Redan i sjätte klass stod det klart att Maja Lundqvist en dag skulle bli en utmärkt läkare. Grannpojken Adam föll en gång illa från gungan och slog både knä och panna blodiga. Det var en syn för de modiga, men tolvåriga Maja behöll lugnet.
Frida, hämta vatten, gasbinda och lite handsprit! bad hon sin vän som bodde i porten mitt emot innergården, och Frida rusade utan protester hem efter hjälpmedlen.
När Adams mamma, moster Annika, turkos av oro, dök upp på gården efter att ha fått höra vad som hänt, hade Maja redan hunnit rengöra, desinficera och bandagera såren på ett minst sagt proffsigt sätt. När Annika förstod att det var Maja som fixat omplåstringen blev hon rejält imponerad. Hon kramade om Maja och sade:
Du kommer bli doktor, och inte vilken som helst utan en riktigt duktig. Sånt här bemötande får man sällan ens hos läkare och här är du bara en flicka!
I scouterna och på läger var det tryggt att ha Maja med. Ingen ville så klart göra sig illa, men med Maja Lundqvist på plats var det aldrig lika skrämmande.
Sen följde läkarlinjen i Uppsala, vidareutbildningar, praktik på flera vårdcentraler och sjukhus, och ständiga kurser. Under några år arbetade hon på Karolinska i Stockholm och hamnade så småningom som ansvarig läkare och biträdande chef i avdelningen för funktionsdiagnostik.
Elisabet Victoria Lundqvist, som nu gift sig och hette Malm, hade blivit uppskattad av både patienter och kollegor. Hennes team var suveränt bortsett från en sak: den äldre ledningsläkaren Ragnar Söderlund, ständig gnällspik och bråkmakare. Han älskade att bråka för bråkets skull och verkade få energi av det. Maja höll sig helst undan och försökte att inte låta sig provoceras, men ibland var det svårt.
Det enda som tröstade Maja var att deras vägar inte korsades alltför ofta, bara ungefär en gång i veckan vid de medicinska kommittémötena där nya patientfall diskuterades. Men de mötena drog ofta ner humöret.
Ragnar kunde inte låta bli att småpika Maja, och hans repliker var ofta vassa. Han såg förstås att Maja tålmodigt struntade i hans sågningar, men det sporrade honom bara mer.
Outhärdlig karl, suckade hon vid middagsbordet hemma för sin man Henrik. Jag försöker verkligen, men det känns som Söderlund gör allt för att driva mig över gränsen.
Du klarar det, log Henrik. Du är ju diplomat rakt igenom!
Det stämmer, höll deras trettonårige son Oskar med. Blir du less på att vara läkare kan du alltid bli diplomat. Det tjänar man ju ännu bättre på!
Bra, jag ska fundera på saken, skrattade Maja.
Maja var förvisso lugn, men ingen maskin hennes tålamod hade sin gräns. Ibland tänkte hon att det bara var en tidsfråga innan någon skulle få se att även hon kunde explodera.
Nästa dag, under veckans kommitté, gick allt som vanligt tills Maja skulle redogöra för läget hos en kvinna i sextioårsåldern som satt på britsen mittemot.
Vanligtvis gick det till så att patienten gick ut efter läkarrapporten, varpå Maja, avdelningschefen och Söderlund diskuterade själva. Men nu frågade patienten:
Säg mig bara en sak är det allvarligt? Kommer jag bli frisk? Jag måste ju ta hand om mitt barnbarn…
Kvinnans röst brast och tårar samlades i ögonen. Innan Maja hann svara, röt Ragnar:
Med det där tillståndet? Nej, det är sent ingen kan ge några löften! Varför väntade du så länge?
Hon sjönk ihop, underläppen dallrade. Ragnar fortsatte:
Jag vet hur det brukar vara. Först lider man i tysthet, sen ska man plötsligt ha vård på direkten! Men vi är inte trollkarlar…
Kvinnan brast ut i gråt och lämnade rummet. Maja var för chockad för att säga ifrån. Så sätter man inte press på någon som redan lider. Avdelningschefen skakade på huvudet.
Alla förstod ju sakligt att Ragnar hade rätt om sjukdomens förlopp, men hans ordval var hänsynslöst. Någon borde säga ifrån. Maja förlorade tålamodet. Nu får det vara nog, tänkte hon.
Ragnar, med all respekt vad håller du på med? utbrast hon.
Vadå? sade han förnärmat. Vi måste vara ärliga mot patienterna.
Maja suckade irriterat åt hans självbelåtna min. Hon fortsatte:
Visst, sjukdomar behandlas bäst i början men du anar inte vad det kostat mig att få henne till behandling! Hon har äntligen ett hopp och du kväver det på en sekund!
Ragnar försökte slå tillbaka, men märkte snabbt att det var lönlöst. Maja var orubblig och det visste han.
Han fortsatte att muttra, men Maja hörde knappt. Hon såg hur avdelningschefen gick ut och kände hur luften tog slut i rummet. Ensam med Ragnar, kändes luften kvävande. Vampyr var rätta ordet för honom.
Maja satte sig vid sitt skrivbord med journalen, men några tårar tänkte hon alls inte bjuda på.
Plötsligt hördes en försiktig röst: “Maja Victoria…” Det otippat ödmjuka tonfallet avslöjade direkt att det var Ragnar. Han höll fram en liten flaska valeriana och såg märkbart förlägen ut.
Ta gärna, sa han tyst. Och förlåt mig. Du har nog rätt…
Din saklighet är inte fel, Ragnar, suckade hon. Men vi får aldrig sluta ge hopp till människor. Oftast gör just det underverk ibland mer än medicinen.
Jo…ja, sade han tankfullt.
Metamorfosen överraskade alla, men Maja passade på medan järnet var varmt.
Kom ihåg en sak, Ragnar, sade hon med eftertryck. Jag låter aldrig någon, inte ens dig, höja rösten mot mig eller ifrågasätta min kompetens inför patienter vem det än gäller.
Nej, jag förstår, svarade han.
“Bra, hoppas du menar det”, tänkte hon och sneglade på klockan. Arbetsdagen var långt ifrån över.
En timme senare var Maja på ronden hos den äldre damen, som hette Margareta Holm. På bordet stod en bukett tulpaner. Margareta log när hon såg Maja.
Kan du tänka dig, chefen var här nyss, sade hon. Han hade blommor med sig och sa förlåt, och att hela sjukhuset skulle göra sitt yttersta för att hjälpa mig!
Det var väl underbart, sade Maja glatt, tog hennes hand och log. Du ska se att vi får dig på benen du har ju livet framför dig, som en tjej på väg ut i världen!
Tokfia, skrattade Margareta.
En månad senare var Margareta på bättringsvägen och fick, när hon skulle hem, en vacker ask choklad av Ragnar.
Här, det är till barnbarnet, sade han lite blygt.
Åh, tack! log Margareta.
Och dessa rosor är till dig, sade han, och räckte över en blombukett.
Så fina! Tack snälla och tack till dig och alla på avdelningen. Ni har gett mig livet tillbaka!
Jag borde väl säga “välkommen åter” men det gör jag inte, sade Ragnar. Vi hoppas du bara hälsar på som gäst i framtiden.
Alla blev paffa. “Vad har tagit åt honom?” tänkte kollegorna. Ingen anade att just Ragnar kunde uttrycka vänlighet.
Mellan Maja och Ragnar etablerades från den dagen goda relationer kanske inte vänskap, men respekt. Ofta tog de kaffe ihop efter mötena och ibland sågs de på sjukhusets lilla fik.
Lyckan finns nog inte, erkände Ragnar en gång mellan två klunkar kaffe. Kanske är det därför jag varit som jag varit. Livet har liksom bara runnit iväg.
Hur menar du? sa Maja nyfiket. Du har ju en ansvarsfull och viktig roll!
Jo, men… Man vill ju ändå vara lycklig. Förr var jag det, men det rann ut i sanden.
Jaha, tänkte Maja. Nu har jag fått nyckeln till hans själ.
Hon upptäckte allt oftare att hon faktiskt gillade Ragnar. Vänskapen mellan dem var något som lades märke till på hela sjukhuset, men ingen spred rykten Maja Malm hade integritet och Ragnar var raka motsatsen till någon kvinnokarl.
Vad har du egentligen gjort med honom? viskade en dag sjuksköterskan Linnéa när de samlades till veckans fredagsfika.
Personalen, alla kvinnor från läkare till städerskor, ordnade då och då gemensamt fika i köket. Fika med kaffe, bullar, hembakt och äppelmarmelad från kokerskan Birgitta.
Det är inget märkvärdigt, log Maja. Enkelt egentligen.
Jaha? Menar du det verkligen? frågade kapprumsansvariga tant Märta.
Jag menar det. Allt handlar om självkänsla och respekt oavsett om du är chefsläkare eller undersköterska.
Du kan säga det du, som är så säker och cool, sade den unga undersköterskan Josefin. Jag får kramp när jag möter Ragnar.
Nej, Josefin, så ska man inte tänka. Alla har rätt till självrespekt och ingen mår dåligt av lite självförtroende, svarade Maja.
Särskilt viktigt med energitjuvar, menade psykologen Annelie. Det märker genast av när man är trygg i sig själv. Då undviker de att spilla sin energi på dig.
Jag tror snarare att Ragnar är en ensam och olycklig människa, undrade kokerskan Birgitta.
Alla höll med utom Maja, som redan förstod att det var precis så.
Har vi missat något? utropade vaktmästaren Eva, andfådd.
Nej då, kom in. Vi diskuterar Ragnar och hans förvandling, log Annelie.
Vet ni vad? Ragnar ska visst gifta sig! ropade Eva belåtet.
Nej? Är det sant?
Det är ju otroligt!
Då ska väl helvetet frysa till is, fnissade någon.
Vet ni vem? frågade Josefin nyfiket.
Har hört rykten om någon patient, svarade Eva medan hon tog en bulle.
Är det sant? utbrast Birgitta. Maja log tyst hon hade en aning om vem bruden var.
Hörrni, en sådan nyhet kräver faktiskt något starkare än kaffe, föreslog hon. Lite vin kanske till nästa gång?
Förslaget togs emot med glädje, och man skålade senare för den förvandlade Ragnar och för hans framtida lycka undrar om giftermålet kunde göra honom ännu lite snällare?
Dagen därpå, när Maja satt med sitt kaffe, kom Ragnar in strålande som en sol.
Maja lät honom gladeligen överraska henne, även om hon redan visste allt.
Du ser glad ut, Ragnar, sade hon.
Det är jag också. Jag ska gifta mig, Maja!
Men så roligt! Vem har den äran? Om man får fråga…
Margareta. Hon du kämpade så för. Hon gjorde intryck. Jag tog kontakt, och… resten är historia.
Du är allt en liten intrigör, skrattade Maja. Grattis det är verkligen ett underbart val!
Och du och din familj är bjudna till bröllopet. Utan dig hade det aldrig blivit av! Du borde vara diplomat, Maja.
Nä, ödet bestämmer ändå till slut, svarade hon glatt.
På själva bröllopet var brudgummen stiligt klädd, och Margareta såg minst tio år yngre ut i sin nya frisyr och eleganta klänning nästan ofattbart att hon för inte så länge sen varit en trött och rädd patient.
Margareta tackade Maja om och om igen. Och om någon undrar så slutade Ragnar aldrig att le.
