**Dagboksanteckning**
“Var tyst”, morrade han och slängde resväskan i golvet. “Jag lämnar dig och detta träsk som du kallar ett liv.”
“Ett träsk?” Agneta vände sig långsamt från spisen, där hon stekt potatis till middagen. “Det här ‘träsket’ har försörjt din mor i tjugo år medan hon reste runt till läkarna. Har du glömt det?”
“Vad har mamma med saken att göra? Rör henne inte!”
“Jo, Joakim, medan du ‘skötte stora affärer’ i Stockholm var det jag som satt här med din förlamade mor. Jag bytte blöjor, om du minns.”
Joakim stod i dörren till deras tvåa i en gammal förortsbyggnad, klädd i en ny kostym med resväskan vid sina fötter. Agneta hade inte sett honom så ståtlig på länge trim, solbränd, doftande av dyr parfym. Inget likt förr, när han kom hem från verkstaden, täckt av maskinolja.
Hon mindes när de träffades. Dans på folkets hus, han en ung verkstadstekniker, hon från bokföringen. Han snurrade henne runt till “En blomma gjord av vin”, viskade dumheter i hennes öra. Sedan ett enkelt bröllop, trettio gäster, köttbullar och “Löfbergs Lila”. Hans mor grät av lycka och kramade Agneta: “Tack, kära du, för att du tog hand om min Joakim.”
Tog hand om honom. Tjugotvå år tillsammans. De fick en dotter, Lovisa. Nu studerar hon till läkare, lever på stipendium och Agnetas extrajobb. Joakim har inte gett pengar på tre år allt gick till hans “affärer”. Vilka affärer? Agneta förstod aldrig. Först ville han öppna en bilverkstad, sen började han med transport. Allt gick åt skogen.
“Du förstår inte”, Joakim tände en cigarett i hallen. “Marcus har erbjudit mig jobb i Stockholm. Han har en kedja av biltvättar, vill ha mig som chef. Hyreslägenhet till en början.”
“Åker du ensam?” Agneta torkade händerna på förklädet. Händerna darrade, men rösten var stadig.
“Nej.” Joakim vek undan blicken. “Med Linda. Hon… hon förstår mig. Tror på mig.”
Linda. Agneta hade vetat om henne i tre månader. Sett deras meddelanden när Joakim var i duschen. “Gullis”, “älskling”, “saknar dig”. Tjugoåtta år. Säljare på en bilfirma där Joakim tittade på en bil. Köpte på avbetalning, för övrigt, som Agneta fortfarande betalar av med sin lärarlön.
“Och Lovisa då?” frågade Agneta. “Din dotter. Hon tar examen om ett år.”
“Hon kommer att förstå när hon blir äldre. Jag kan inte leva så här längre. Jag är fyrtiofem, Agneta. Jag är fortfarande ung, jag kan ändra på allt.”
Agneta gick till fönstret. På gården hängde grannen Birgitta tvätt. Hon sågde Agneta i fönstret och vinkade. Birgitta visste allt. Om Linda, om att Joakim bara kom hem för att sova. Hon tyckte synd om Agneta, kom med bullar: “Håll ut, kära du.”
“Minns du”, sa Agneta lågt, “när Lovisa var fem och blev sjuk? Lunginflammation, läkarna visste inte vad de skulle göra. Du jobbade dubbelpass för att få ihop pengar till medicin. Och jag satt vid hennes säng dygnet runt. Du sa då: ‘Vi är en familj, Agneta. Vi klarar allt.'”
“Det var länge sedan.”
“Bara femton år. Eller när din mor fick stroke? Vem följde med henne till sjukhus? Vem vände henne varannan timme på natten så hon inte fick liggsår? Jag, Joakim. Och du kom med ursäkter jobb, affärer. Vilka affärer? Du jagade redan då efter ditt ‘stora genombrott’.”
Joakim släckte cigaretten på fönsterbrädan. Agneta rynkade pannan ny fönsterkarm, sparade ihop till den själv.
“Du kommer alltid ihåg allt dåligt”, sa han irriterat. “Men det goda? När jag tog dig till havet?”
“För tio år sedan. Till Smygehuk. En vecka.”
“Du är aldrig nöjd!”
Agneta vände sig mot honom. Tårarna brände, men hon lät dem inte falla. Inte för hans skull.
“Vet du vad, Joakim? Stick. Stick till din Linda. Men här är sanningen. Din mor vårdade jag till slutet. Två år låg hon här, två år matade jag henne med sked, tvättade henne, gav henne medicin. Var var du? På ‘jobbet’? Vilket jobb? Du har inte haft ett ordentligt arbete på fem år. Allt var ditt ‘stora genombrott’.”
“Jag försökte! Jag gjorde allt för familjen!”
“För familjen?” Agneta skrattade bittert. “Lovisa jobbar natt på sjukhuset för att ha råd med böcker. För pappa blev ‘affärsman’. Jag har dubbla lektioner och privatlektioner på sidan. För vem gjorde du allt?”
Joakim teg, greppade resväskan hårt.
“Och vet du det roligaste?” fortsatte Agneta. “Din mor sa till mig innan hon dog: ‘Förlåt honom, kära du. Han är svag. Alltid varit svag. Tack för att du stod ut.’ Jag förstod inte då. Nu gör jag det.”
“Våga inte!” Joakim exploderade. “Våga inte kalla mig svag! Jag kvävs här! I den här lägenheten, i den här stan, med dig! Du kommer att begrava mig med din ‘perfektion’!”
“Min perfektion?” Agneta skrattade torrt. “De senaste åren har jag bara hållit tyst. Tyst när du kom hem full. Tyst när pengar försvann till dina ‘projekt’. Tyst när du luktade främmande parfym. Jag trodde det går över, han kommer att ångra sig. Vi är familj.”
Hon gick till skåpet, tog fram en mapp. Joakim spände sig.
“Vad är det?”
“Skilsmässopapper. Förberedde dem för en månad sen. Väntade bara på att du skulle ta steget. Eller jag. Men du gick först bravo. Signera.”
Joakim stirrade på pappren.
“Du… du visste?”
“Jag är inte dum, Joakim. Jag gav dig en chans. Och mig själv tänkte att jag kanske hade fel. Men jag hade inte fel.”
“Lägenheten…” började han.
“Är min. Stod på min mamma, gick i arv till mig. Du är skriven här, men har inga rättigheter. Försök via domstol, men problemet är du har inte haft ett fast jobb på tre år. Ska du betala underhåll till Lovisa?”
“Hon är myndig…”
“Hon är heltidsstuderande. Underhåll gäller tills hon är klar. Familjelagen, om du undrar.”
Joakim tog pennan, signerade pappren med en ilsken klottrig namnteckning. Slängde mappen på byrån.
“Nöjd? Tjugotvå år i sjön?”
Agneta såg på honom. Gråa tinningar, rynk
