ja, det är min.”
“Då får du flytta den innan någon klagar! Hur kunde du ens tänka dig att parkera på min blomsterrabatt?”
Släktingen skyndade ut, medan Elsa gick för att koka te. Hon behövde sälja lägenheten hon ville inte lämna en förstörd gräsmatta till grannarna.
För någon tid sedan brukade hennes farbror komma med sin son. Sedan tappade de kontakten. Och nu dök plötsligt den unge mannen upp! Men något med honom gjorde Elsa misstänksam. Han rökte mycket. Trots sin unga ålder hade han redan gula tänder. Bra att han kom ändå. Elsa ville inte anlita en mäklare för att sälja lägenheten. Bättre att låta brorsonen hjälpa till. Men han vägrade ta betalt.
Elsa var ensam i sin ålderdom, utan make eller barn. Hon längtade efter att flytta närmare naturen. Frisk luft var ändå bättre än att ständigt gå upp och ner för fyra våningar. På landsbygden fanns en trädgård. Medan hon fortfarande hade ork, ville hon odla grönsaker åt sig själv. Hösten kom, och en köpare dök upp.
“I morgon är det vinter. Vi väntar till våren med försäljningen,” beslöt Elsa.
“Men huspriserna stiger på våren!” invände brorsonen. “När det är kallt är det lättare att kontrollera uppvärmningen. Dessutom finns det redan en köpare. Tänk om han backar?”
“Men du har inte hittat något hus åt mig än! Var ska jag bo? Vi säljer när vi hittat ett hus,” suckade Elsa.
Erik gick med på det.
Det dröjde inte länge förrän han hittade några alternativ. När de hittat ett hus de gillade, åkte de ut till landet. Men efter besiktningen såg Elsa lite nedslagen ut. Överallt behövdes renoveringar. Men med pengarna från lägenheten skulle hon ha råd med både huset och renoveringen.
Erik kunde till och med berätta för tanten vad byggmaterial och arbetskraft skulle kosta. Han lovade att hjälpa till.
Men Elsa var orolig:
“Vintern står för dörren. Jag orkar inte stå i ett renoveringskaos. Jag vill bara flytta in och leva som folk.”
“Men jag ska ju hjälpa dig!” sa Erik.
Elsa tyckte det var skumt att han ville sälja lägenheten så fort och köpa vilket hus som helst åt henne. Men hon trodde inte han tjänade på det, och att hon bara var till besvär. Hon tackade ändå för hjälpen.
När hon valt ett hus, satte de en dag för försäljningen.
Köparen och notarien kom i tid. Erik kokade te åt alla. Elsa ångrade att hon sålde. Hennes eget hem. Hela livet hade hon bott här. Men det fanns ingen återvändo hennes saker var redan packade, och affären skulle genomföras.
“Nå, då så. Dags att flytta till det nya huset!” sa Erik när papperen var undertecknade.
“Vänta lite, ska vi verkligen åka nu? Jag har inte ens packat klart köket,” protesterade Elsa, men Erik insisterade på att hon måste flytta samma dag. Köparen hade ingenstans att sova!
“Jaha, om det är idag så är det idag. Men jag måste packa klart först,” gav Elsa med sig.
Snart var de på väg i en skåpbil. Elsa började gäspa och somnade. Ibland vaknade hon till och såg vägen genom fönstret, hörde männen prata.
“Fru Andersson, hör du mig?” lät Eriks röst avlägset. Hon orkade inte svara.
“Lämna henne här,” hörde hon när hon vaknade nästa gång. Allt var dimmigt. De släppte henne bara mitt i snön.
“Hon dör av sig själv,” tillade Erik.
Elsa insåg att brorsonen lurat henne. Han hade nog hällt något i teet för att få henne att somna och skriva på papperen. Med slutna ögon förberedde hon sig på döden.
Samtidigt såg en ung kvinna vad som hände. Hon körde förbi och trodde först att bilen stannat pär hjälp. Men sedan såg hon männen bära något in i skogen. Snön förade tjockt. Varför skulle någon lasta av något mitt i natten? Kanske dolde de ett brott?
Hon körde lite längre, stängde av lysena och väntade. För säkerhets skull antecknade hon bilens regnummer. När främlingarna åkte, skyndade hon dit de släpat säcken. Där låg en gammal dam vid liv, men medvetslös. Hon ringde sin man och de förde Elsa till bilen.
På vägen vaknade Elsa.
“Var är jag?”
“Vi hittade er,” sa Lisa. “Minns ni hur ni hamnade i snön?”
“Ja… Jag och brorsonen sålde min lägenhet. Vi drack te. Han måste ha lagt något i det! Sedan körde vi, och de kastade ut mig. Han ville bli av med mig!”
“Vi hjälper er,” sa Lisa och tog fram en varm filt.
“Med er är det varmare,” log Elsa. “Utan er hade jag försvunnit.”
Senare anmälde de Erik till polisen. En utredning inleddes. Lisa och hennes man erbjöd Elsa att bo hos dem tills hon fick tillbaka lägenheten.
Efter några veckor fick Elsa sin bostad tillbaka. Erik och hans medbrottsling fick fängelse. Och på våren, som Elsa planerat, sålde hon lägenheten och köpte ett litet hus på landet. Ingen renovering behövdes, och hon kastade sig glatt in i trädgårdsarbetet. Till sommaren bjöd hon in Lisa och hennes man. Elsa glömde aldrig deras vänlighet.
