**Dagboksanteckning**
Idag var det igen – min dotter Elins vänner åt upp all mat jag lagat för hela familjen.
Min dotter Elin är en sann folksamlare. Hennes öppenhet och vänlighet drar till sig kompisar som en magnet. Här i vårt hem i Göteborg finns det alltid fullt av hennes vänner – barn i olika åldrar, inte bara klasskamrater. Jag är glad att hon är så social, men på sistone har det gått för långt, och jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Allt började när Elin började bjuda hem vänner. Det är vinter, kallt ute, så jag har inget emot att de leker inomhus. Förr bjöd hon på te och kakor, satte på musik och hittade på lekar. Jag tyckte till och med det var gulligt, så gästfri hon var. Men nu tar hon med sig främmande ungdomar jag aldrig sett förut. Och deras beteende chockar mig.
Igår kom jag hem från jobbet och hittade två okända tonåringar i köket. De satt och åt min köttsoppa direkt ur grytan – mat jag lagat för två dagar! Det fanns inte en sked kvar. De lade de smutsiga tallrikarna i diskhon och gick utan ett ord. Jag var rasande. Vi hade inget att äta till middag, och jag var för trött för att laga ny mat.
Jag försökte förklara för Elin att hon inte kan ta med främlingar hem och ge dem vår mat. Kakor eller godis, visst, men maten i kylen är för familjen. Elin blev arg, kallade mig snål och sprang till sitt rum, smällde igen dörren så att fönstren skakade. Hon låste in sig och vägrade prata. Jag kände mig skyldig, men vad skulle jag göra?
Jag kokade potatis, stekte köttbullar och bad alla komma och äta. Elin vägrade demonstrativt, som om jag var hennes fiende. På morgonen innan jag gick till jobbet sa jag: ”Maten räcker till två dagar, jag jobbar sent, jag hinner inte laga mer.” Men när jag kom hem efter elva stod min man, Anders, och stekte potatis i ett tomt kök. Elins vänner hade tömt kylen igen. Och dottern låst in sig igen, utan förklaring.
Jag är så trött. Hur når jag fram till henne? Hon lyssnar inte, kastar bara dumma anklagelser: ”Du är snål, du gillar inte mina vänner!” Är det tonårsbeteende? Eller har vi missat något i uppfostran? Jag vet inte hur jag ska agera. Jag vill att hon ska vara lycklig, men jag kan inte acceptera det här.
Jag är inte snål, men vår budget är spänd. Anders och jag jobbar oss till döds för att försörja familjen. Jag lagar mat med omsorg, och ändå äter främmande barn upp allt. Min mamma säger: ”Det är dags att ta i med hårdhandskarna!” Men jag är emot våld. Jag vill lösa det i samförstånd, men hur? Elin vägrar prata, och jag känner att jag tappar kontakten med min egen dotter.
Ibland undrar jag – är det jag som är orimlig? Eller är det dags att sätta ner foten? Kanske måste jag lära mig att säga nej, även om det sårar. För familjen kommer först. Det är den läxan jag lär mig den hårda vägen idag.
