LÅDAN MED FÖRSVUNNA LÖFTEN
På sistone hade jag börjat ana att vi, förutom mig och min fru Sigrid, faktiskt var fler i vårt hem i Uppsala och nej, jag pratar inte om något spöke. Spöken, enligt min mening, är allvarliga ting: om de nu visar sig, så är det inte för att ägna sig åt bagateller.
Det här var något helt annat. Rena vardagsmysteriet. Som en slags husande tomte.
Först försvann mina träningsstrumpor, givetvis en i taget. Om det handlat om tvättmaskinen vore det inget nytt varje svensk känner till mysteriet med saknade sockor i tvätten. Men de här vita, med blå rand, som jag alltid tog på när jag gick på Friskis&Svettis, hade jag nyligen sett i min byrålåda. Nästan så de låg där och såg förebrående på mig: när använde du oss sist?
Och så plötsligt borta. Först den ena dagen, sedan den andra.
En vecka senare dök de upp, på exakt samma plats. Rullade som små snäckor. Ovanpå låg en skrynklig papperslapp, med sneda tryckbokstäver:
Du glömde oss i 127 dagar. Ja, vi räknade.
Var det du? fräste jag mot Sigrid, som satt och bläddrade bland nyheterna på sin mobil. Är det här ditt sätt att antyda att jag borde börja träna igen?
Hon såg helt oförstående ut och nekade bestämt.
Nej men då så muttrade jag, men innerst inne trodde jag ändå att hon låg bakom. Sigrid har alltid haft nära till skoj.
Senare försvann Sigrids älskade hårklämma hennes favorit, som alltid låg på skåpet i hallen. Och hennes fina läppstift för speciella tillfällen, det som alltid låg i hennes väska.
De hittade vi i ett köksskåp, mellan risgryn och makaroner. Också med små lappar.
På hårklämman:
Bestäm dig långt eller kort hår vill du ha? Jag orkar inte bli glömd för att sen saknas.
På läppstiftet:
När var det senast ett speciellt tillfälle? Jag hinner torka ut.
Nu räcker det med trams, väste Sigrid när hon väckte mig från min tupplur på soffan före middagen.
Har du blivit galen? utbrast jag. Varför skulle jag hitta på sådant?
Det var förstås sant. Jag är inte direkt någon dummer, och Sigrid började faktiskt ana oro.
Hon började lägga extra noga på minnet var hon lade saker, och dubbelkollade ibland flera gånger. Till och med ett besök hos läkaren blev det. Den gamle distriktsläkaren konstaterade efter minnestest att hon har bättre minne än honom själv.
Men ändå fortsatte saker att försvinna.
Favoritpennor. En randig blus. Handkrämen.
Kulmen kom när nyckelknippan till sommarstugan i Värmland försvann. Oj, så sur jag var en hel vecka gick jag och muttrade, och det dämpade stämningen hemma ordentligt.
Sigrid blev nervös: sov dåligt, hoppade till vid minsta ljud och flyttade ständigt på telefon, plånbok och nycklar.
Men så kom den där lördagen när allt blev än märkligare än vanligt.
Hon hade bestämt sig för att ta tag i garderoben rensa och städa, som man säger. Plötsligt hittar hon, i en tom skokartong, alla våra försvunna saker. Varsamt hoplagda, som på en second hand-butik.
Blusen låg intill en kort plisserad kjol. Till detta en lapp:
Du har väl inte glömt hur man dansar?
Pennorna, sorterade efter färg:
Du biter i oss när du är nervös. Vi vill inte leva under ständig stress.
Nycklarna, sammanlänkade med en nyckelring, som om de höll varandra i handen:
Vi blev uttråkade, ingen åker ändå till stugan. Men till skillnad från vissa andra, så hittade vi tillbaka av oss själva.
Sigrid såg först alldeles rådvill ut.
I dessa pappersbitar fanns det något bitskt, något klokt och samtidigt sorgset som om det var hon själv som skrivit, fast i en annan version av livet där man hade tid nog att tala även med sina ägodelar.
Hon var på väg att stänga lådan då hon såg ännu en liten, grå fyrkant av papper, utan sak till. Bara en lapp.
Bokstäverna darrade, som om någon gråtit när de skrevs:
Du lovade flickan i spegeln att bli konstnär.
Jag är den flickan.
Och det är så ensamt här i lådan med försvunna löften och ouppfyllda drömmar.
Sigrid satt länge på golvet framför garderoben, lutad mot de överfulla hyllorna, och mindes.
Hon i förskolan, ivrigt rita en stuga, sol, pappa och mamma och lillasyster med tuschpennor.
Bildlektionen i mellanstadiet, känslan när akvarellen flöt ut över pappret.
Doften av oljefärg i konstskolan. Tystnaden på museet. Varje penseldrag lät som en magisk melodi. Guidens entusiastiska röst.
Hon tänkte att det där skulle bli hennes liv.
Sen en hobby. En fristad.
Sen ingenting.
Inte för att det saknades tid. Utan för att alltid något annat kändes viktigare. Till slut försvann den där varma känslan av förväntan precis som strumporna, pennorna, nycklarna.
Hon strök med fingret över sista lappen.
Det verkade som om pappret levde varmare än de andra och vibrerade lätt. Eller så skakade bara hennes hand.
Var det verkligen viktigare att tillbringa en timme extra på Gallerian än att ta tag i sin dröm?
Den natten hade Sigrid svårt att sova. Vände och vred sig. Vid två steg hon upp ur vår varma säng.
Vart ska du? mumlade jag sömnigt.
Lägg dig bara, svarade hon.
Någonstans bland lådorna i garderoben visste hon att de gamla färgerna låg, tänkte hon, och fångade i spegeln blickarna från flickan med ritstiftet nu något rädd, men fylld av ny tro.
Livets små påminnelser gömmer sig ofta där du minst anar dem. Ibland är den största förlusten inte det som försvinner utan det vi glömmer att göra för oss själva.
