“Låt oss lämna henne här, låt henne dö!” muttrade de när de släppte den gamla kvinnan i snödrivan. De elaka männen förstod inte att boomerangen snart skulle återvända.
Agda Lindström gick mot sitt trapphus. De äldre kvinnorna på bänken diskuterade den nyligen parkerade bilen.
“Vems bil är det?” frågade Agda.
“Vi vet inte!” svarade en av tantorna. “Den hör nog till Maria. Så dyra bilar brukar inte komma hit till oss gamlingar.”
“Här kommer bara ambulanser!” tillade en annan.
Grannkvinnorna pratade en stund till om myndigheter och skvaller. Plötsligt kom Maria själv ut hon som den dyra bilen tillhörde. Hon gick förbi utan att ens titta på grannarna eller bilen som stod på gräsmattan. Agda Lindström skyndade sig hem.
“Agda Lindström?” sa en man när han såg henne i trapphuset. “Minns du mig? Vi pratade för några dagar sedan. Jag är din frände.”
“Åh, Lars!” utbrast Agda när hon kände igen honom. “Varför sa du inte att du skulle hälsa på? Är det din bil som står på gräset?”
“Ja, det är min.”
“Då får du flytta den innan någon klagar! Hur kan du parkera på min blomsterrabatt?”
Fränden skyndade sig ut, medan Agda gick för att koka te. Hon måste sälja lägenheten hon ville inte lämna en förstörd gräsmatta efter sig.
För länge sedan brukade hennes farbror besöka med sin son. Sedan tappade de kontakten. Och nu dök den unge mannen upp! Men något hos honom fick Agda att känna misstro. Han rökte för mycket. Trots sin unga ålder hade han redan gula tänder. Men det var bra att han kom ändå. Agda ville inte anlita en mäklare för att sälja lägenheten bättre att ge fränden en slant för hjälpen. Men han vägrade ta emot pengar.
Agda hade blivit ensam på ålderns höst. Hon längtade närmare naturen. Frisk luft var bättre än att ständigt gå ner för fyra trappor. På landet fanns en trädgård. Medan hon ännu orkade ville hon odla grönsaker till sig själv. Hösten kom, och en köpare dök upp.
“I morgon är det vinter. Vi säljer nog först på våren,” beslöt Agda och sköt upp försäljningen.
“Men hus blir dyrare på våren!” invände fränden. “Nu när det är kallt kan man kontrollera uppvärmningen. Dessutom har vi redan en köpare. Tänk om han backar?”
“Men du har inte hittat ett nytt hem åt mig än! Var ska jag bo? Först måste vi hitta ett hus, sedan säljer vi,” suckade Agda.
Lars gick med på det.
Det dröjde inte länge förrän fränden hittade några alternativ. Efter att ha valt ett hus åkte de ut till byn. När Agda såg det blev hon lätt besviken. Överallt behövdes renovering. Men pengarna från lägenheten skulle räcka till både huset och renoveringen.
Lars kunde lite om byggande och kunde berätta för tanten vad material och arbete skulle kosta. Han lovade att hjälpa till.
Men Agda var orolig:
“Vintern står för dörren. Jag orkar inte hålla på med renovering. Jag vill bara flytta in och leva som vanligt folk.”
“Men jag hjälper dig!” sa den unge mannen.
Agda tyckte det var märkligt hur ivrig Lars var att sälja lägenheten och köpa första bästa hus. Men hon tänkte att han inte hade något att vinna på det det var bara besvärligt för honom. Hon var tacksam för hjälpen ändå.
När hon valt ett hus satte hon upp en dag för affären.
Köparen och notarien kom i tid. Lars kokade te åt alla. Agda ångrade plötsligt att hon sålde sitt hem. Hennes egen lägenhet. Hela livet hade hon bott här. Men det fanns ingen återvändo nu hennes saker var redan packade, och papperna undertecknades.
“Så, nu kan du flytta till ditt nya hem!” förkunnade Lars när allt var klart.
“Vänta, verkligen nu? Jag har inte ens packat upp köksgrejorna än,” protesterade Agda, men Lars insisterade köparen hade ingenstans att sova!
“Nåväl, i dag då. Men jag måste packa fort,” gav Agda med sig.
De körde iväg i en skåpbil. Agda började gäspa och somnade. Hon vaknade till ibland och såg vägen genom fönstret, hörde männen prata.
“Tant, hör du mig?” ekade Lars röst som från långt borta. Hon orkade inte svara.
“Låt mig lämna henne här,” hörde hon nästa gång hon vaknade. Allt kunde lika gärna vara dimma. De lämnade henne bara i en snödriva.
“Hon dör ändå,” tillade Lars.
Agda förstod att fränden lurat henne. Han måste ha lagt något i teet för att få henne att somna och skriva på papperna. Med slutna ögon accepterade hon döden.
Men någon såg alltihop. En ung kvinna som körde förbi såg bilen stå vid vägen och trodde föraren behövde hjälp. Men sedan såg hon männen bära något mot skogen. Snön föll tungt. Varför skulle någon lasta av mitt på vägen, och i sådant väder? Kanske dolde de ett brott?
Hon skrev ner nummerplåten och väntade. När främlingarna åkte iväg skyndade hon dit de släppt säcken. Där låg en gammal kvinna vid liv, men medvetslös. Hon ringde sin man och de bar Agda till bilen.
På vägen vaknade Agda.
“Var är jag?” frågade hon.
“Vi hittade dig,” svarade Elin. “Minns du hur du hamnade i snön?”
“Ja… Jag och fränden skulle sälja lägenheten. Vi drack te. Och det teet… Lars hällde i något! Sen körde vi, och han lämnade mig i snön. Han ville bli av med mig!”
“Låt mig hjälpa dig,” sa Elin och tog fram en kräm.
“Det är varmare hos er,” log Agda. “Annars hade jag dött.”
Senare anmälde Elins familj och Agda händelsen till polisen. Lars och hans medbrottsling arresterades för bedrägeri.
Efter några veckor fick Agda tillbaka sin lägenhet. På våren sålde hon den och köpte ett litet hus på landet precis som hon planerat. Inga renoveringar behövdes, och med glädje började hon arbeta i trädgården. Sommaren därpå bjöd hon Elin och hennes man på middag. Agda glömde aldrig deras vänlighet.
