Lukas satt på sitt kontor när telefonen ringde. På skärmen stod det “Elin”. Han blev förvånad – hon brukade inte ringa mitt på dagen.
“Hej älskling, vad är det? Jag är lite upptagen just nu,” sa han och tittade bort från datorn.
“Det har hänt något,” hennes röst darrade och hon snyftade, “vi har blivit utkörda. Vi har ingenstans att bo!”
“Va?!” Lukas reste sig upp, “Har något hänt med lägenheten? Brand? Inbrott?”
“Lägenheten är okej… men vi får inte bo där längre,” viskade Elin.
“Vad menar du – inte få bo där? Vem kan förbjuda oss att bo i vår lägenhet?!”
“Vem… din mamma!” utbrast hon, och i hennes röst hördes allt – smärta, förtrytelse, desperation.
För många år sedan flyttade de med barnen till Stockholm. Den äldsta dottern var sju, den yngsta fem. De började med att hyra, arbetade hårt. Sedan kom lyckan – Elis pappa fick oväntat ärva en lägenhet från en avlägsen släkting.
“Bo där,” sa den gamle mannen då, “jag är pensionär, skatterna är inte höga, fastigheten står på mig, men vi ska inte störa er.”
De renoverade, köpte möbler. De levde där. De började se lägenheten som sin – även om det formellt inte var deras. Men Elin kände ändå en oro.
“Vi har lagt allt vi har här, men det står inte på oss,” sa hon till Lukas.
“Oroa dig inte. Pappa står på oss, vem skulle kunna köra ut oss? Vi är ju familj.”
Men det som hände var värre – de blev utkörda. Inte av främlingar, utan av sin egen familj.
Allt började vid pappas 70-årsdag. De åkte dit, firade. Dagen efter sa svärmor:
“Vi har bestämt att Viktor, vårt syskonbarn, ska flytta in hos er. Han börjar på universitetet, studentboendet är trångt. Ni har gott om plats. Dessutom,” la hon till, “är det ju vår lägenhet, vi bestämmer vem som får bo där.”
Elin tappade nästan hakan. Men Lukas nickade bara:
“Inga problem. Det finns plats.”
Hon ville skrika, men höll tillbaka. Inte rätt tillfälle. Men något inom henne bröts.
Viktor flyttade in – som om han ägde stället. Åt på soffan, svor, städade inte. Förstörde allt han rörde vid. Sedan kom Lukas föräldrar på besök. För att träffa “barnbarnet”. Och då började det.
“Viktors skor är smutsiga!” klagade svärmor. “Varför är inte jackan tvättad?! Varför finns det inte några kanelbullar?!”
Hon kommenderade som en general. Lagade mat, tvättade, städade. Till slut sa hon rakt upp och ner till Elin:
“Jag förstår inte hur min son kan leva med någon som du! Du borde gå härifrån. Lämna lägenheten.”
“Vart ska jag ta vägen? Barnen har sina egna liv, hyrorna är höga…”
“Det är inte mitt problem. Packa dina saker.”
När Elin vägrade sa svärmor:
“Jag ska prata med Lukas. Han kommer att skriva på skilsmässopapperen.”
Elin packade under tystnad och grät.
När Lukas fick reda på det lämnade han allt direkt.
“Mamma, vad är det här?! Ni har kört ut min fru?!”
“Hon passar inte in här. Dessutom dricker hon!”
“Va?!”
“Jag hörde flaskor i en påse. Vad gömmer du för något? Jag tillåter inte sådant under mitt tak. Lägenheten är min – jag bestämmer.”
“Mamma, det var Viktor som slängde soporna!”
“Skyll inte på honom! Om hon kommer hit igen, klaga inte.”
“Då följer jag med henne.”
“Ännu bättre. Viktor har en flickvän nu, hon kan flytta in.”
Lukas knöt nävarna under tystnad.
“Okej. Två dagar.”
“Elin, gråt inte. Vi tar allt – Viktor hjälper, vi har ett garage. Allt kommer att ordna sig. Vi köper en egen lägenhet. Inte precis som vi drömt om, men åtminstone vår egen.”
Tre dagar senare kom svärmor med Matilda – med påsar, som om de skulle in i krig. Fisk, kött, burkar, säckar med grönsaker…
“Har de… flyttat?!” frågade Matilda chockad.
“Tomt… Ingen spis… Ingen kyl… Inga möbler…”
“Vi ställer dem på balkongen.”
“Det regnar därute! Mamma, det finns inte ens någonstans att sova!”
Birgitta ringde sin son – han svarade inte. Barnbarnen tog inte heller telefonen.
“Birgitta, det är mormor…” sa hon till en av barnbarnen, men från andra sidan hördes bara:
“Ring inte hit igen!”
I lägenheten fanns bara en gammal, smutsig soffa. Och en balja i badkaret – en symbol för hur allt tog slut.
Ett halvår senare lagade Elin middag i sin nya lägenhet. Telefonen ringde – okänt nummer.
“Lukas, det är jag… Mamma… Du ringer inte… Jag ångrar mig. Kom tillbaka. Bo här.”
“Vi bor redan. I vår egen lägenhet.”
“Er egen? Varför behöver ni en till? Ni har ju vår!”
“Er lägenhet är er. Vi har vår.”
“Och barnbarnen? De har övergett mig!”
“De behöver ingenting. Vi har allt vi vill ha. Den här lägenheten – glöm den. Vi kommer aldrig tillbaka.”
Lukas la på. Det här kapitlet i hans liv var avslutat. Och det skulle aldrig öppnas igen.
